Det hade blivit kallare ju högre upp bland bergen de kom och Nyx kunde inte påstå att hon tyckte illa om det. Snötäcket blev allt tjockare och hon älskade snö. Milan körde den svarta fyrhjulsdrivna bilen ganska fort, trots de smala slingriga vägarna och det hala underlaget. Han kunde hantera fordonet, det märkte hon, så hon var av den anledningen inte särskilt oroad över vägarna och de hisnande klippväggarna som reste sig runt. Hon var mer orolig för sin egen reaktion på naturen. Omgivningarna som de körde bland var bland det vackraste hon någonsin sett, bråddjup och kristallklara vidder som bröts upp av nakna kala stenklippor som stack upp som pilspetsar mellan träd och snö. När de stannat för att rasta och för att hon skulle kunna få äta hade hon njutit av den friska luften. Här fanns inga avgaser, inga sopor och gammalt skrot som låg och ruttnade i gränderna. Här luktade det skog, rent och klart. Milan hade svurit åt henne, slutligen tagit tag i henne och med ren armstyrka tryckt ner henne på sätet igen och sagt åt Léonin att sätta sig i knät på Nyx för att hålla henne kvar i bilen medan han gått in på den lilla affären där de stannat för att köpa kött och vanlig mat. Nyx hade fått anstränga sig för att inte bara kasta sig ner bland alla dessa underbara snödrivor och klättra och klänga på de klippväggar som fanns nedanför dem. Det såg lockande ut, väckte känslor till liv som hon aldrig tidigare vetat om att hon hade. Hennes sår var nästan läkt nu, men Milan gav sig inte. När hon inte hade något sår kvar alls så skulle han tro på henne hade han sagt och i Lyon hade han envisats med att bära henne hela vägen ner till bilen och inga löften om att ta det lugnt hade hjälpt. Nyx lät honom pyssla om henne och oroa sig för henne, det var ett behagligare sätt att umgås med honom än så som de betett sig tidigare. Hon spelade till och med lite sjukare än vad hon var då och då bara för att få det där bekymrade uttrycket i hans ansikte och frågan om han kunde hjälpa henne med något. Hon svarade naturligtvis nej, men hon tyckte om att han frågade. De började närma sig gränsen nu och hon började släppa tankarna på utsikten och koncentrera sig mer på om det fanns några helijets ovanför dem eller miltärfordon bakom dem.
”Ska du ringa Modesty Blaise-kopian?” Milan saktade in bilen och tittade på henne. Nyx vred på huvudet så hon dolde sitt leende. Att Milan inte gillat Cathryn hade varit ganska klart från början, men han var verkligen barnslig ibland. Hon knappade in Cathryns nummer och Cathryn svarade efter bara en signal.
”Är ni framme?” frågade hon utan att ens hälsa på Nyx.
”Ja, om fem kilometer, så som du sa.”
”Utmärkt. Lägg er i filen som finns för statsfordon och diplomater. Kör bara rakt igenom tullen sen, de kommer inte stoppa er. Jag kommer till byn imorgon, vi möts vid liftarna vid backe nr 5, prick kl 12. Jag hör av mig om det skulle bli några förändringar i tids-schemat, men oavsett så håller ni er bara lugna och ur vägen tills vi möts.” Hon stängde ner linjen innan Nyx hunnit svara och Nyx kände sig besviken. Sen kände hon sig dum över att hon kände sig besviken och beslöt att inte vara det längre. Det var lättare sagt än gjort, men allt eftersom bilen kom närmare gränsen gick det lättare. Hon hade annat att fundera över.
