Nyx såg på klockan. 11:55. Milan hade verkligen försökt få henne att slappna av, han hade till och med verkat som om han faktiskt inte hade särskilt bråttom att bli av med henne trots allt, men det hjälpte inte. Hon tyckte att hon såg militärer med prickskyttegevär vid varenda träd och varenda hörn. Det skulle möta Cathryn kl 12:00, men Nyx hade varit tidigt till mötesplatsen för att kunna spana. Än hade hon dock inte sett några spår av några agenter eller militärer, bara färgglada turister som åkte skidor och bräda i backarna. För att smälta in hade Milan sett till att de fått vettiga vinterkläder, hade erbjudit sig att betala som om det varit hans pengar på kontokortet de använde. Hon hade låtit honom hålla på. Han ville imponera på Antonia och hon tänkte inte förstöra det för honom. Hon hade förstört hans liv tillräckligt och då hade han ändå inte förstått hela vidden av vad han just varit med om senaste dagarna. Han måste gömma sig för fransmännen precis lika mycket som hon nu. Kanske de skulle förstå om ett tag att han faktiskt inte visste någonting av vikt men ingen av dem, vare sig hon, Milan eller Lèonin var fria än och Nyx bara väntade på att något skulle gå fel igen och att hon åter skulle vara tvungen fly för sitt och Léonins liv. Det retade henne att Milan krävt av henne att hon skulle lämna kniven kvar hemma hos Antonia. Han hade muttrat något om att turister inte rånade folk eller sköt dem, och hon hade gett med sig med endast tysta protester från hennes sida och hot från hans.
”Titta, Nyx! Titta, jag kan!” Léonin stod i nästa stund på öronen i en snödriva. Hon reste på sig igen, full av snö, och hon skrattade medan hon borstade av sig de vita flingorna från den röda dunjackan. Hon höll sig nära Nyx, ängslig att bli lämnad, men hon var samtidigt uppslukad av allt nytt, allt hon sett på TV och aldrig fått prova själv. Nyx log åt henne.
”Du är jätteduktig. Mycket bättre än vad jag någonsin kommer bli.” Léonin tog tag i sina stavar igen, men Nyx tappade fokus. En välbekant lukt av parfym smög sig in i hennes näsa och hon kände hur den ville gräva sig ner i henne, mjuka upp varenda led i hela hennes kropp och lämna en blöt fläck i hennes trosor. Patetiskt. Fullständigt patetiskt.
”Cathryn!” sa hon när hon vände sig om. Cathryn stod där, leende och lika välklädd som vanligt i en svart sportjacka och ett par grå byxor. Nyx var i hennes famn innan hon hunnit hejda sig och Cathryn slöt henne in i en hård kram.
”Nyx,” mumlade hon nära hennes öra. ”Gissa om jag är glad att se dig hel och levande.” Nyx kände Cathryns mjuka hår emot sitt ansikte, andades in Cathryns lukt och kände hur nervositeten rann av henne som varmt vatten. Lukten av trygghet, av säkerhet.
”Cathryn!” Léonin kom framspringande. Hon fick också en kram, men Cathryn släppte inte Nyx för det. Nyx fick själv göra sig fri, vilket krävde en hel del stålsättning av henne för den underbara lukten av Cathryn fick henne att vilja spinna. Hon svalde, försökte återta kontrollen på sin kropp och sin hjärna.
”Så, ni är här för att hämta mig nu?” undrade hon. Cathryn skrattade.
”Få det inte att låta som om vi tänker slå dig i bojor och fängsla dig för tid och evighet, Nyx,” svarade hon. Nyx lade huvudet på sned.
”Jaså?” sa hon. ”Men du sa ju att…”
”Vi är inga fransmän, Nyx,” avbröt Cathryn. ”Nej, jag är inte ensam här, men det är mest för att vi var oroliga att det skulle vara fransmän här också. Var har du mr Doubek och hans vännina? Och din hund? Achillies?”
”Där borta!” svarade Léonin och pekade. ”Milan och Antonia skulle göra något med sina snowboards och Antonia är så förtjust i Achillies att hon knappt kan släppa honom.” Cathryn kastade en blick bort mot det ställe där Milan och Antonia stod och pratade, Antonia mycket riktigt med en nöjd hund i famnen. Efter Leonins tjat hade även Achillies fått kläder på sig för att skydda sig ifrån snön och kylan. Han såg fruktansvärt fånig uti sin lilla röda duntröja, men det verkade han strunta i. Nyx såg sig omkring, försökte avgöra vilka av alla turisterna omkring henne som var där för hennes skull. Även om det vore skönt att faktiskt få följa med helt frivilligt och visa att hon gjorde det så var hon inte övertygad om att så skulle ske. Alla hennes instinkter sa åt henne att fly.
”Så, om jag inte ska slås i bojor och fängslas, vad ska hända med mig nu?” undrade hon.
”Sverige är skönt så här års har jag hört,” svarade Cathryn med ett leende. Hon sneglade ner på Léonin och verkade inte helt bekväm med att ha samtalet i närvaro av flickan, men Léonin verkade inte lyssna på dem ändå. Hon var mest uppspelt över att Cathryn var där, och nu lämnade hon dem för att springa bort och hämta Milan. Cathryn skrattade när hon såg Léonins skutt genom snön.
”Hon kan verkligen vara otroligt charmig ibland,” sa hon. ”Ska hon följa med oss?” Nyx drog in ett hastigt andetag för att klara av att inte darra på rösten.
”Nej. Vare sig hon eller Achillies.”
”Varför inte?” Nyx såg på flickan som nu hoppade upp och ner vid Milans fötter och försökte få uppmärksamhet.
”För att militären inte ska få förstöra hennes liv också,” svarade hon. ”Hon följer med Milan. Sverige sa du? Varför Sverige av alla länder?” Cathryn lät henne släppa ämnet Léonin.
”Sverige är det land där vi just nu räknar med att det är lättast att låta dig försvinna,” sa hon. ”De har många genmod och de har många franska flyktingar och Brittiska regeringen har bra möjlighet att förhandla med dem. Jag följer med dig dit och stannar med dig där ett tag. Egentligen skulle vi åka på en gång. Ledsen, jag trodde Léonin och Achillies skulle följa med. Menade inte att göra det så hastigt för dig.” Nyx hade vetat att det skulle bli idag, men hon förstod nu att det skulle bli svårare än vad hon trott att lämna Léonin. Hade hon inte trott att det varit ännu mer traumatiskt för flickan så önskade hon nästan att engelsmännen hade kommit dit med sömnpilar, handbojor och elkoppel så Nyx inte ens haft något val.
