Hon visste inte riktigt om hon tyckte om att han stannade. Hon avskydde att vara tacksam för saker, men samtidigt så var det just det hon var nu. Hon var tacksam för att han stannade, för att han tog hand om Léonin, för att han lagt om såren och för att han faktiskt räddat hennes liv. Kanske mest för att han fått henne att förstå att hon var rädd om sitt liv, att hon ville leva. Såren var på väg att läka igen, de timmar som hon måste ha sovit hade gjort att hon faktiskt var så pass pigg att hon trodde hon skulle kunna, med mycket möda, ta sig ur sängen och kunna ta sig in i duschen. När hon ätit klart låg hon stilla en stund och lät kroppen tillgodogöra sig näringen. Léonin hade satt sig på golvet och börjat leka med de leksaker som Milan köpt åt henne. Det var någon typ av Barbiedockor såg det ut som, men med nån form av superhjältedräkter på sig. Nyx kände sig inte riktigt ren, trots att Milan tvättat av henne bara några timmar tidigare. Hon ville duscha. Hennes ögon kändes dessutom som grus, hon måste plocka bort linserna hon hade kvar. Med stor ansträngning lyckades hon häva sig ur sängen. Det smärtade fruktansvärt fortfarande, men hon bet ihop och började ta sig bort mot toaletten med mödosamma steg. Halvvägs snubblade hon till, yr av den blodförlust och den smärta som fortfarande var kvar. Hon trodde hon skulle ramla, men lyckades ta tag i en stol och höll sig uppe.
”Nyx, borde du inte..?” undrade Léonin medan hon kom på fötter och ville gå fram till henne. Nyx skakade på huvudet medan hon stödde sig på stolen och försökte få prickarna i synfältet att sluta dansa.
”Nej, det är okej,” sa hon och höll upp handen så Léonin inte skulle gå fram. Léonin stannade, men såg tveksam ut.
”Milan sa att…” började hon.
”Jag ska bara ta mig in i duschen,” muttrade Nyx. Milan var vid hennes sida igen innan hon hunnit räta på sig. Han luktade sprit och cigarettrök. Spritlukten var hon ganska van vid, men inte nikotin och rök. Han stödde henne genom att hålla ett stadigt tag om hennes ena arm och lägga den andra armen om hennes midja. Hon försökte göra sig fri.
”Det är okej,” sa hon. ”Jag klarar mig själv.” Han släppte inte utan började leda henne tillbaka till sängen.
”Lägg av med det där,” fräste han.”Du är skadad, du har ett knytnävsstort jävla hål i dig. Okej? Vad ska du upp och göra?”
”Jag tänkte tvätta av mig,” svarade hon. ”Så jag kunde ta på mig lite kläder. Och jag måste ta ur linserna.”
”Duscha får du fan göra sen. Behöver du inte gå på toaletten så ska du inte upp. Ligg ner, människa!” Hans röst var irriterad och arg, men hans rörelser var förvånansvärt varsamma och försiktiga när han hjälpte henne ner i sängen igen och bäddade ner henne. Nyx kände sig dum, som om hon vore ett litet barn som behövde pysslas om. Hon var inte van vid att bli ompysslad. Hon ville be om att få på sig kläder men hon ville inte bli påklädd och hon skulle inte klara av det själv. Milan slog sig ner på den andra sängen igen efter att han hämtat linsburken. När hon fått plocka ur linserna och stoppa ner dem där så tog han burken och ställde den på skrivbordet.
”Vi behöver prata,” sa han. Hon såg ner på täcket och bet sig i läppen. Han hade sett, inte bara klor, han hade sett. Det gick inte att förklara med cybernetik. Hon svalde.
”Jag vet inte vart jag ska börja,” mumlade hon. ”Du vet att jag sa att jag var uppvuxen i ett militärt labb?” Han nickade och genom cigarettlukten så började en lukt av rädsla sprida sig igen. Bara tanken på att tala med henne om just detta verkade göra honom skräckslagen.
”Jo, du sa det,” muttrade han. ”Du har sagt en massa och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Ärligt talat, du kan inte finnas. Ingen varelse kan göra så där.”
”Jag är ett genetiskt experiment, Milan. Mina DNA-kedjor är en salig sörja med bitar av olika rovdjur, som tiger, varg, spindel och…”
”Spindel?” Han verkade tycka att det var mer hemskt än det övriga och hon kunde inte låta bli att le trots att det egentligen inte var det minsta att le åt.