Militärerna som stod framme på vägen med sina automatvapen och prydliga uniformer skrämde vettet ur henne. Gränsvakten var egentligen inte mer än en liten enplansbyggnad, en liten kur precis vid vägen och så vägbommar som spärrade vägen från friheten för såna som hon mot resten av Europa. Militärer i tjocka vinterrockar stod vid ena sidan av gränsavspärrningen och inne i kuren på på den andra sidan satt ytterligare två stycken och skötte knapparna. Milan hamnade bakom en stor lastbil och militärerna vinkade nästan genast in den så den fyllde upp hela den sidoficka som fanns bredvid vägen. Milan svor tyst och Nyx kände att hon började treva efter pistolen tills hon insåg att den försvunnit tillsammans med alla andra tillhörigheter nere i tunnelbanan. Magen knöt sig och hon vågade knappt andas när en av militärerna klev fram mot deras bil. Han höjde en hand och vinkade åt dem och Nyx hade redan spärrat ut klorna när hon insåg att mannen faktiskt vinkade åt dem att köra förbi. Hon drog in klorna igen och kunde höra att Milan börjat andas igen bredvid henne. Hon var glad för att han inte skyndade sig, det skulle ha sett misstänkt ut, men samtidigt klarade hon knappt av att sitta stilla av nervositet och hon ville inget annat än att han skulle trampa gasen i botten så de någon gång kom förbi bommen. Hennes fingrar sökte sig ner mot fotleden där kniven fortfarande satt, det enda vapnet hon hade kvar efter allt tumult i tunnelbanan. Ännu en bom, den här gången var det Italienska gränsvakter som vinkade förbi dem.
”Vi är i Italien,” mumlade Milan och alla tre i bilen slappnade av. Léonin skrattade och Nyx kunde känna hur känslobandet dem emellan strömmade av en enorm lättnad.
”Vi är ute ur Frankrike, Nyx!” kvillrade flickan samtidigt som Milan försiktigt ökade farten, som om han också verkligen ville bort ifrån tullbommen. Nyx klarade inte av att säga något. Hon satt tyst och bara andades, försökte reda ut om hon var lycklig, rädd eller bara förvirrad över det faktum att hon faktiskt var borta ifrån Frankrike. Hon hade alltid någonstans i sina mardrömmar tänkt sig gränsen som en hög mur med taggtråd och militärer uppradade på led runt hela. Det kändes nästan fånigt att det gått så lätt när hon nu väl försökt ta sig över. Hon visste att det aldrig gått så lätt utan Cathryn Taylor och hennes svarta bil som de nu gled vidare i utmed de italienska vägarna. Priset Nyx skulle få betala för det skulle bli högt, men hon ville inte tänka på det nu. Nu var hon fri. De var ute ur Frankrike. Milan hade ringt upp sin vän och satt och pratade med henne. Nyx lyssnade med ett halvt öra.
”Visst, raring!” skrattade han. ”Nej, jag kan inte jobba, jag är bara här som turist. Hör du, det är väl okej? Att vi kommer över?” Hon tyckte om hans röst när han talade med kvinnan i andra änden. Han lät lycklig, avslappnad och så trevlig. Hon var tvungen att påminna sig om att de fortfarande inte var utom fara. De var i mindre fara nu, här kunde inte vanliga polisen nå dem, men militären skulle inte släppa henne bara för att de lyckats ta sig över gränsen till Italien. Hon ville påminna de andra om det också, men när hon öppnade munnen insåg hon att hon åter bara skulle förstöra stämningen i bilen. Hon ville inte vara den som drog ner humöret på dem igen. Hon stängde munnen, satt tyst och lät Milan prata på om skidåkning, snowboard och hur härligt det skulle bli att vara tillbaka i den lilla skidbyn och hos Antonia igen. Milan verkade inte längre lika trött, han hade uppenbarligen fått ny energi av den italienska luften och Nyx måste beundra hans förmåga att så totalt ignorera saker och ting som inte passade honom. Han verkade snarare låtsas som om problemen helt enkelt inte fanns och som om Léonin och Nyx bara var hans vänner på väg till en trevlig liten semester.
Det var redan mörkt när de svängde av på en mycket liten väg, mindre än vad Nyx någonsin sett, och den slingrade sig upp för berget fram till en liten stuga som låg nära en kant som stupade bråddjupt ner flera hundra meter. Stugan var inte stor och så inbäddad i djup snö att den hade kunnat vara tagen från vilket julkort som helst. Det vara bara ljusbelysningen som saknades, men i stället så strömmade ett varmt gult ljus ut ur fönstren och speglade sig i en glitterkaskad mot snökristallerna utanför. När Milan stannade bilen precis utanför dörren öppnades den och en kvinna blev synlig. Hon var lång konstaterade Nyx. Mycket längre än Nyx själv, och smal som en tåt. Hon skulle antagligen passera för snygg för hennes något stora mun och ögon fick henne att likna en seriefigur ifrån nån av Léonings mangatidningar. Hon bredde ut armarna och välkomnade Milan med en hård kram. Hans stora breda kropp mer eller mindre omslöt henne när han lyfte upp henne och höll henne intill sig medan de skrattade och kysste varandra på kinderna. Nyx stod tyst kvar bredvid bilen och lät dem hälsa klart. Milan släppte inte taget om kvinnans midja, men de vände sig båda mot Nyx.