”Kan jag få en timme till?” frågade hon. ”Jag har inte ens pratat med henne än om att hon ska stanna.”
”Självklart, Nyx. Det är klart att du måste prata med henne innan du åker.” Hon kände Cathryns arm om sina axlar. Det var skönt att ha den där. Det var skönt att ha Cathryn där. Sverige.
”Ska jag få ett vanligt liv, Cathryn?” undrade hon. ”Kommer ni låta mig vara fri?”
”Inte till en början, men det visste du. Vi kommer skydda dig men tills vi vet vad vi har att göra med så kan vi inte bara släppa dig vind för våg. Ingen kommer låsa in dig, Nyx. Ingen kommer behandla dig illa. Vi är inga fransmän, vi kommer försöka hjälpa dig.” Orden gjorde Nyx lättad men hon kände sig ändå stärkt i tron att Léonin mådde bättre av att följa med Milan. Engelsmännen var inga fransmän, men hon var ingen vanlig genmod och militärer hade en tendens att förstöra livet för folk. Hon var och förblev ett monster och inte ens engelsmännen skulle bara släppa en sån varelse vind för våg. Särskilt inte om de bekostat resa till Sverige, boende och skydd där och vad det nu skulle bli.
”Vi kanske ska gå bort till de andra,” mumlade hon. Cathryn tog bort sin arm.
”Vi ska väl det.”
Frukosten hade varit spänd, Antonia hade inte riktigt godtagit Nyx ursäkter för händelsen under natten och Milan måste väl erkänna för sig själv att Nyx kanske inte varit riktigt så diplomatisk som hon hade kunnat. I sin vanliga ordning hade hon när hon bett om ursäkt på morgonen fått det att låta mer som något nödvändigt ont än något som verkligen kom från hjärtat. När Antonia svarat emot hade Nyx behandlat Antonia som om hon vore luft och bara struntat i alltsammans. Milan var glad att det trots allt stannade med frostiga blickar och bitande kommentarer. Antonia hade en blåslagen arm med några kraftiga blåmärken och en stukad handled, men hon hade kunnat råka sju tusen gånger värre ut om Nyx någonsin kommit i närheten av henne med sina otäcka klor. Det skrämde Milan att veta att han reagerat så som han gjort, så lugnt och sansat, som om Nyx varit något normalt för hans del. Hon höll på att förändra honom och han avskydde det. Hon var en mördare, hon dödade folk för att de var i vägen för henne, utan åtskiljning. Hon var mer än bara en mördare, hon var något som inte ens var i närheten av mänskligt. Han ville inte tycka att det var normalt. Egentligen tyckte han inte om henne, men samtidigt så hade det senaste ett och ett halvt dygnet gjort något med honom, något med dem. Han var en idiot som överhuvudtaget tänkte på dem som ett ”dem”. Nyx och han var inget par, de hade inte ens haft sex och han tänkte aldrig i hela livet ha det med henne heller. Ändå så hade han svårt att ta ögonen från henne när han såg henne stå i backen och skratta tillsammans med Léonin. Det var så här hon borde vara. Fri. Om några timmar så var de inte ett ”dem” längre. Då skulle hon vara borta. Han hade blivit fundersam över sig själv när han insett att han faktiskt hade dåligt samvete för att hon offrade sig för honom och Léonin. Han visste inte riktigt om han ville det. Det var mest för flickan förstås, det förstod han. Men han räknades in. Hon hade räknat in honom. Antonia dök upp bredvid honom med den lilla chihuahuan i famnen. Hon hade uppenbarligen fallit för den där gråa lilla råttliknande varelsen som nu var utstyrd i en hundtröja i rött med vita kanter. Antonia såg också bort mot Nyx, men hennes blickar var betydligt mindre vänliga.
”Vart träffades ni egentligen?” undrade hon. ”Varför överhuvudtaget resa tillsammans med henne?” Han suckade.
”Hon är ledsen för det där som hände i natt, Antonia,” svarade han. ”Hon har bara svårt att be om ursäkt.” Han undrade varför han tog henne i försvar, men det kändes rätt att göra det. Antonia rörde på sin skadade arm.
”Hon borde söka hjälp.”
”Jepp, det borde hon.”
”När blir vi av med henne?” undrade Antonia. Han ryckte på axlarna.
”En kompis till henne skulle hämta henne här idag. Är det okej om lillflickan stannar ett tag till? Vet inte hur länge hon och jag stannar, men jag kan säkert ordna något eget om du tycker det blir besvärligt.” Antonia skrattade, för första gången under morgonen lät det äkta.
”Nej, jösses nej! Jag har ingenting emot det där charmtrollet!” Hon lyfte upp Achillies mot sitt ansiktet och gav honom en puss på nosen. ”Lika lite som jag har något emot den här urgulliga lilla hunden!” skrattade hon. Så släppte hon ner Achillies vid sina fötter och placerade sig så hon kunde se Milan i ansiktet i stället. Hon lade huvudet på sned och log. Milan kom på sig själv med att tänka tanken att hon var söt, men hon kunde aldrig komma i närheten av Nyx.
”Milan,” frågade hon. ”Vad har hänt med dig? Du är annorlunda.”
”Är jag?” Han försökte se nonchalant ut, men trodde inte att han lyckades så bra. Antonia grep tag i hans ansikte och tvingade bort hans blick från Nyx så han måste se på henne i stället.
”Vad är det mellan dig och Nyx?” undrade hon. ”Hur träffades ni? Nog för att du är en naiv blåögd idiot ibland, Milan, men en militär? En fransk militär? Till och med du borde tänka en extra gång när det gäller sånt.”
”Jag tänker inte besvara det där, inte just nu.” Han fick en blick av Antonia och ett kort skratt.
”Milan, jag trodde aldrig om dig att du skulle leka hemlig agent!” Han gjorde en grimas åt henne. Det som retade honom mest var att hon hade rätt. Satans Nyx! Han ville ha saker och ting okomplicerade!