”De försökte skapa den perfekta soldaten, de fick fram mig. Mig och mina fem systrar. Vi är inte människor, vi är något människoliknande som kallas för CSH21. Combat Shapeshifter Human, 21:a varianten. Ett urfånigt namn och fråga mig inte varför de döpte skiten till något engelskt, det var väl nån slags sjuk humor kanske. Det var ju dem vi var menade att döda, efter kriget på 80-talet. Fienden, engelsmännen. De tidigare 20 varianterna blev visst vanskapta eller dödfödda.” Hon hörde honom dra efter andan och hon gjorde en paus för att ge honom möjlighet att ställa frågor eller helt enkelt säga åt henne att han inte ville prata mer om saken. När han fortfarande satt tyst så fortsatte hon.
”De har tränat mig till soldat sen jag först kunde gå, men allt gick inte som det skulle med CSH-projektet. En dog av virus, två andra försökte rymma. Jag tror de dog båda två. Så, när vi var sju år så beordrade regeringen att vi fyra som var kvar skulle avlivas, men Gerard och några av forskarna ville inte avsluta projektet. De hade lyckats bra trodde de. Så de förflyttade mig till ett ställe som kallas St Claire, en militärbas som regeringen inte har en aning om att det finns ens. Jag rymde därifrån när jag var femton.” Milan sträckte han sig efter spritflaskan som han ställt ifrån sig på bordet och tog en djup klunk av den.
”Och det var hur länge sen?” frågade han.
”Jag är nitton nu. Fyller tjugo i juni.” Han hostade till, verkade sätta spriten i halsen.
”Nitton?” upprepade han och glodde på henne.
”Tillväxthormoner,” förklarade Nyx. ”Jag vet att jag ser lite äldre ut än vad jag är.” Han tog en ny klunk av spriten.
”Har du alltid kunna göra… det där?” undrade han när han svalt. Nyx skakade på huvudet.
”Hamnskiftningen dök upp i tonåren först. Jag har oftast kontroll på det, så länge ingen riktar vapen mot mig eller hotar min flock.” Hon fortsatte med att förklara alla egenheter hon hade. Hennes konstiga matvanor som hon inte kunde rå för. Att hon såg i mörker, att hon kunde höra saker redan i entrén utan problem och att hon kunde känna på lukten flera timmar, ibland dagar, efteråt om en viss människa varit där. Milan satt tyst och lyssnade, kom inte med några motfrågor, bara lyssnade. Nyx slogs åter av tanken på hur snygg han var. Hans kropp, lukten som gled bakom ridån av sprit och nikotin. Hon hörde sig själv prata på medan hennes hand som av sig själv ville sträcka sig fram och gripa tag i honom. En smärtsam känsla i sidan fick henne att återvända till verkligheten. Hon for tillbaka och låg och flämtade ett kort tag och undrade varför taket hade så många flimrande stjärnor. Milan lutade sig över henne och hans ansikte var oroligt.
”Ligg still!” morrade han. ”Ge fan i att röra dig sa jag! Jag tänker inte rädda livet på dig en gång till! Fattar du det?”
”Uppfattat.” Han hjälpte henne försiktigt att sätta sig upp igen och hon koncentrerade sig på att hålla huvudet kallt när han var så nära. När hon väl satt upp mot kuddarna igen så sköt hon honom ifrån sig.
”Milan, det är en sak som jag måste ta upp med dig som du måste lyssna noga på,” sa hon. ”Okej? Jag är som sagt inte riktigt människa och jag reagerar inte alltid som en heller. Jag… jag…” Hon tog sats. Det var inte lätt att förklara för någon att man betedde sig som en löpande katt och att man skulle bli värre.
”Jag har löpperioder,” sa hon slutligen. Hon såg att han blev full i skratt och han lade huvudet lite på sned.
”Löpperioder?” sa han. ”Vad då? Som en hund eller en katt?” Hon nickade och insåg att hon faktiskt rodnade. Det hade varit lättare för henne med Cathryn Taylor. Cathryn Taylor hade hon redan haft sex med och henne hade hon dessutom inte haft något emot att ha sex med.
”En vecka var tredje månad ungefär,” mumlade hon. ”Januari, april, juli och oktober. Det enda jag kan göra då är att tänka på sex och jag kan bli mycket… ehm… närgången. Om du fattar?” Han nickade.
