Cathryn stannade bilen en bit därifrån och de gick sista biten bort till byggnaden där deras mål fanns. De var båda målinriktade, ingen av dem sa något när de klev in på den lilla bakgården där de sen började klättra upp för en smal brandstege. Det regnade inte längre men efter en veckas ihärdigt regn var allt ändå blött och halt och Nyx halkade till på de tunna järnstängerna. Cathryn sträckte genast ut en hand och hjälpte henne, men Nyx drog åt sig foten Cathryn stöttat och blängde ner på henne. Hon tyckte inte om att hon missat och hon tyckte inte om att Cathryn påmint henne om det. De riktade båda blickarna uppåt igen och det tog dem inte många minuter innan de båda tyst och försiktigt hivade sig upp över kanten på taket. Cathryn var nöjd med stället. Taket var svagt lutande och visserligen halt, men ändå så pass platt att det inte var några större svårigheter att ta sig tyst bort till hörnet. Där stod det en ventilationstrumma som de kunde lägga ryggsäcken och jackorna bredvid. Hon stannade till för ett kort ögonblick när hon kom upp på taket och bara njöt av att se Nyx röra sig framför henne. Tio våningar över marken och kvinnan gick som om det var ett vanligt golv. Cathryn gick efter. De stannade vid ventilationstrumman och gick ner på knä för att hålla låg profil. Cathryn hade inte fått några uppgifter om extra utkik, men det fick de nog ändå räkna med. Hon plockade fram linorna och selarna och började sen fästa hakarna i ventilationstrumman så de skulle sitta säkert. Nyx hade lagt sig ner med örat mot taket och verkade irriterad på något.
”Jag hör dem inte,” muttrade hon. ”Det är en takfläkt ivägen. Fira ner mig närmare fönstret så jag kan höra hur många som är där och vart i rummet de står.” Cathryn frågade inte, hon bara gjorde. Hon hade insett redan på hotellrummet att det hon trott skulle bli hennes operation var Nyx nu.
Cathryn sänkte henne långsamt ner mot fönstret. Hon verkade inte ha några problem att hålla Nyx med det grepp hon tagit om repet och Nyx kände sig säker där hon svävade fritt i luften nästan trettio meter ovanför asfalten. Hon tecknade åt Cathryn att stanna och hon var nöjd när hon märkte att hon inte ens behövde anstränga sig här. Ventilationstrumman rakt över lägenheten gjorde det omöjligt att höra något från taket, men det var kanske medräknat från fiendens sida. Nu kunde hon dock höra dem röra sig inne i rummet precis bakom fönstret. Det bläddrade av papper och hon väntade.
”Har alla planen klar för sig eller behöver jag upprepa den?” Hon stelnade till. Rösten lät bekant. Fem röster innanför glaset svarade honom och ett mörkt och leende ansikte med en skälmsk glimt i ögonen dök upp i hennes minne. Adam Laroch, att hon kunnat glömma det namnet. Han hade bara varit menig för fem år sen när hon träffat honom på St Clair. Pierre hade aldrig tyckt om honom, men han hade varit skämtsam, ofta lurat henne att skratta. Hon hade gillat Adam, hon hade till och med haft en barnslig förälskelse i honom när hon bara var tretton.
”Vapencheck, vi rör vi på oss om fem,” fortsatte Adams röst. ”Vänta ett tag! Vad är det där för leksakspistol?” Mannen han tilltalat verkade tveka något och en tredje person skrattade.
”Du är ny, va?” sa han. ”Den där stoppar henne inte. Du kan tömma hela magasinet i henne om du vill, hon kommer hinna slita dig i stycken innan.” Nyx gjorde en grimas. Vilka supersoldater som inte ens kunde informera de nya ordentligt.
”Den här däremot,” hörde hon Adam fortsätta. ”Terminator modell 9T. 20 milimeter, helmantlad ammo. Den här kan döda en elefant med ett enda skott.” Han verkade slänga pistolen på bordet som det lät som om samtliga stod samlade runt. Nyx hörde mer vapenljud. Tyngre vapen.
”Ni har två magasin var av de här bedövningsmedlen,” förklarade Adam. ”Det betyder inte att ni ska peppra henne full med samtliga pilar. Hon behövde oftast minst två för att gå ner, ibland tre, men hon tål inte den höga dosen när hon förvandlas tillbaka så jag behöver ha medicinutrustningen till hands så hon inte dör för oss. Finns adrenalinsprutan i ordning?”