”Det handlar inte om det,” ljög han. ”Ska vi åka lite bräda eller?” Nyx gav ifrån sig ett rop bakom Antonia och han flyttade tillbaka blicken på henne. En blond lång kvinna i svart skidjacka hade precis dykt upp och fångat in både Nyx och Léonin i en kram. En blick på det felfria ansiktet och det breda leendet fick honom att må illa. Cathryn Taylor, hemlig agent från England. Hon personifierade allt han ville ha men aldrig kunde få. Spännande, rik, snygg och antagligen en riktig idiot egentligen, men det kom hon undan med just för att hon tillhörde rätt social grupp. Milan avskydde sättet Nyx log på, hur hon återtog sin värdighet, lösgjorde sig från kramen, men samtidigt plockade med håret vid pannan och lade huvudet på sned åt henne. Cathryn Taylor, Milan hade väl kunnat vänta sig att fanskapet var lesbisk också.
”Ser ut som om hennes fantastiska vän har kommit,” muttrade han samtidigt som Nyx och G.I Jane vände sig mot dem. De stod kvar ett ögonblick och pratade och Léonin kom rusande genom snön med en lycklig min.
”Cathryn är här, Milan!” sa hon och ryckte i honom när hon kom fram. Han log mot henne, ett påklistrat falskt leende.
”Jag ser det.” Antonia hade också lagt huvudet på sned och betraktade Taylor som nu lagt en arm om Nyx axlar.
”Jag ser att du nog talade sanning om dig och Nyx,” sa hon medan hon kliade Achillies bakom öronen. ”Det där var mer än en vänskaplig kram mellan dem.”
”Och?” snäste Milan. ”Vad bryr du dig om ifall någon är flata eller inte?” Det fick Antonia att skratta högt.
”Ja, du gör det uppenbarligen!” sa hon.” Sen när var du född 1980? Eller är du sotis på Nyx i alla fall?” Hon riktade tillbaka blicken på honom och gav honom ett leende som han mådde bra av att få. Han harklade sig.
”Skulle aldrig vara svartsjuk över Nyx,” lovade han. ”Och jag har väl för fan inga problem med människor som är gay. Jag bara… Äh, skit samma.” Cathryn och Nyx var på väg mot dem nu. Nyx höll inte Cathryn i handen, men på något sätt så hade Milan på känn att hon skulle ha gjort det om hon bara trodde att det varit okej. Han klistrade fast sitt leende, trots att han hade lust att strypa kvinnan framför sig. Den snobbiga agenten hade inte ens anständigheten att klä sig fel, hon hade precis rätt märken, rätt svarta och grå färger och en snowboard av högsta kvalitét i handen. Den såg till och med använd ut, så Milan hade inte en möjlighet att försöka må bättre av att resonera sig fram till att kvinnan köpt detta bara för att imponera.
”Milan, det här är Cathryn,” presenterade Nyx. Milan tog Cathryns hand och tryckte den, men hans påklistrade leende var troligen inte särskilt övertygande. Cathryn verkade dock försöka låtsas som inget.
”Hoppas allt gått bra med resan hit,” sa hon. Innan Milan hunnit svara något på det, ens kommit på något bra svar på det så hade Cathryn vänt sig till Antonia och hälsat även på henne. Milan ville skära tänder när han märkte att även Antonia drogs med av de charmiga leendena och Taylors urlöjliga engelska överklassaccent. Den här människan luktade pengar och kände han de flesta kvinnor rätt så fungerade det som rena afrodisiakum, flator eller ej. Han hade aldrig trott att Nyx var nån som skulle bry sig om rika människor.
”Vi tänkte precis ge oss upp i backen!” skyndade han sig att säga och samtidigt lägga en arm om Antonias midja. Ni kanske vill följa med upp?”
”Tyvärr,” svarade Cathryn. ”Vi ska nog se till att börja förbereda oss för att ge oss av. Jag vet att Nyx behöver hämta sina väskor hos Antonia, så varför gör vi inte så att jag följer henne upp dit och ni stannar här med Léonin så länge och tar ett bord i restaurangen? Så kan vi äta en bit mat tillsammans innan vi åker?” Milan såg att Nyx inte tyckte om att ge sig av och han ville rädda henne från det. Kanske mest av allt ville han inte att den där överklassflatan skulle få tro att hon kunde komma dit och bara bräcka Milan och spela den vite riddaren. Hon hade följt med Nyx hela vägen genom Frankrike. Det var inte Cathryn Taylor som burit henne från tunnelbanan och ut i taxin. Det var inte rikemansbarnet Cathryn Taylor som suttit där på hotellrummet och tvättat blod från Nyx kropp och undrat om hon skulle överleva natten. Det var inte överklassbruden Cathryn Taylor som för sin dröm om ett liv i rikedom gett sig in i en lek som han inte förrän nu började hoppas på att komma levande ur. Men det var Cathryn Taylor som skulle ta med sig Nyx därifrån. Milan förstod sig inte ens på sina egna känslor. Han tyckte ju inte ens om Nyx. Han borde vara glad över att hon försvann så han kunde få fortsätta med sitt liv.
”Jag kan följa med Nyx upp istället,” hörde han sig själv säga. ”Så kan du, Antonia och Leo stanna här så länge.”
”Jag tror det är bättre…” började Cathryn, men Nyx avbröt henne.
”Ja,” sa hon. 2Milan följer med mig upp. Det tar bara fem minuter med bilen.2 Milan kände sig otroligt nöjd när han såg att inför Antonia så kunde inte Cathryn gärna säga ifrån mer utan att röja att det var något konstigt med hela situationen. Inför Antonia var de ju bara gamla vänner som träffats i skidbacken och nu skulle äta lunch ihop innan Nyx och Cathryn gav sig av åt sitt håll och Milan och Léonin åt sitt. Cathryn valde att väldigt snabbt le mot Léonin, att hon inte var nöjd var uppenbart för Milan, men hon var smidigt och höll en otroligt bra mask utåt.
”Då så!” sa hon. ”Då blir det bara vi tjejer tills dess att Milan och Nyx kommer tillbaka då!”
Att ha henne nära sig gjorde Nyx nära på vansinnig. Hon ville kasta sig över Cathryn, dra ner henne på plats och bara begrava tänder, tunga och läppar mot Cathryns underbara varma kropp. Hennes löpperiods attackliknande återkomst gjorde att hon inte riktigt visste från ena stunden till den andra om var det Milan eller Cathryn hon helst ville ha. När Cathryn dykt upp där i backen, i sina eleganta skidkläder, den välbekanta lukten av hennes Dunhill Desire Blue och ett leende Nyx längtat efter i tre månader så hade Nyx varit säker på att det var något mer än bara att hon var i sin löpperiod igen. Hon hade aldrig känt så för någon tidigare. Sen hade det blivit komplicerat. Hon förstod inte riktigt varför Milan verkade avsky Cathryn så, men hon visste också att hennes kropp skickade signaler till båda som hon egentligen inte var riktigt bekväm med. Hon hade inte tid att flörta och leka med dem, hon hade betydligt viktigare saker i huvudet. Léonin. Hon försökte trösta sig med att Léonin skulle få det bra. Milan hade lovat att se till att ordna så Léonin fick följa med honom till Australien. Det var långt bort, det var ett neutralt land från det kalla kriget i Europa och Milan hade vänner där på östkusten som kunde hjälpa honom att fixa ett bra hem åt Léonin. Hon skulle få växa upp på en bondgård med djur och vuxna människor som betedde sig som vuxna människor skulle. Milan hade lovat att hans vänner skulle bli en bra mamma och en bra pappa åt flickan. Léonin skulle få det bra nu, hon skulle få en uppväxt som skulle bli någorlunda normal.