”Två vänner jag träffade i Frankrike,” sa han. ”Nyx de Winter och hennes syster Léonin. Nyx, Leo, det här är Antonia som jag pratat om.” Antonia sträckte fram en hand åt Nyx. När hon kom närmare så kände Nyx att kvinnan luktade svagt av persikor och örter, en angenäm doft som antagligen kom av tvålen hon använde snarare än någon parfym.
”Välkomna!” sa hon med den sjungande typen av franska som italienare gärna lade sig till med. ”Hoppas ni ska trivas här. Kör du med bräda eller skidor?” Nyx kände sig förvirrad över frågan och Milan gick raskt emellan.
”Hon har faktiskt aldrig tidigare varit i alperna,” sa han. ”Stadsfolk du vet, såna där som aldrig sett snö förut.” Han skrattade och fick det att låta som ett totalt avslappnat skämt och det fick även Antonia att skratta och hon ägnade sig sen åt Léonin för att förklara hur kul flickan säkert skulle få där uppe i alperna samtidigt som hon berömde den otroligt söta lilla hunden som Léonin höll hårt i famnen.
”Nå nå,” sa hon. ”Nu står vi inte här i kylan! Kom så går vi in! Ni måste vara hungriga.” Nyx skakade på huvudet åt Milan när han såg ut att vilja säga något.
”Ja,” sa hon i stället. ”Utsvultna!” Hon fick försöka klara det, att spy en gång klarade hon av. Hellre det än att visa Antonia något om att hon var konstig. De kom in hallen och Antonia ursäktade sig och försvann längre in i huset med Léonin och Achillies i hälarna. Nyx kände sig som om hon blivit inplockad i en film. En av de där filmerna hon faktiskt tyckte om att se, om vanliga människor. Naturalistiska drama hade hon hört Jauqes på Rolling kalla dem. Milan gled upp bakom Nyx och lade en hand på hennes axel.
”Kan du sluta bete dig som om du letar efter kameror överallt?” mumlade han. Nyx insåg att hon faktiskt sökt av stället på sitt vanliga sätt och hon harklade sig.
”Jag letar inte kameror,” ljög hon. Milan gjorde en grimas åt henne.
”Visst inte. När ska jag bli av med dig?”
”Älskar dig också, Milan. Du blir av med mig när MI6 hämtar mig. De lär antagligen inte göra det tyst och försynt. Du märker nog när de sätter en pil med sömnmedel i mig.” Hennes irritation rann av henne när hon märkte att han faktiskt såg orolig ut.
”Vad menar du med det?” frågade han.
”Att de inte hjälper oss förutsättningslöst,” svarade Nyx. ”Jag är ett monster, de kommer inte behandla mig som något annat.” Han såg nästan chockad ut och hon blev förvånad, för hon hade trott att han räknat ut den saken för länge sen.
”Menar du att de..?” började han, men han blev avbruten av att Antonia och Léonin kom tillbaka. Léonin verkade genast känna av Nyx sinnesstämning och hon skyndade sig fram och grep Nyx hand.
”Är du okej?” undrade hon. Nyx skyndade sig att le och ge Léonin en kram.
”Naturligtvis,” sa hon. ”Varför skulle jag inte vara det?” Antonia såg på dem med en frågande men vänlig min.
”Är det något problem med något?” sa hon.