”Du blir så kåt att du inte vet vad du tar dig till,” sa han. ”Tja, du lär ju inte ha svårt att hitta killar så som du ser ut. Men, vänta! Det är ju…!” Hon suckade.
”Ja, jag vet vilken månad det är. Jag är på väg in i en löpperiod igen och det är därför jag berättar det här. Milan, jag har sett att du har tittat, och jag säger inte att jag tar illa upp. Det är bara det att jag är absolut förbjudet område. Fattar du? Gör inte något så dumt som att gå till sängs med mig, vad jag än ger dig för signaler. Okej? Jag har en liten annan egenhet. Jag tror det beror på mina spindelgener.” Han hade hoppat bakåt innan hon hunnit fortsätta och hon såg honom stirra på henne som om hon hade förvandlats där och då. Hon försökte låta bli att se ut som om hon helst ville sjunka ner genom jorden.
”Ja… jag har instinkten att döda mina partners,” mumlade hon. ”Jag kan kontrollera det… alltså jag… jag har klarat av det några gånger, men… ibland så släpper det och jag sliter dem i småbitar.” Han fick ett ansiktsuttryck som om han vore färdig att klättra upp på väggen för att undvika henne, och hon önskade att hon aldrig sagt något. Han reste på sig, backade bakåt två steg och tog en ny klunk ur flaskan.
”Något annat som gör att du vill slita en i stycken med de där klorna?” undrade han och började fingra med en ny cigarett som han förde upp till mungipan med en darrande hand. Hon harklade sig.
”Vapen som riktas mot mig, som sagt, och om jag är väldigt hungrig eller jäkligt uppretad, likaså stark blodlukt kan göra att jag tappar kontrollen.” Han kastade en blick på kassen som stod vid sängens sida.
”Du är inte hungrig mer nu, va?” frågade han och försökte skratta, men det blev bara ett nervöst ljud av det. Han fick upp en tändare med något skakiga händer och tände den.
”Förlåt,” mumlade han och drog ett djupt bloss. ”Jag tror inte jag vill veta mer om dig, ärligt talat.” Nyx trodde hon skulle storkna av den äckliga lukten som spred sig i det lilla rummet och hon rynkade näsan.
”Rök inte här inne,” sa hon. Han såg sig om efter någonstans att fimpa cigaretten igen, men hittade ingen askkopp, så han gick ut, tog ett sista långdraget bloss och fimpade cigaretten mot räcket. Léonin kom fram och lyfte ner Achillies i sängen åt henne. Achillies verkade vara fullt medveten om vart Nyx hade sina sår, han klev försiktigt på sidan av henne och placerade sig sen vid sidan av hennes huvud. Hon bad honom lägga sig ner och ligga still. Léonin klappade Nyx över håret och drog hennes täcke upp en bit så Nyx låg ordentligt under det. Nyx log mot sin vän och sträckte försiktigt upp en hand och smekte henne över kinden.
”Leo, jag överlever,” sa hon. ”Jag är inte så sjuk.” Léonin sa inget, men Nyx kunde känna alla tankar som strömmade från henne. Skräcken för att Nyx skulle lämna henne, skräcken för det som hänt, allt blod, oron för Nyx, för Milan, för allt som rörde sig kring dem.
”Kan du ge mig lite mer kött är du snäll?” Léonin nästan kastade sig över kassen med kött, lycklig över att kunna göra något. Nyx hörde Milan öppna dörren till balkongen och hon hörde honom tveka ett ögonblick, som om han funderade på att gå ut igen. Nyx förstod honom.
”Nyx?” undrade Léonin, medan hon skar upp köttet i småbitar och räckte Nyx. ”Borde du inte höra av dig till Cathryn?” Nyx ansåg att hon mycket väl kunde sitta upp och äta själv, men hon lät Léonin hållas. Uppenbarligen var det viktigt för flickan att få hjälpa till. Cathryn Taylor. De senaste dygnen hade Nyx envist förträngt hennes namn. Hon skulle hamna i klorna på MI6 om hon hörde av sig till Cathryn. Ur askan i elden. Milan slog sig ner på sängen mitt emot igen.
”Cathryn?” undrade han. ”Vem är det?”
”En jag känner bara”, mumlade Nyx.
”Hon är engelsk agent,” förklarade Léonin.