”Har du pratat med henne än?” undrade Milan samtidigt som han klättrade in bakom ratten på den svarta bilen.
”Nej,” mumlade hon. ”Jag vet inte hur.”
”Gör det.” Milan lät så bestämd att Nyx var tvungen att titta till på honom och hon blev lika förvånad över hans bestämda min han hade.
”Det är kanske bättre att…” började hon, men Milan avbröt henne med att skaka på huvudet.
”Du åker inte härifrån utan att ha pratat med henne, Nyx,” sa han. ”Då är du en precis lika stor idiot som jag först trodde.” Nyx ville inte vara någon idiot, men hon kände samtidigt hur magen blev en enda stor knut när hon tänkte på samtalet hon måste ha. Det hade varit så lätt att bara smita undan allt. Ingen av dem sa något mer på vägen upp mot Antonias stuga. Allt som Nyx ville säga honom tyckte hon plötsligt lät utomordentligt löjligt. Det var en sak när man låg sönderskjuten och döende på ett betonggolv att säga åt honom att ta flickan och pengarna och sticka, det var en annan sak nu. De stannade bilen, klev ur och Milan låste upp dörren till stugan. Nyx gick raka vägen bort till sovrummet där den lilla väskan med hennes enda ombyte av kläder fanns plus hennes kniv. Knivfodralet spände hon fast runt benet igen och hon märkte att Milan stod i dörren med en tveksam min när han såg henne dra ner byxbenet över så hon dolde kniven. Hon rätade på sig, såg på honom men visste fortfarande inte vad hon skulle säga så hon vände sig åter mot sina saker. Milan bytte ställning, backade tyst undan när hon tog upp väskan och gick förbi honom ut i vardagsrummet och mot hallen.
”Så… då är det adjö då?” undrade han slutligen. Hon nickade. Så ställde hon ner väskan.
”Milan… Jag… Tack. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det på annat sätt, så… Förlåt. Och Tack. För allt.” Milan stod tyst ett tag och bara såg på henne. Nyx trodde ett ögonblick att han skulle komma med någon ironisk kommentar, eller vända sig om och gå tillbaka ut till bilen, men så slängde han bilnyckeln på det lilla hallbordet och sen vräkte han upp henne mot hallspegeln med sån kraft att Nyx kände glaset krossas bakom hennes rygg.
”Milan..” började hon, men han tryckte sina läppar hårt mot hennes.
”Håll käften, Nyx! Bara håll käften!” Det gjorde ont när han kysste henne, han begravde tänderna i henne som om det var han som ville slita henne i stycken. Smärtan ifrån spegeln och smärtan från hennes misshandlade läppar försvann i ett rus som välde upp inom henne. Någonstans inom sig undrade hon, medan hon tumlade ner på golvet med honom, om det var så här knarkare kände sig när de tog uppåt-tjack. Som vanligt så var det inte frågan om någon älskog eller ens något som påminde om romantik. Hon slet i honom, rev sönder hans kläder, lät honom riva sönder hennes medan de nästan slogs med varandra för att ta över initiativet. Ingen av dem tänkte ge den andra övertaget och känslan av hans styrka när han hårdhänt knuffade ner henne på bordet i vardagsrummet, smärtan i ryggen, väckte känslor som liknade en blandning av både raseri och upphetsning. När hon en dryg kvart senare låg flämtande på golvet och försökte lugna ner sina instinkter så undrade hon om hon egentligen tyckt att det hade varit skönt. Något som var skönare var att hon inte förvandlats helt, hon hade inte dödat honom. När det gått för henne hade Milan haft ansiktet begravt mot hennes bröst och han hade varit så upphetsad att han knappt märkt hennes klor som grävt sig in i hans rygg. Hon hade fått kämpa, långt mer än vad hon fått göra senaste gången i Melun, men hon antog att hon varit så utmattad rent kroppsligt när det väl kom till den punkten att hennes andra gestalt inte hade orkat kämpa fullt ut tillbaka mot henne. Hon hade bara skiftat som hastigast, klöst honom, men lyckats ta tillbaka kontrollen över sig. Där han nu låg på mattan, på rygg med slutna ögon, så verkade han vara lika mörbultad som hon.
”Är det nu du kommer döda mig?” mumlade han och rullade runt mot henne så han kom inpå henne. Hon skakade på huvudet.
”Den fasen är redan över, men den missade du,” erkände hon. ”Du var fullt upptagen med att försöka sluka mig hel.” Det fick honom att le, ett mycket charmigt leende, och han sträckte ut handen och strök henne över kinden.
”Har vi varit korkade som gjorde det här?” undrade han. Hon nickade åt honom.
”Antagligen,” svarade hon. Hon gillade känslan av att han faktiskt inte var rädd för henne nu, att han låg så nära henne och log mot henne trots att hon nyss varit på väg att döda honom, men hon hade också en annan känsla, en känsla hon inte tyckte om men som hon inte förstod. Skuld. Hon reste sig mödosamt och kände att hon antagligen skulle bli blå på skuldran efter att han slängt in henne i spegeln som nu låg i skärvor ute i hallen. Nå, om en halvtimme skulle det vara borta igen, han hade fått det värre. Vardagsrumsbordet var nedrivet och duk och ljusstakar låg slängda tvärs över golvet, liksom en av bokhyllorna bredvid en av fåtöljerna där flera böcker rivits ut och låg slängda nedanför.
”Så vi ställt till,” mumlade hon och började samla ihop några böcker till en hög. Milan tog sig upp och lade armarna om henne bakifrån.
”Låt bli,” sa han. ”Jag tar det sen.”
”Men…” Han höll tag i hennes händer.