”Check,” svarade en fjärde röst som dittills varit tyst.
”Så fort hon är sövd måste hon få bioblock,” fortsatte Adam. ”Det är viktigt för att hon inte ska kunna förvandlas. Bioblocken får absolut inte ges till henne när hon är förvandlad, den måste väntas med tills hon gått tillbaka till mänsklig form.” Nyx kände hur hennes nackhår reste på sig och hon var tämligen glad att inte Cathryn hörde detta. Bioblock, en medicin för psioniska människor, en drog som blockerade den delen i hjärnan som styrde deras förmågor, och den hade dr Allard beslutat sig för att prova på henne. Den hade fungerat. De hade hetsat henne, retat henne och låtit henne gå hungrig i nästan två dygn för att hon skulle tappa kontrollen fullständigt. Det hade hon gjort och smärtan när kroppen ideligen ville göra något som drogen inte tillät hade varit fruktansvärd. Tre timmar. Tre timmar av fruktansvärd smärta innan drogen äntligen släppt och hon fick förvandlas, rasa av sig.
”Om hon förvandlas innan vi sövt henne och ni måste ta till backupvapnet, skjut för att döda,” hörde hon Adam säga inne i rummet. ”Hon kommer döda er om ni tvekar en sekund.” Nyx tecknade åt Cathryn att hissa upp henne igen. Hon hade hört nog. Cathryn väntade tyst på hennes rapport när hon kom upp och hon rapporterade en vald del av vad hon hört. Cathryn fick den viktiga informationen, sex mål, terminator-pistoler, sömnpilar och två tyngre vapen, samtliga mål samlade i mitten av rummet kring ett bord samt att de uppenbarligen hellre sköt för att döda Nyx än lät henne försvinna igen. Resten behövde Cathryn inte veta. Cathryn nickade åt henne, men precis innan de skulle kasta sig över kanten så de kunde slänga sig in genom fönstret hejdade hon Nyx igen. Nyx kände den tunna skinnhandsken, varm av Cathryns värme, mot sin kind. Hon väjde undan för handen.
”Cathryn,” började hon.
”Jag vet,” svarade Cathryn. ”Det var bara fysiskt. Men om du dör för mig nu så blir jag arg på dig. Är det uppfattat, soldat?” Nyx log tillbaka mot henne.
”Det är uppfattat, löjtnant,” sa hon. ”På tre.” Hon höjde sina fingrar och räknade ner, sen kastade hon sig ut över kanten. De kom nästan samtidigt in genom fönstret och hon höjde sitt vapen. Allt gick på en vana som satt ända in i ryggmärgen. Hon hade övat på det här ända sen hon var fem. Hon landade i en rullning, gick upp på ena knät, avlossade en salva på 45 graders bredd och sen var hon på väg från stället så de inte kunde besvara elden. Hon hann uppfatta att två av hennes mål gått ner innan hon dök ner bakom den utskjutande delen av köket och satte sig i skydd. Något stack henne i benet precis innan hon fick undan det och hon såg ner på den lilla pilen som inte riktigt ville ta sig igenom hennes skinn utan ramlade bort igen. Hon drog in luften och insåg sitt misstag. Blodlukten var överväldigande i det lilla rummet där minst fyra människor var på väg att försvinna från livet. Raseriet i henne, blodtörsten och längtan efter att riva och slita kom över henne och hon fick fullt upp ett ögonblick att försöka bekämpa det. Samtidigt började hon känna sig något okoncentrerad av det medel som trots allt gått in i hennes hud via rispan från pilen. Snabbt nu, innan hon tappade fokus. Hon lyssnade, analyserade. Cathryn verkade leva, hon rörde på sig. Två av de skjutna var döda eller avsvimmade, de rörde inte på sig, de två som levde hade tagit skydd i det andra rummet och hallen. Ett språng över bänken hon satt vid skulle räcka för att ta den som tagit skydd vid hallen. Hon lade ner automaten hon höll i, satte sig försiktigt upp i en ihopkrupen ställning och försökte så snabbt hon kunde plocka av sig västen och hölstret. Vansinnet var på väg att övermanna henne, det var lika bra att låta det komma medan hon kunde hålla kontrollen på det. Hon beslöt att strunta i västen och det knakade när västens fästen och hennes kläder slets upp i sömmarna. Världen kändes åter skarpare, mer