”Absolut inte!” svarade Nyx och Milan i en mun. Det verkade som om Antonia beslöt att vad för problem som än fanns så var det tydligen av den arten att hon inte borde fråga. Hon bjöd dem in i resten av huset och Nyx häpnade över att det kunde finnas såna här hus i verkligheten. Hon hade sett dem på film, men nu var hon verkligen i en sån här liten mysig alpstuga. Den bestod i stort sett bara av en liten hall, ett enormt stort rum i mitten, ett litet sovrum åt höger och ett rejält kök åt vänster. Ovanför det stora vardagsrummet fanns ett sovloft och i vardagsrummet brann en eld i en murad öppen spis. Achillies hade redan tagit sig plats framför brasan och han hade rullat ihop sig till en liten belåten boll. Värme var något den hunden aldrig fick nog av. Nyx kunde inte låta bli att gräva ner fötterna i det fårskinn som låg på golvet och hon önskade att hon fick ta av sig strumporna och få gå barfota i det. Antonia dukade upp ett bord som dignade av olika smörgåspålägg, ost, bröd, stekt ägg och bacon. Hon lät dem inte få hjälpa till, inte ens Milan, men Nyx kände att det var ganska skönt att få bara sitta. Hon var fortfarande inte helt återställd, blodförlusten gjorde henne trött och det kändes i musklerna när hon rörde på sig att såren fortfarande fanns kvar. När de satte sig till bords och började äta försökte Nyx se ut som om hon tyckte det var gott och hon försökte dessutom se ut som om hon verkligen var vrålhungrig så som hon påstått tidigare. Hon koncentrerade sig på ost och bacon, för det var saker hon hoppades skulle gå bättre än den rökta skinkan och stekta äggen.
”Nu måste du berätta hur du haft det, Milan!” sa Antonia ganska kort efter att de bara suttit till bords någon minut. ”Är Frankrike så som du trodde? Hur länge har du varit där nu igen?”
”Drygt ett år,” svarade Milan. ”Faktiskt, det var lite annorlunda än jag trott. Jag tror inte jag kommer åka tillbaka dit på ett bra tag.” Antonia kastade en blick på Nyx och verkade åter försöka avgöra vad som stod på. Nyx försökte att ignorera det och ägnade sig åt att dricka sin mjölk i stället. Mjölk gick vanligtvis bra.
”Nej, de har bland annat för krångligt system med arbetstillstånd och annat,” fortsatte Milan och flinade mot Nyx. Nyx kunde inte låta bli att le tillbaka.
”Lite för mycket dåliga motell också kanske,” sa hon. Han skrattade.
”Skulle man kunna säga, ja. Svårt med nattsömnen.” Åter såg Antonia frågande ut och nu lutade hon sig bakåt och lade armarna i kors.
”Det låter som om jag har missat något,” påpekade hon.
”Förlåt mig, Antonia,” svarade Milan. ”Det där var bara ett litet internskämt. Vi har varit med om en del på sistone, jag och Nyx. Kan inte riktigt förklara dock.”
”Åh, så ni är..?” Hon avslutade inte meningen utan lät frågan hänga i luften. Nyx insåg att hon och Milan lika hetsigt förnekade något som helst förhållande, vilket verkade få Antonia att bara desto mer bestämma sig för att de faktiskt hade ett. Milan var en skicklig konversatör, han fick genast in samtalsämnet på en massa allmänna saker och han gav inte Antonia många möjligheter att ställa frågor till Nyx. Nyx var glad över det, hon hade tillräckligt svårt att klara av att peta i sig all äcklig ost som fick hennes mage att vilja vända på sig på stället. I smyg försåg hon Achillies med en hel del, men en sån liten hund som han fick inte i sig mycket förrän han var proppmätt, så Achillies slutade tigga efter ett tag. Nyx lyckades dock svälja ner åtminstone tre smörgåsar innan hon hastigt ursäktade sig och frågade var toaletten var. Antonia pekade ut åt den lilla hallen och förklarade att det var dörren till höger mot ytterdörren, den andra var en klädkammare. Nyx mumlade ett hastigt tack och skyndade sig sen ut. Hon hann knappt få igen dörren och få ner låset förrän hon kände att maten var på väg upp. Hon höll igen så länge att hon hann öppna toalettlocket och ställa sig på knä framför. Den sura lukten var nästan outhärdlig för henne, men hon hoppades att Antonia inte skulle märka den lika tydlig. Hon skyndade sig att spola och var noga med att kontrollera så det var rent överallt efter henne. Sen sköljde hon ur munnen, drack lite vatten och funderade ett tag på om hon verkligen fått upp allt. Hon drack några munnar vatten till och kände att det faktiskt var över. Hon gick ut i vardagsrummet igen. Antonia och Milan satt och pratade gamla minnen nu och Nyx ville inte störa.