”Jag tar det sen,” upprepade han. ”Vi behöver prata.” Nyx såg in i hans ögon och kände sig osäker. Det var nu han skulle säga åt henne att han ville att hon skulle följa med honom. Det var nu han skulle säga åt henne att dumpa Cathryn och engelsmännen och rymma med honom. Och hon måste svara nej. Hon måste avböja hans lockande liv av mamma-pappa-barn och en enplans villa på Australiens östkust. Hon svalde, öppnade munnen för att försöka säga något klokt, men han lade fingret över hennes läppar.
”Jag vill inte såra dig, Nyx,” sa han. ”Jag trodde jag ville det, men det vill jag inte. Inte nu. Ändå, jag vill vara ärlig mot dig.” Nyx kände att hon ville slita sig lös ur hans grepp och hon vred på sig utan att förmå sig säga något. Han tog en liten paus, men fortsatte sen.
”Det känns som om vi varit med om tillräckligt för att jag ska kunna säga det här åt dig utan att du kommer vilja hoppa från Mont Blanc,” sa han. ”Det här betydde inget mer för mig än ren jävla lust, okej?” Hon blinkade till. Det där var hennes replik, inte hans. Det var nog första gången någon sagt så till henne, trodde hon. Hon kände sig lättad samtidigt som hon kände en oförklarlig känsla i bröstet. Hon blev ledsen och hon förstod inte varför. Milan suckade.
”Jag är ledsen, Nyx. Jag känner mig som en jäkla skurk, men så är det. Jag var kåt. Jag var förbannad på att Cathryn Taylor för att du log mot henne och inte mig. Jag blev svartsjuk och jag behövde veta hur det skulle vara.” Nyx kände leendet leta sig tillbaka i ansiktet och hon böjde sig fram och gav honom en lätt kyss över läpparna. Den sårade känslan försvann. Hon var bara lättad.
”Jag är glad att du är ärlig mot mig,” sa hon. ”Jag ska försöka komma över dig.”
”Retas inte med mig, jag menar faktiskt allvar, Nyx.” Han såg förtörnad ut, men hon log fortfarande mot honom.
”Starka händelser med starka känslor inblandade kan ibland få en förvirrad,” sa hon. ”Du ville veta vad du lämnade och jag förstår. Vi vet båda att vi egentligen inte gillar varandra. Eller hur?” Han såg fundersam ut en liten stund, men så nickade han.
”Tänk att du någonsin kunde kläcka ur dig något så klokt,” sa han. ”Trodde jag inte om en genmodifierad lönnmördare från Paris slumkvarter.” Nyx skrattade.
”Nej, det är det nog få som tror. Du behöver tvätta av dig. Jag rev dig på ryggen, du är blodig.” Han gick ut i badrummet och hon såg att han bleknade när han såg blodet och rivsåren på ryggen. Han mumlade något på tjeckiska och hon skyndade sig att vrida honom från spegeln. Hon ville att han skulle komma ihåg henne som människa, som Nyx, inte som någonting med klor och huggtänder.
”Jag ska hjälpa dig,” lovade hon och tog en handduk som hon raskt blötte upp och använde för att torka bort blodet med. Milan stod stilla, ryckte till när det sved av vattnet, men stod kvar. Tystnaden lade sig åter i badrummet och Nyx kände hur oron i magen kom tillbaka. Milan verkade också bli osäker.
”Är vi okej med varandra då?” frågade han efter ett litet tag. ”Du förstår att jag inte vill…”
”Milan, jag har aldrig ens tänkt den tanken,” avbröt Nyx. ”Du och jag blir aldrig ett par som skaffar villa och hund och går på cocktailpartyn. Okej?” Hon kastade en blick på klockan och gav ifrån sig ett kvidande. De väntade, Cathryn, Antonia och Léonin. Hon fick genast dåligt samvete igen.
”Vi måste ge oss av tillbaka innan de stormar stugan,” sa hon och med en kort svordom började hon samla ihop kläderna han spritt ut för henne över hela stugan. Trosorna var trasiga och hon svor igen när hon märkte att de bara var att slänga. Hon slängde på sig kläderna i en faslig hast och försökte acceptera att hon var tvungen att gå utan trosor. Milan fick nästan lika bråttom och inte förrän de satt i bilen kom en känsla av pinsam tystnad tillbaka igen. Milan vred om nyckeln och startade den, svängde ut på den lilla slingriga väg som ledde tillbaka till skidbackarna och liftarna där de andra tre väntade. Nyx förstod inte varför hon hade så dåligt samvete när det gällde Cathryn, men det dåliga samvetet för Léonin var uppenbart.
”Tänker du återgå till att döda folk nu?” undrade Milan. Hon bet sig i läppen.
”Nej, inte om jag kan undvika det.”
”Trodde inte du brydde dig om människoliv,” påpekade han, men hon kunde höra på hans röst att han var nöjd över hennes svar. Hon såg ner i golvet.
”Du har ändrat mig,” erkände hon. ”Du och Leo.” De satt åter tysta ett tag, Milan svängde in vid skidliftarna och parkerade bilen.
”Tycker du jag är en hemsk människa om jag säger att jag aldrig mer vill se dig?” undrade han medan han stängde av motorn. Hon skakade på huvudet.
”Nej, det tycker jag inte.”
”Prata med Léonin, Nyx. Du måste.” Hon nickade.
Ja, jag lovar.”
De klev ur bilen och Nyx gick genast bort mot restaurangen som låg där. Milan tänkte först hejda henne och påpeka för henne att deras sällskap kunde vara i backen igen, det hade ju faktiskt gått mer än de där femton minuterna de hade sagt, men så höll han tyst. Han hade börjat vänja sig vid att Nyx alltid visste vart flickan var. Léonin hade pratat med honom om något slags konstigt band mellan dem som han inte förstått, han hade bara fattat att de ibland hade telepatisk kontakt. Han ville inte veta och han brydde sig inte särskilt mycket heller. Det var över nu, han skulle lämna Nyx och ta med sig Léonin därifrån. Det krig de nyss utkämpat i Antonias stuga kändes underlig, lite som om det hänt i en dröm och inte helt på riktigt och han skämdes för att han gjort det. Han hade gjort det för att han var svartsjuk och självisk, inte för Nyx skull, inte det minsta. Nå, gjort var gjort och Nyx verkade inte ha blivit allt för sårad. När de kom in i restaurangen så kom för ett ögonblick de svartsjuka känslorna tillbaka. Löjtnant Cathryn Taylor från MI6, den perfekta överklassbruden, satt vid ett bord med Antonia och Léonin och underhöll dem som bäst med någon typ av historia som de skrattade åt. Så sträckte Milan på sig. Han hade fått Nyx, inte Cathryn. Även om det varit högst tillfälligt så var det Milan Doubek, inte nån rik överklassbrud, som gått hem med balens drottning den här gången. Cathryn reste på sig när de kom fram.