verklig, och hon slickade sig om läpparna. Lukterna blev starkare, blodlukten var underbar och eggade henne, men de skadade männens rädsla gjorde henne nästan tokig av ursinne. Först hotet i hallen, sen rummet. Med en morrning var hon uppe i ett språng och hon landade nästan rakt på den skräckslagna mannen som febrilt försökte få upp sin pistol. Handen som greppade pistolen flög tvärsöver rummet och hon grävde ner klorna i honom, djupt i bröstet. Något stack henne i skuldran och hon vände sig om och såg det andra hotet precis höja geväret igen. Ursinnet växlade till skräck som fick henne att vilja vråla, men så plötsligt var hotet eliminerat. Han sjönk ihop utan skrik medan blodet forsade ut ur hans bakhuvud. Nyx kämpade med sig själv. Medlet ville få henne att somna, men hon vägrade låta det göra det. Hjärtat dunkade och hon visste att hon skulle kunna hålla sig mer vaken om hon fick blod på tungan. Aldrig mer människor, det hade hon lovat sig. Ändå slickade hon av händerna medan hon rörde sig mot Hjälpen. Hon mindes inte Hjälpens namn, men kvinnan var ofarlig, inget hot. Hon luktade också blod och Nyx såg att hennes medhjälpare hade blivit skjuten i benet. När Nyx kom nära henne slängde hon genast ifrån sig pistolen hon skjutit det sista hotet med och sen höjde hon händerna mot Nyx. Hon skrek åt Nyx, men Nyx förstod inte vad hon sa. Bort, de måste bort. Snabbt slet Nyx tag i kvinnan och lade henne tillrätta över axeln. Hon hade inga problem att hala sig upp för repet igen och ta sig upp på taket, men huvudet snurrade på henne. Väl uppe på taket gick det inte att hålla vansinnet kvar längre, hon sjönk ner på knä och visste att hon krympte igen. Världen blev suddig, blodsmaken på tungan mildare och yrseln tilltog med en otäck styrka. Hon kände ett par varma händer om sitt ansikte.
”Nyx, vi måste ge oss av härifrån. Du får inte somna än.” Rösten manade på henne, händerna daskade till henne så det sved. Hon ryckte till och lyckades ta sig upp på fötter igen. Hon tog sig några snubblande steg bort över taket, var på väg att falla och någons händer hjälpte henne åter upp och hon fick ett nytt slag över kinden. Hårt, smärtsamt.
”Rör på dig, soldat! Det är en order!”
”Ja, major!” Hon rätade på sig, vacklade till och lyckades ta sig fram ytterligare några snubblande steg. Order, hon måste lyda order. Hon fick en ny order och en smäll rakt över käken som nästan fick henne att vackla till.
”Ner för stegen! Nu!” Befälsrösten var hård och kall, tillät inga bortförklaringar. Hela världen svajade, det var som att försöka klättra på en stege som hela tiden försökte glida undan och hon var nära att tappa greppet och falla flera gånger, men någon grep alltid tag i henne och fick henne att greppa järnstängerna igen. Alltid med en ny order. När de kommit ner på marken fick hon order om att sätta sig i skydd och hon lydde. Hennes befäl lämnade henne och utan nya order började drogen övermanna hennes vilja. Hon föll, rakt ner i ett svart hål, och det var ett bekvämt och mjukt mörker som omslöt henne.
Någon rörde vid hennes ansikte, en mjuk smekning över pannan, och hon vände långsamt på sig i sängen. Kroppen kändes seg, en seghet som inte var helt obekant. Hon hade känt den flera gånger tidigare när hon tappat kontrollen på sina förmågor och de hade sövt ner henne. Med ett ryck satte hon sig upp i sängen och såg sig om. Hon lugnade sig igen. De hade inte tagit henne, hon var i ett hotellrum, inte i ett kalt militärlaboratorium. Det var samma hotellrum hon sovit i natten innan och bredvid henne på sängkanten satt Cathryn och höll henne tillbaka med en hand mot hennes bröst.
”Lugn, du är säker.” Nyx gned sig i ögonen och försökte skaka bort segheten ur tankarna. Nu förstod hon vad som hänt, nu förstod hon vem befälet hade varit som med hugg och slag hade drivit henne bort från byggnaden.
”Du räddade mig.” Cathryns hand kändes varm mot hennes kind.