”Jag tror jag ska gå och lägga mig,” mumlade hon.
”Du och Léonin kan ta sovrummet,” meddelade Antonia och pekade åt höger. ”Jag och Milan tar loftet. Säg till om du behöver något.” Nyx nickade, tackade och försökte låta bli att få det att se ut som om hon flydde in i sovrummet. Antonia hade uppenbarligen förväntat sig någon form av reaktion på att hon lade beslag på Milan och hon blev förvånad när hon inte fick det. Nyx hoppades att Milan hade en vettig förklaring, men han brukade ha bra förklaringar på det mesta. Hon såg sig om i sovrummet och såg att den lilla väskan med kläder som de införskaffat sig innan de lämnat Lyon låg på sängen. Sovrummet såg rätt oanvänt ut men det luktade ändå nystädat. En halvstor säng, större än en enkel men inte tillräckligt för att vara en fullstor dubbelsäng, bredvid ett litet sängbord och ett litet datorbord som stod vid fönstret. Det var så pittoreskt och gulligt att det kändes totalt overkligt. Hon började dra av sig kläderna och insåg att hon faktiskt stönade till av smärta när hon rörde sig för häftigt. Hon satt kvar på sängen en stund i bara byxorna och bh och andades lugnt för att försöka kontrollera smärtan igen. Sen började hon försiktigt rulla bort bandaget som satt runt armen. Det hade gått omkring tjugo timmar sen hon blivit skjuten. Armen var hel igen, bara ett ytligt sår som dagen därpå skulle vara ett ärr som efter ytterligare nån dag skulle vara helt borta. Magen ville inte läka lika bra, det var fortfarande ett ordentligt sår, men hon måste erkänna inför sig själv att med det hål som varit skulle hon blivit förvånad om det inte var så. Blodförlusten gjorde naturligtvis sitt till det med. Det knackade på dörren och Milan stack in huvudet.
”Din väska,” sa han och räckte henne den lilla kylväskan de köpt. Nyx reste på sig och gick bort för att ta emot den, tacksam för att han kommit ihåg det då hon verkligen behövde ha i sig mat igen. Han såg på hennes arm och bandaget som hon nyss tagit bort.
”Jösses,” mumlade han. ”Halva jävla armen var ju borta. Och magen?”
”Fortfarande inte bra. Det är nog okej imorgon.” Milan gjorde en ny min av pur förvåning.
”Kan nått stoppa dig?” mumlade han. Nyx nickade. Han hade frågat samma fråga förut, han visste svaret.
”Jag är lite trött, Milan,” sa hon. ”Jag behöver sova.” Han nickade.
”Absolut. Självklart. Vill du ha hjälp att lägga om det på nytt så säg till.” Hon nickade, tog emot kylväskan och stängde sen dörren mer eller mindre i ansiktet på honom. Hon hörde honom ursäkta sig, att Nyx var trött och att hon varit med om en olycka, så hon var lite blåslagen. Antonia svarade att det var okej, alla kunde vara trötta efter en lång resa.
”Vad arbetar hon med?” frågade hon sen. Nyx spände sig, undrade vad Milan skulle svara. Det blev tyst en kort stund utanför.
”Hon är militär,” svarade Milan sen. Det blev åter tyst och Nyx kunde höra Antonia skramla till med porslin som hon uppenbarligen höll i handen.
”Militär?” Hennes röst darrade lätt. ”Milan, vet du vad man säger om franska militärer?”