”Ni blev borta länge,” konstaterade hon. Nyx ville inte se på Cathryn.
”Ja, vi fastnade i en diskussion,” sa hon. ”Mat? Är vi hungriga?” Antonia reste på sig hon med.
”Ja, verkligen!” sa hon. ”Milan?” Han nickade och följde snällt med bort mot kassan för att beställa. När de kom fram till disken plockade Cathryn upp sin plånbok och fiskade upp ett nätt litet guldkort.
”Nej, nej,” sa hon till expediten när expediten vände sig mot Milan först. ”Jag betalar allt! Så, vad ska vi ha? Jag tar en biff, det lät gott. Nyx vill troligen inte ha något, men Léonin vill säkert ha hamburgare. Tror ni inte?” Åter kände Milan irritationen förstöra hans humör. Den där jävla Taylor var allt Milan någonsin önskat sig och hon kunde tydligen inte låta Milan få njuta av sin seger i tysthet när det gällde Nyx. Hon måste vifta med ett förbaskat guldkort och låta hela världen få veta att Milan Doubek var en fattiglapp som inte kunde betala för sig, men att Cathryn Taylor, jävla förbannade löjtnant Cathryn Taylor, hon kunde betala precis vad som helst. Milan hatade sättet Antonia fnittrade på när hon tackade Taylor. Sen pep hon plötsligt till och riktade blicken mot Milan.
”Herregud! Du blöder!” Milan försökte se och han blev han medveten om att tröjan klibbade för honom. Antonia hade redan rivit den halvt av honom och stirrade på hans rygg.
”Herregud!” flämtade hon. ”Den där tjejen är ju livsfarlig med sina klor!” Milan skulle vända sig mot henne, försökte få henne att släppa hans tröja, men hans blick mötte Cathryns och han frös för ett ögonblick till. Cathryns leende var försvunnet och Milan kunde ana en kyla i kvinnans ögon som inte funnits där förut.
”Intressant sätt att diskutera på,” sa hon. Milan fick äntligen Antonia att släppa taget om tröjan. Ett av rivsåren hade varit något djupare än övriga, det var antagligen det som börjat blöda igen.
”Vi hade sex,” hörde han sig själv säga. ”Och hon gillade det lite för mycket. Sånt händer mellan vuxna människor. Har jag trampat på ditt område, löjtnant Taylor?” Det fick Cathryn att rycka till, leendet var tillbaka och men rösten var inte lika varm.
”Naturligtvis inte,” sa hon. ”Jag har inget att säga till om när det gäller Nyx. Hon är som en katt, går sina egna vägar. Jag är förvånad bara. Att du överlevde.” Nu var det Milans tur att rycka till. Antonia verkade inte ha hört det sista och när han tänkte efter kunde han faktiskt inte påstå att han sett Cathryns mun röra sig. Han beslöt hastigt att ignorera det. Han hade umgåtts för mycket med Nyx övertalade han sig själv. Bara för att hon var konstig betydde inte det att Cathryn var något annat än en dryg överklassflicka. Milan ångrade för Nyx skull att han sagt något, men han mådde ändå bra. Det kändes så härligt att för en gångs skull ha fått den där flickan som såna som Cathryn Taylor hade rätt till i vanliga fall, såna flickor som aldrig ens såg åt Milan. Och det kändes bra att få gnugga det i ansiktet på Cathryn. Han kastade en ny blick på Nyx och Léonin. Han skulle nog sakna henne, trodde han, hur underlig hon än var. Nyx hade påstått att hon lärt sig saker av honom och han misstänkte att det var ömsesidigt. Ja, han skulle sakna henne. Det var skönt att skiljas åt, men han skulle sakna henne.
Nyx kände Léonins hand i sin och visste att det inte längre gick, hon måste prata med flickan. Cathryn och Milan hade sett till att hon och Léonin lämnades ensamma en stund, men de skulle bara vara borta så länge som det tog att beställa mat. Nyx tog sats och skulle just öppna munnen när Léonin kramade hennes hand ännu hårdare och skakade på huvudet åt henne.
”Du behöver inte säga något,” mumlade hon och det lilla ansiktet kämpade tappert mot tårar. ”Du tänker ge dig iväg med Cathryn, eller hur? Och lämna mig här.” Achillies satt på golvet vid deras fötter och han hade tydligen lika mycket på känn vad som skulle hända som Léonin, för han gnällde. Nyx kände hur tårarna ville upp på även henne, men hon tryckte tillbaka dem.
”Det är bäst så, för bådas skull,” svarade hon. ”Leo, du vet att jag älskar dig, att jag skulle göra allt för att kunna låta dig följa med mig, men det går inte. MI6, engelsmännen, de kommer utnyttja dig. Jag vill inte att det ska bli så.” Léonin kröp upp i Nyx knä, borrade in sig mot Nyx och gömde ansiktet mot hennes axel. Bandet mellan dem strömmade av sorg, men även av förståelse och det fick Nyx att andas något lättare även om gråten fortfarande värkte i henne. Hon tog upp även Achillies i famnen, så hon satt och höll om dem båda. Hennes familj. Hennes livsgnistor. Hennes flock. Hon märkte att Antonia upptäckt rivsåren på Milans rygg och det verkade vara någon diskussion om dem. Antonia ville tydligen ha iväg Milan någonstans, kanske för att se över rivsåren lite bättre. De försvann in bakom disken, men Cathryn kom inte tillbaka till bordet, hon stod kvar på behörigt avstånd. Nyx strök Léonin över håret, Achillies över pälsen, kramade om dem och höll dem hårt in till sig. Banden till de båda skulle hålla, hoppades hon. Kanske de skulle tunnas ut så småningom, men då skulle det inte göra lika ont när det brast, det skulle kanske inte ens kännas.
”Cathryn har sagt att jag ska få komma till Sverige,” sa hon. ”Att det blir ett par månader där som kommer bli jobbiga för mig, men att jag ska få ett bra liv sen. Jag vet inte om det stämmer, men om det gör det så kan du säkert komma och hälsa på mig. Eller hur?”
”Jag hörde er prata,” mumlade Léonin och gråten var närvarande i hennes röst även om den inte brustit ut i tårar än.