”Som du räddade mig,” svarade hon. Nyx såg ner på Cathryns ben, men kunde inte se något annat än ett par mycket välpressade byxor. Lukten talade dock om för henne att Cathryn var skadad.
”Har någon läkare sett över det där?” frågade hon. Cathryn skakade på huvudet.
”Nej, men det var inte värre än att jag kunde plåstra om mig själv. Jag satte en tusenfoting över och sen tog jag biospray.” Nyx märkte att Cathryn tagit av henne kläderna och hon låg i bara trosorna. Kläderna borde det inte ha blivit särskilt mycket kvar av ändå om Nyx mindes rätt. Det var svårt att minnas när hon var förändrad och tappade kontrollen på det sätt hon gjort, det var som om minnena inte längre fungerade som de brukade. Det var mest känslor, lukter och ljud.
”Jag trodde faktiskt inte att du skulle vakna än,” fortsatte Cathryn medan hon reste på sig och haltade tvärsöver golvet för att hämta ett glas med vatten som stod där. Nyx tog tacksamt emot det och drack. Kylan i munnen och halsen fick henne att vakna till ordentligt.
”Jag tål mycket,” svarade hon, men så insåg hon vad Cathryn måste ha sett och kände sig fånig. Nu visste hon verkligen. Hon hade anat när Nyx varit på väg att döda henne, men nu visste hon. Cathryn slog sig ner bredvid Nyx igen.
”Du gör det,” sa hon. ”Det där sömnmedlet hade kunnat sänka en noshörning. Jag förväntade mig att du skulle sova åtminstone fyra timmar till.” Nyx ställde det nu tomma glaset bredvid sig på sängbordet och drog upp knäna mot hakan. Cathryn hade sett monstret nu. Nyx virade armarna om benen och lutade huvudet mot knäna. Hon kunde inte se eller lukta sig till någon rädsla när Cathryn mötte hennes blick. Det förbryllade henne. Cathryn frågade heller inte. De satt tysta ett tag och Nyx letade efter några bra ord att säga, men kom inte på några. Nyx ville fråga om Cathryn kallat på förstärkning nu, för Nyx skull, för att de tänkte stjäla henne med sig ut ur Frankrike. Men hon vill samtidigt inte ha ett svar på den frågan.
”Jag kanske borde förklara,” började hon, men Cathryn skakade på huvudet.
”Du behöver inte förklara,” svarade hon. ”Jag tror jag kan räkna ut det mesta och det jag inte kan räkna ut spelar ändå ingen roll. Däremot så vill jag gärna veta mer om St Claire.” Nyx lade huvudet på sned och studerade Cathryn. Alla som sett hade frågat och alla hade varit rädda för henne, men inte hon. Nyx var tacksam för det, men det förbryllade henne.
”Kommer de och hämtar mig snart?” frågade hon. ”De dina? Tar mig till London?”
”Nu sårar du mig. Tror du att jag skulle vara så låg?” Nyx ryckte på axlarna.
”Jag skulle förstå om du var det,” menade hon. ”Jag sov, du trodde jag skulle sova många timmar till.” Cathryn böjde sig fram och Nyx trodde att hon skulle kyssa henne igen, men kyssen tog på Nyx kind i stället för på hennes läppar.
”De vet inte ens om dig än,” sa Cathryn alldeles intill hennes öra. ”Jag har inte rapporterat till dem än.” Nyx insåg att hon kramade om Cathryn först när hon hade ansiktet inborrat mot Cathryns axel. Cathryn hade ingen parfym på sig den här gången, men spåren som satt i hennes kläder gjorde ändå Nyx andetag häftigare. Hon skulle begå ett svårt misstag om hon låg med Cathryn igen. Ett misstag hon inte fick göra. Hon märkte att Cathryns händer greppat henne mer än bara som en enkel omfamning. Cathryns handflator strök utmed Nyx bara rygg och hon tryckte Nyx mot sig.
”Det vore korkat,” sa hon. ”Vi skulle bara göra det mer komplicerat än vad det behöver bli.” Nyx nickade, medan hon förde in händerna under Cathryns tröja och lät dem glida uppåt.
”Ja,” svarade hon. ”Mycket mer komplicerat. Det är bara fysiskt. Jag löper, det är inget annat. För dig… jag är naken och du finner mig attraktiv. Inget annat.”
”Inget annat,” mumlade Cathryn medan hon lutade sig ner över sängen och flyttade sig så hon kom att ligga på rygg under Nyx.