”Leo..!” protesterade Nyx, men Léonin fortsatte utan att låta sig stoppas.
”Hon kan hjälpa oss över gränsen!” sa hon. ”Hon kan säkert få oss härifrån och skydda oss. Hon är helt fantastisk, och hon jobbar för MI6!” Nyx suckade. Hon visste att främsta orsaken till att hon inte ringde var för att hon var rädd för Cathryn mer än MI6. Något som var tämligen löjligt, eftersom Cathryn skyddat henne ifrån både franska och engelska militären i flera månader vid det här laget. MI6 skulle bli hemskt, det var antagligen inte särskilt mycket bättre än Frankrike. Nyx skulle bli inlåst, studerad, kanske tvingad till att göra jobb åt dem. Bara Léonin slapp hela karusellen. Hon såg på Milan. Han var inte den människa hon ville skulle ta hand om Léonin, han drack och han var gnällig och naiv. Han var den enda hon hade just nu och Léonin verkade tycka om honom. Han var snäll. Egoistisk och fisförnäm för det mesta, men i grunden snäll. Han hade hjälpt henne, han hade räddat hennes liv. För Léonins skull.
”Leo, jag behöver tala ensam med Milan en stund,” sa hon. Léonin gav henne sista köttbiten från tallriken.
”Jag förstår.” Men hon förstod inte, det syntes att hon kände sig sårad och Nyx kunde känna det i varenda nerv. Kanske hon misstänkte vad som skulle hända, vad som skulle sägas, men Nyx tänkte inte tillåta att Léonin satt och lyssnade på hur Milan och Nyx mer eller mindre köpslog om flickan. Hon log mot Léonin och låtsades inte om känslorna eller den missnöjda minen.
”Tack, vännen.” Léonin försvann ut genom dörren, Nyx antog att hon skulle gå ner till entrén och hon skickade en tanke åt Léonin att vara försiktig med vart hon tog vägen. Sen vred hon på huvudet åt Milan. Han höll fortfarande i spritflaskan men än så länge var han inte full, bara påverkad, vilket faktiskt tjänade hennes syften.
”Du super för mycket,” sa hon. ”Och jag visste inte att du rökte.” Han ryckte på axlarna.
”Hur mycket jag dricker ska du ge fan i och jag har all rätt i världen att röka, käka flottig mat och gå över gatan utan att se mig om i fall jag vill. Så länge jag hänger med dig så lär det inte bli det som dödar mig. Eller hur?” Nyx böjde sig fram och slet flaskan ur händerna på honom innan han hunnit ta ytterligare en klunk ur den. Han försökte slita den tillbaka.
”Ge hit den!” Hon morrade åt honom och det fick honom att rygga bakåt igen.
”Hjälp mig upp,” sa hon.
”Nej, det tänker jag inte. Du ska ligga ner.”
”Hjälp mig upp. Du och jag ska gå och hälla ut det här nu. Nu, Milan!” Hon lade in tillräckligt mycket skärpa i rösten för att han faktiskt skulle resa på sig.
”Den har kostat…” började han.
”Det spelar ingen roll. Förresten behöver jag kissa. Hjälp mig upp!” Med en suck så böjde han sig över henne, lade en arm om henne mycket varsamt och hjälpte henne upp ur sängen. När han kom så nära henne började blodet i henne att svalla igen, en känsla i maggropen som hon raskt hejdade genom att koncentrera sig på lukten av nikotin som omgav honom.
”Du behöver inte hälla ut den.” Nu lät hans röst mer samlad, mer övertygande. Han försökte byta taktik. Hon gav bara ifrån sig ett morrande till svar och han suckade.
”Nyx, lägg av nu. Det är inte precis som om jag har problem med spriten, men efter allt som hänt så vill jag faktiskt få supa skallen i bitar. Ge mig flaskan nu.” Nyx kände på hans grepp om henne att han troligen skulle vara beredd att slåss om den där flaskan han också. Kanske hon också skulle byta taktik, släppa fram lite känslor som hon visste skulle skrämma honom. Hennes hand strök utmed hans arm när de kom ut i badrummet och det fick honom att totalt glömma att se på flaskan. Han var nära att tappa henne när han ryckte bakåt.
”Nyx!” Hon flinade till och hällde sen raskt ut spriten innan han hunnit återhämta sig. Milan försökte hejda henne och lyckades bara rädda sista dropparna. Han svor åt henne, men hon lät honom göra det.