”I morse?” Léonin nickade.
”Ja, i morse. Du och Milan. Jag har väntat på att du skulle säga något. Trodde inte riktigt du tänkte göra det. Trodde du bara tänkte försvinna.” Nyx vill sjunka ner död, så väl medveten om sina planer hon haft från början. Inte säga något, bara lämna alltsammans och försöka låtsas som ingenting.
”Det är okej att gråta,” påminde hon Léonin och blev samtidigt arg på sig själv som inte tillät sig själv att gråta. Léonin snörvlade till.
”Du lovade att inte lämna mig.”
”Jag vet det. Men jag måste.”
”Varför kan du och Milan inte flytta till samma ställe?” mumlade hon mot Nyx axel. ”Varför kan ni inte bara rymma vidare? Engelsmännen skulle säkert inte hinna hejda oss.”
”Det går inte riktigt till så här i världen, det vet du.”
”Jag vill inte veta det,” muttrade Léonin, men sen suckade hon så tungt att det kunnat spräcka sten. Hon rätade på sig och strök bort några tårar.
”Jag kommer kunna flytta hem till dig sen, va? Om några månader? Om jag vill? Eller hur?” Nyx nickade. Hon undrade varför det kändes så fel att en tioårig flicka betedde sig så vuxet och förstående. På något sätt hade det känts mer rätt om hon skrikit och gråtit. Nyx strök henne över kinden. Flickan var förstörd av sin uppväxt och Nyx hade inte precis möjligheter att göra det bättre. Hon kunde inte ta med Léonin till Sverige, till militärer, till otäckheter och livsfarliga situationer.
”Självklart, Leo,” mumlade hon. ”Självklart kommer du kunna det.” Lögnen ville knappt lämna hennes mun, men hon lyckades få den att låta naturlig, noga med att dölja alla känslor i banden mellan henne och flickan. Léonin verkade godta lögnen, antingen för att hon beslöt att det var bättre så, eller för att hon faktiskt gick på den.
”Jag gillar Milan,” sa hon. ”Han är okej, jag tror jag kommer lära mig tycka om honom nästan lika mycket som jag gillar dig.” Nyx bet sig hårt i läppen. Det här var fel. Hon kände inte Milan. Han hade problem med sitt drickande och hon gillade inte ens karln särskilt mycket. Han var inte någon som man anförtrodde barn åt.
”Du kommer att ha mitt och Cathryns nummer, du kan alltid nå oss båda. Det minsta problem så kommer jag och hämtar dig. Jag lovar, Léonin. Jag lovar. Jag tänker inte överge dig.” Hon insåg när hon sa det att hon menade sina löften. Hon hade rymt ifrån franska militären, hon hade rymt ifrån St Clair, hon kunde rymma ifrån engelsmännen också om så behövdes.
”Och Achillies?” under Lèonin. ”Tänker du ta honom med dig?” Nyx skakade på huvudet och kände nästan lika stor sorg över att lämna hunden som Léonin. Hon kliade honom bakom öronen och fick en våg av varma känslor och tillgivenhet ifrån honom.
”Det är bättre att du tar hand om honom så länge,” sa hon. ”Leo, jag vill inte att militärerna förstör ditt liv så som de förstört mitt. Jag vill att du ska få en bra uppväxt, att du ska få göra allt som en vanlig flicka ska göra.” Léonin klättrade ur Nyx knä.
”Jag hade hellre varit med dig,” sa hon. Nyx såg Antonia och Milan komma tillbaka och Milan och Cathryn tog emot tallrikarna med mat som de beställt. Hon strök hastigt bort tårarna på Léonin.
”Jag älskar dig, Leo,” mumlade hon. ”Okej? Jag älskar dig. Vi är systrar, eller hur? Och systrar kan bo på två skilda håll i några månader utan att det gör något. Eller hur?” Leonins ansikte visade ingen förståelse för något sånt.
” Systrar överger inte varandra,” sa hon. Nyx satt tyst ett långt tag. Cathryn och Milan kom fram till dem tillsammans med Antonia, men Nyx såg bara på Leonin. Systrar övergav inte varandra. Utan Léonin och Achillies skulle hon inte längre vara människa. Milan sa något åt henne, hon hörde inte vad han sa.
”Leo,” började hon, men hon tystnade igen. Léonin hade vänt sig bort från henne nu. Hon grät inte, hon sa inget, men Nyx kunde känna den dämda damm av känslor i flickan. Sorg, förtvivlan, uppgivenhet. Alla övergav henne. Hennes mor, hennes far, Nyx, alla vuxna. Det gick inte att lita på vuxna enligt Léonin. De åt under en viss tystnad och Nyx märkte först efter en liten stund att Cathryn och Milans relation växlat. Nu var det inte längre Milan som försökte bräcka Cathryn så som han gjort tidigare under dagen. Nu var det Cathryn som blängde på Milan. Nyx visste att hon borde ha bekymrat sig för den saken, men hon var för upptagen med Léonin och Achillies för att orka bry sig om något annat.
När de ätit färdigt så gick de ut till bilarna, Cathryn hade en nästan likadan svart bil som den som Milan och Nyx kört från Frankrike. Milan hämtade Nyx väska. Antonia höll sig, finkänsligt nog, undan och sade bara hastigt adjö åt Cathryn och Nyx, sedan försvann hon. Milan dröjde sig kvar med Léonin och Achillies. Hon slöt ögonen, hörde hur Gerard skrek i hennes huvud. Han hånade henne, gapskrattade. Du är vek, 21-3. Du gråter för en flickunge! Du låter henne bli en svaghet för dig! Du är vek, 21-3! Vek! Vek!
”Sluta!” Hon insåg först när hon skrikit åt sig själv att hon gjort det högt. Så sjönk hon ner på knä i snön och slöt Léonin och Achillies i famnen. De var så varma i hennes famn, så levande och så underbara. Hon höll dem hårt intill sig. Léonin brast ut i en så häftig gråt att hela hon skakade.
”Lämna mig inte, Nyx! Snälla, lämna mig inte!” Nyx skakade på huvudet, oförmögen att säga några ord. Du är min, Leo. Du är min. Jag kan inte lämna dig. Någonsin.
”Du sa att du inte skulle ta henne med dig.” Milans röst skar av Nyx tankar och hon såg upp på honom. Han såg inte arg ut, mest förbryllad. Hon strök bort Léonins tårar, försökte ta kontroll på sin egen röst och sitt ansikte igen.