”Bara släpp det, Anotnia,” bad Milan. ”Vi blir av med henne imorgon antagligen.” Nyx drog sig tillbaka till sängen och öppnade väskan med kött. Hon ville inte att de där orden skulle såra henne, men det gjorde det. Gerard hånlog i hennes bakhuvud och hon bad honom hålla käften. Han var troligen död, hon hade nog brutit nacken på honom med den kraft som hon haft. Det kändes konstigt, som att ha dödat sin egen far på ett sätt. Det var mycket som kändes konstig nu. Det hade varit så lätt tidigare att bara skjuta någon i huvudet, att resonera sig fram på ett oresonligt logiskt sätt om vad som var mest praktiskt att göra. De senaste månaderna hade förändrat henne insåg hon. Hon höll på att bli lika vek som Milan. Hon åt upp några av köttbitarna, kände sig lite bättre i magen och kröp ner under täcket efter att ha tagit av sig även byxorna och sedan plockat undan kylväskan. När hon slöt ögonen kunde hon höra och känna Léonin och Achillies komma in i rummet. Båda var lugna, de hade uppenbarligen antagit att all fara var över. Léonin verkade tro att Nyx sov, för hon försökte vara tyst när hon smög ur kläderna och kröp ner i Nyx säng tillsammans med Achillies. Nyx vände sig om och lade en arm om dem båda och Léonon kröp intill henne som en liten kaninunge som sökte skydd. Nyx borrade ner ansiktet mot hennes hår. Det luktade Léonin, en varm barnlukt som blandade sig med hårfärgningsmedel, schampo, hund, bacon och smörgås. Något som börjat den där grå dagen när allt som hållit henne kvar i livet hade varit en blå smutsig kofta och ett orange pärlhalsband av plast. Det gjorde ont i Nyx när hon insåg att hon måste släppa det band de hade. Bandet skulle inte försvinna, hon skulle alltid ha det, alltid känna Léonin som någon ”där ute”, men hon var tvungen att inse att hon antagligen aldrig mer skulle kunna hålla om Léonin på det där viset.
”Nyx, varför gråter du?” viskade Léonin. Nyx borrade ner ansiktet ännu längre i Léonins hår.
”För att jag är glad att du är säker,” ljög hon. ”Sov nu.” Léonin slappande av och Nyx låg kvar med tårar som sakta torkade på hennes kinder igen. Dagen därpå skulle löjtnant Cathryn Taylor komma dit med en hel drös MI6-personal. De skulle plocka med sig det där genetiska monstret de numera ansåg sig äga och antagligen låste de in henne för tid och evighet i någon bunker i England. Nyx hade svårt att tänka sig att Cathryn skulle vilja göra så, men Cathryn var inte högst i hierarkin, det visste hon. Var man militär hade man order och order måste lydas. Achillies skulle följa med Léonin och Milan så långt bort det bara gick.
”Nyx, tror du jag kommer gilla London?” mumlade Léonin halvt i sömnen. Nyx bet sig hårt i läppen och lovade sig, för Léonins skull, att hon inte skulle darra på rösten. Hon höll löftet.
”Du kanske inte ska till London,” erkände Nyx. ”Jag vet inte vart vi ska. Det visar sig imorgon.”
”Bara du är där så är det okej.” Hon vände på sig och rullade ihop sig intill Nyx och sen verkade hon somna. Nyx insåg att Léonins ord skulle hålla henne vaken hela natten.