”Jag har ingen nytta av dig när du är full,” förklarade hon. ”Nu går vi tillbaka till sängen.”
”Trodde du behövde kissa,” grumsade han medan han tittade på sin nästan tomma flaska. Hon stödde sig mot handfatet. Så här illa skadad hade hon aldrig varit trodde hon. Det snurrade för henne igen, hon måste verkligen ha förlorat flera liter blod. Hon flämtade som om hon sprungit flera mil och det gjorde att Milan för ett ögonblick glömde bort flaskan och i stället såg på henne med den oroliga min läkare brukar ha för sina patienter.
”Är du okej?” undrade han. Hon tänkte säga att det inte var någon fara, men handfatet kom plötsligt oroväckande nära och hon insåg att hon stod och lutade sig över det för att hålla sig på benen.
”Jag behöver bara stå stilla ett tag,” flämtade hon. Hon ansträngde sig och lyckades räta på sig, men hon höll fortfarande ett krampaktigt tag i handfatets kant.
”Milan, jag behöver verkligen prata med dig, och jag behöver prata med dig när du är relativt nykter. Det gäller Léonin.” Han slängde en blick på dörren ut, som om han ville försäkra sig om att Léonin inte kom tillbaka.
”Det förstod jag eftersom du skickade ut henne. Du vill att jag ska ta henne med mig.” Nyx kände en viss tacksamhet för att han sa det åt henne. Ännu mer tacksam var hon för att han inte såg särskilt motvillig ut. Tårarna ville upp i hennes ögon bara hon tänkte på att skiljas ifrån Léonin, men hon måste.
”Mitt förslag är att jag ringer min vän på MI6, ser vad hon säger. Vi tar oss över gränsen och efter det så skiljs vi åt. Du tar med dig både dina och mina pengar och Léonin och sen ser du till att Léonin får det bra. Du behöver inte ta hand om henne själv, men du måste se till att hon får det bra.” Hon försökte hålla tonläget affärsmässigt, men tårarna rann ur hennes ögon utan att hon kunde göra något åt det. Hon snyftade till. Var det något hon hatade mer än att känna sig tacksam så var det att gråta. Det spelade ingen roll den här gången. Hon hade inte kontroll på känslorna.
”Hon är mitt liv, Milan. Du skulle inte förstå om jag ens försökte förklara. Hon är mitt liv och du måste lova att ta rädda henne från allt det här.” Gråten fick henne att känna sig svag. Vad Gerard skulle ha skrattat åt henne nu. Hon var verkligen patetisk. Nå, skottskadorna kanske var straff nog så det räckte för ett bra tag framåt. Milan stod ett tag och tvekade, utan att röra vid henne. Det såg ut som om han funderade på att bara lämna henne ett kort ögonblick, men så blev hans ansikte plötsligt bestämt och han tog tag i henne igen.
”Jag lovar att ta hand om henne,” sa han. ”Nu ska du lägga dig igen, du pallar inte att vara uppe så här. Jösses, du borde vara död som du håller på.” Hon slappnade av i hans armar märkte hon. Lät sig behandlas som ett olydigt barn som varit uppe olovandes. Han bäddade ner henne, gav henne ett glas vatten att dricka och hyschade ner henne när hon ville fortsätta prata.
”Sov,” beordrade han. ”Jag litar inte ett ögonblick på dig och din regenerering. Ser jag dig uppe en gång till så binder jag fast dig i sängen. Okej? Ligg! Plats!” Nyx kunde inte låta bli att le åt hans kommandon och det kändes bra när han strök henne över pannan och log tillbaka. Ett litet tecken på att han inte avskydde henne längre, att han kanske var rädd för henne fortfarande, men att han trots allt inte var skräckslagen och full av avsky. Hon kände åter hur tröttheten kom tillbaka.
”Lova att du inte super dig full,” mumlade hon. ”För Leos skull. Lova.”
”Jag lovar. Sov nu.” Hon lät sömnen komma, hoppades att han inte skulle ha lurat henne och att han skulle vara kvar när hon vaknade.