”Jag har ändrat mig,” svarade hon. ”Léonin följer med mig.”
”Nyx.” Milan lät uppgiven. ”Vi har ju pratat om det här. Hon får det bättre hos mig.”
”Det ger jag blanka fan i. Hon är min. Hon är min syster.” Cathryn sjönk ner på knä bredvid dem och la en hand på hennes axel.
”Är du säker på det här, Nyx?” undrade hon. Nyx mötte hennes blick och nickade.
”Ingen tar Leo ifrån mig och om du och dina militärer rör henne, Cathryn…” Cathryn tog bort sin hand från hennes axel igen. Nu såg hon irriterad ut.
”Vad tror du om oss egentligen?” Så skakade hon på huvudet och irritationen försvann. ”Ingen kommer skilja er åt,” sa hon. ”Milan, kan du hämta Léonins saker?” Milan skakade på huvudet.
”Jag tänker inte låta er ta med henne!” sa han. ”Nyx, du är ett monster. Du ska inte ha med barn att göra. Hon är tio år och…” Nyx morrade åt honom och han backade. Cathryn gick emellan.
”Jag tror inte riktigt vi ska protestera nu,” sa hon lågt till Milan. ”Bara gör som jag ber dig.” Milan stod kvar, såg på den gråtande Léonin och på Nyx som var beredd att fälla ut klorna för att försvara sin lillasyster. Han höjde händerna mot dem.
”Okej,” sa han. ”Okej, det var inte min idé från början ändå. Förstör en flickas liv, gör det. Jag antar att jag som vanligt inte har något att säga till om.” Nej, det hade han inte, bestämde Nyx. Hon tänkte inte ens försvara sig i det här läget. Léonin klamrade sig fast runt Nyx hals. Hon hade slutat gråta, men det var som om hon inte vågade släppa, rädd för att Nyx skulle ändra sig igen. Nyx lyfte in Léonin och Achillies i Cathryns bil medan hon såg Milan gå bort till den andra bilen.
”Får han behålla bilen?” undrade hon.
”Ja, som plåster på såren,” svarade Cathryn. ”Vi ger honom hjälp att starta ett nytt liv i Australien mot att han aldrig någonsin yppar ett ljud om dig.” Léonin släppte motvilligt taget om Nyx hals när hon väl satt i bilen och Nyx rätade på ryggen. Hon sneglade på Cathryn, hon gillade inte att Cathryn såg vilken svaghet Léonin var för henne.
”Cathryn,” började hon. Hon kände Cathryns varma hand på sin axel igen.
”Hon får det bra även hos oss,” lovade hon. Nyx kände hur alla känslor löstes upp inom henne och ersattes med lättnad. Det spelade ingen roll om Cathryn ljög, just nu fick Nyx använda Milans teknik att stoppa huvudet i sanden.
”Ställer jag till det praktisk?” undrade hon. Cathryn skakade på huvudet och nu log hon.
”Nej, jag hade räknat med att de skulle följa med.” Milan kom tillbaka med väskan. Han ställde den på sätet bredvid Léonin och Nyx hade trott att han skulle protestera mer, men det gjorde han inte. I stället tog han adjö av Léonin, gav henne ett par hårda kramar och ett nummer han klottrat ner på en liten lapp.
”Du kan alltid nå mig här,” sa han. ”Ta hand om dig nu, lilla gullunge.” Léonin stoppade lappen i fickan.
”Är du orolig för mig?” undrade hon. Milan skakade på huvudet.
”Nä, inte egentligen. Bättre vakthund än Nyx kan du nog inte ha. Men lova mig det, att du ser till att hon fortsätter att vara människa och inte ett monster.” Léonin nickade och gav honom en sista hård kram.
”Jag lovar. Vi ses, Milan!” Han nickade, stängde bildörren om henne och vinkade lite genom rutan. Nyx sträckte fram en hand mot honom. Formellt, men kontakten hon kände när han tog hennes hand och tryckte den fick henne att le.
”Tack, Milan,” sa hon. ”Tack för allt.” Han nickade åt henne och vände sig sen mot Cathryn.
”Ta hand om henne, löjtnant Cathryn Taylor. Hon är inte människa än, men hon kan nog bli. Om du behandlar henne rätt.” Nyx vågade inte ge honom en kram, hon visste inte riktigt varför hon inte ville att Cathryn skulle se och veta vad Milan och hon gjort, men så var det. Hon släppte hans hand igen. Utan fler ord så klättrade hon in i den svarta bilens framsäte och Cathryn hoppade utan allt för många ord till avsked åt Milan in bakom ratten. Lugnt och stillsamt rullade bilen ut från parkeringen och svängde av på vägen där vägskylten pekade på väg nr E25 som ledde ner mot den lilla staden som låg nedanför skidorten. Nyx såg på Léonin och Achillies som nu satt avslappnade och nöjda i baksätet. Nu var de alla tre utlämnade till Cathryns välvilja. Framtiden låg nu någonstans i Sverige, ett land utan lagar om registrering av genmod och psi, ett land som stod för frihet, neutralitet och jämlikhet, som folk i Nedre Melun pratade om som något slags utopia för de som var annorlunda och förföljda. Hon inbillade sig inte för ett ögonblick att det var så bra som folket i Melun pratade om. Hon inbillade sig heller inte att hon skulle bli jämlik eller fri. Nej, hon skulle antagligen låsas in, studeras på nytt som det monster hon var. Hon hoppades dock att hon skulle kunna ge Léonin frihet och hon insåg hur mycket hon redan förändrats sen hon först kom till Melun, den där regniga dagen då Rolling Records jukebox fått henne att stanna till. Människa, hade Milan sagt. Se till att hon blir en människa och inget monster. Hon var redan på väg att ändras. För hade det här varit för ett år sen, när hon kallsinnigt tagit sin plats i Nedre Meluns slumkvarter, då skulle hon ha lämnat Léonin. Då skulle hon lämnat allt, bara skyddat sig själv och troligen skulle hon inte litat på att MI6 mutat Milan tillräckligt. Antagligen hade hon dödat honom när hon inte längre haft någon nytta av honom. Nu kröp hon i stället över till baksätet, tog sin Leo och sin Achillies i famnen och höll om dem, hoppades på att Milan skulle få det bra i Australien. Hennes familj. Dem som hon skulle skydda, aldrig lämna igen, vad det än kostade. För hon var inget monster längre. Hon var kanske inte människa, inte än, men på god väg att förstå vad det innebar. Att vara människa. Att ha en familj. Några att älska och offra sitt liv för.