Hon vaknade med ett ryck. Tydligen hade hon somnat i alla fall och hon önskade att hon inte gjort det. Hennes kropp var brännhet, som om hon hade feber, och hon satt ett tag och drog djupa andetag för att lugna ner de svallande känslor som for genom hennes kropp. Hon mindes inte riktigt om det var Cathryn eller Milan hon drömt om, hon trodde det var Cathryn, men det spelade ingen roll. Hennes kropp hade hållit sig tillbaka det dygn hon varit sjuk, men nu när kroppen återhämtat sig kom löpperioden som en attack. Hon trasslade sig ur täcket och försökte låta bli att väcka Léonin som i sömnen vänt på sig så hon låg nästan tvärs över sängen. Nyx insåg att hon var hungrig igen och hon rotade fram väskan under sängen och fick upp en fläskkotlett som hon slukade i ett par tuggor. Köttets smak väckte henne, fick hennes hjärna att sänka de mänskliga tankarna till ett grummel av protester som knappt kom fram till ytan. Hon svettades och den feberheta känslan i henne ville inte släppa. Hon tassade ljudlöst ut i hallen och ut mot badrummet. En kall dusch och sen fick hon faktiskt skärpa sig. När hon kom ut i vardagsrummet kände hon lukten av sex, av Milan och Antonia som sov i dubbelsängen på loftet. Innan hon ens tänkt sig för hade hennes fötter börjat gå åt det hållet och ta sig upp för trappan. De luktade sprit, båda var antagligen berusade. Det var några timmar sen de haft sex, men lukten avslöjade dem. Nyx kände hur feberhettan i henne ökade till en nästan outhärdlig längtan och hon stod ett tag vid fotänden och bara andades in lukterna och försökte förmå sig själv att gå därifrån. Milans kropp avtecknade sig under lakanet, det täckte honom bara till hälften och hon sträckte ut handen och strök utmed hans armmuskler. Han vaknade, såg förvånat på henne när hon med en katts smidighet flyttade sig så att hon hamnade grensle över honom. Hennes andra form började vakna till liv nu, hennes andra medvetande som krävde av henne att hon måste få honom, där och nu.
”Nyx, vad fan..?” Han började sätta sig upp men hon höll honom nere. Hon klarade inte ens av att svara honom. Allt var bara suddigt, som en dröm där hon någonstans visste om att hon drömde. Han försökte slita sig loss och nu vaknade Antonia till.
”Vad sysslar ni med?” Hennes röst var anklagande, hon gillade uppenbarligen inte tanken på att dela mannen hon låg bredvid och Nyx reagerade innan hon ens hunnit tänka sig för. Instinkterna sa åt henne att Antonia var en rival, någon som ville ha Milan för sig själv. Hon släppte efter på greppet om Milan och vred på huvudet mot Antonia. Det andra medvetandets raseri bubblade under ytan och Nyx lät undslippa samma svaga ljud som en tiger som morrar. Antonia ryggade bakåt över ljudet.
”Jösses!” fick hon ur sig. ”Du är ju för fan inte klok!” Antonias protester fick Nyx att släppa Milan helt och istället gripa tag i Antonia och slänga kvinnan tvärs över rummet. Antonia skrek när hon landade på golvet och Nyx hade redan spärrat ut klorna, beredd på att kasta sig över sin rival när hon i stället kände starka armar som lyfte upp henne.
”I helvete att du gör!” röt Milan. Nyx drog genast in klorna, vred sig i stället i hans grepp så hon klängde sig fast kring hans höfter och hon slingrade armarna om hans hals och tryckte åter munnen mot hans. Hon kunde känna att han bar iväg henne och hon var så nöjd att hon spann för sig själv. Rivalen var borta, hon hade honom för sig själv nu. Han bar henne tvärsigenom vardagsrummet och Nyx trodde först han skulle bära in henne i sovrummet där Léonin sov och tanken på Léonin fick henne att hejda sina kyssar och vilja protestera. Så märkte hon att han i stället bar henne mot ytterdörren. I nästa stund hade han öppnat dörren och hon kände iskall snö tryckas mot rygg och nacke när han landade med henne i en av snödrivorna. Kylan fick henne att raskt besinna sig och hon släppte hastigt greppet hon hade med benen om hans höfter. Ett vilt sprattlande fick henne på benen, men Milan hade tacklat henne igen och hon tumlade ner på nytt i samma iskalla vita snö.
”Skärp dig, Nyx! Bli dig själv!” Hon tog sig på nytt upp på fötter, iskall så hon skakade. Snön på hennes bara hud smälte och bildade små iskalla rännilar som envisades med att rinna utmed ryggraden.
”Jag… jag är okej!” huttrade hon och tog sig in i hallen igen. Han stängde dörren om henne, höll sig noga på avstånd från henne.
”Satan, kvinna! Du är verkligen som ett djur!” Hans ilska och avsky fick henne att skämmas och hon såg ner i golvet där hon stod och skakade.
”Jag ska inte göra om det,” mumlade hon.
”Det hoppas jag!” Hon kände sig som den gången Gerard hittat henne med en av soldaterna när hon varit fjorton, helst av allt ville hon bara uppslukas av jorden där hon stod. Hon kunde höra Antonias steg bredvid dem och kvinnan luktade rädsla. Nyx lyfte blicken och sneglade på henne, såg att Antonia höll sig om armen som var svagt blåröd redan. Hon såg tillbaka på Nyx, ögon som var både rädda och arga.
”Vad fan var det där om?” undrade hon. ”Om du inte gillar att jag och Milan har haft sex så hade du väl kunnat säga det redan innan vi bestämde vart vi skulle sova! Fan, du behövde inte halvt döda mig med din jävla cybernetik!”
”Antonia…” började Milan, men han fick inte en syl i vädret. Antonia var uppskrämd och uppretad. Hon pekade på ytterdörren.
”Du borde fan få ge dig härifrån i vad du går och står i!” fräste hon. ”Är du totalt jävla galen? Du hade kunnat döda mig! Och de där klorna! Vad var det för något?” Nyx försökte lugna alla känslor som sa åt henne att på nytt attackera Antonia då hon åter betedde sig som en rival om Milan. Nyx var väldigt tacksam för snön som föll från hennes hår och landade på brösten och ryggen i iskalla små droppar.
”Förlåt,” sa hon med en militärisk korthet i tonen. ”Jag ska inte göra om det. Okej? Förlåt. Jag gick i sömnen, jag drömde.”
”Sömnen?” Antonia såg inte ut som hon trodde ett ord, men plötsligt ryckte Milan in igen.
”Det stämmer faktiskt,” sa han. ”Hon ser vaken ut, men egentligen så sover hon. Ganska otäckt, men sånt som händer. Låt oss kalla det för PTSD. Det är över nu och vi kan fortsätta sova. Okej?” Han lade en arm om Antonia och Nyx ville morra igen. Milan verkade upptäcka Nyx min, för han släppte taget igen.
”Är du okej?” undrade han. Nyx nickade.
”Jag är okej.” Hon var tacksam över kylan, den höll hennes humör på plats när Antonia åter förklarade vilken idiot Nyx var och att hon skulle vara tacksam att Antonia inte bad henne ta in på hotell för resten av natten. Milan hyschade sin väninna, han visste vad hon lekte med för en eld.
”Gå och lägg dig, Antonia,” bad han. ”Jag ska kolla på den där armen åt dig sen. Vi pratar imorgon.” Antonia fnös, men hon gick upp på loftet igen så som Milan bett henne och Milan blev kvar med Nyx.
”Finns det något jag kan göra för att undvika det här?” undrade han. Hon nickade.
”Sluta ha sex med Antonia, och om du har det, duscha efteråt. Noga. Jag rår inte för det, Milan. Du har bra fysik, för bra, och min andra sida… Jag brukar verkligen kunna kontrollera det här bättre, men…”
”Ja ja,” avbröt Milan. ”Du försökte förklara det där tidigare, jag vet. Trodde väl inte riktigt på dig bara.” Sovrumsdörren öppnades och Léonin blev synlig i dörrspringan, stående med Achillies i famnen som om hon använde hunden i stället för en nalle.
”Nyx? Milan?” mumlade hon. ”Vad gör ni?” Nyx skyndade sig tillbaka mot sovrummet för att få tyst på den mycket sömniga lilla flicka som nu började fråga, ganska högljutt, om Nyx tänkte ha sex med Milan.
”Nej, vännen. Hysch, gå och lägg dig igen. Vi pratar imorgon.” Hon utbytte en sista blick med Milan innan hon stängde dörren om sig och det kändes skönt att han inte längre såg arg ut. Hon kunde höra honom gå långsamt upp till loftet igen och strax därpå hörde hon Antonias halvhöga protester mot vad hon just varit med om. Hon hade, liksom Milan, förutsatt att klorna var inopererade, men hon hade en vettigare syn på franska militärer än vad Milan haft för någon vecka sedan. Hon visste att franska militärer var en hög psykotiska idioter, fullpumpade med stridsdroger och det senaste inom cybernetikens underbara värld. Nu trodde hon att Nyx var sådan. Nyx önskade att hon var sådan när hon gled ner i sängen på nytt. Då hade hon varit normal. I vissas ögon i alla fall. Då hade hon åtminstone varit människa.