Hungern slet i henne när hon vaknade och hon slog upp ögonen. Det var mörkt ute nu, Léonin satt på golvet nedanför henne och tittade på tv medan Milan stod borta vid det lilla pentryt. Båda hade återfått sin normala svarta hårfärg. Milan höll på att laga någon typ av mat vars lukt lagt sig tätt i hela rummet. Lukten gjorde henne ännu hungrigare och hon satte sig upp. Det gjorde fortfarande ont, men nu kunde hon röra på sig så pass att hon faktiskt kunde sitta upp själv. När hon rörde på sig vände sig Milan åt hennes håll, men han sa inget. Léonin däremot övergav tv:n och satte sig på sängkanten.
”Känns det bättre?” undrade hon. Nyx nickade och kom på sig själv med att fundera över om Milans arm eller hans lårmuskler skulle smaka bäst. Hon vände bort huvudet.
”Jag måste få mat,” sa hon. ”Jag är hungrig.” Milan drog en liten stekpanna åt sidan från värmen och rörde i en kastrull med andra handen. Den lilla rörelsen fick hans muskler att röra sig under huden och hon förbannade att han valt att ta på sig ett linne samtidigt som hon försökte låta bli att tänka på honom som aptitlig. På två sätt.
”Det kan inte vänta?” undrade han. ”Det här är strax färdigt och jag är faktiskt också ganska hungrig.” Nyx skakade på huvudet.
”Jag sitter just nu och fantiserar om att äta upp dig,” erkände hon. ”Så jag tror inte det kan vänta.” Kommentaren fick honom att muttra något på sitt eget språk och sen drog han även den andra kastrullen åt sidan.
”Du har en sån tajming,” muttrade han. Léonin kom på fötter.
”Jag kan springa!” sa hon. ”Det finns en affär alldeles här om hörnet, jag kan gå själv!”
”Nej, du ska inte gå själv!” sa Nyx samtidigt som Milan sa:
”Du borde inte gå ensam!” De kastade en blick på varandra, båda lika förvånade över att de för en gångs skull var så överens, men så skrattade Milan till.
”Det går kanske för sig,” sa han. ”Det är faktiskt inte långt, Nyx. Hon är tillbaka på ett ögonblick.” Han gick bort och plockade upp ett par sedlar från högen som låg på det lilla bordet.
”Spring, vännen, annars kallnar vår mat.” Léonin kom genast på fötter och var snabbt borta vid dörren. Nyx ville protestera, men det kändes inte som om det var hennes sak längre. Hon hade överlämnat Léonin till Milans vård, hon fick acceptera det. Tystnaden lade sig genast när Léonin försvunnit ut. Milan ägnade sig åt sin matlagning, Nyx åt att undersöka hur pass mycket såren läkt. Det hade gått ungefär åtta timmar sen hon blev skjuten räknade hon ut, det var inte långt när tillräckligt för att läka en sån allvarlig skada. Kom militärerna nu skulle de ha en lätt match att övermanna henne, hon hade svårt att hosta så som hon var. Hon behövde besöka toaletten kände hon och hon drog benen över kanten på sängen. Det resulterade genast i ogillande från Milan.
”Du minns vad jag sa om det där!” muttrade han. ”Plats!” Hon reste försiktigt på sig. Det gick den här gången, hon trodde inte ens hon skulle bli yr.
”Jag behöver gå på toaletten,” förklarade hon och tog några provande steg. Milan skyndade fram och ville stödja henne.
”Fan ta dig, Nyx De Winter, du är så jävla envis att en åsna skulle backa för dig.” Han fortsatte att grumsa på sitt eget språk medan han övervakade hennes något försiktiga gång tvärs över golvet till badrumsdörren. När de väl var framme svor han högt och rusade mot spisen igen. Nyx fortsatte själv in i badrummet och låste dörren om sig. Att ha honom så nära var inte vidare behagligt, det skapade tankar på mat hon helst ville glömma och sex som hon inte fick tillåta sig att ens snudda vid med tanken. Hon var ändå nöjd, han hade faktiskt inte behövt stödja henne mycket, hon hade klarat av att gå själv om hon bara satt sig i sinnet att göra det. Hon kissade och tvättade av händerna. Den lilla duschkabinen som stod i hörnet av badrummet såg lockande ut. Hon kände sig svettig och äcklig och hon behövde verkligen duscha. För den delen kanske det var dags att få på sig lite kläder.
”Milan, tror du det skulle vara okej att ta en dusch?” ropade hon.
”Nej, det skulle inte vara okej. När du är klar så kommer du ut hit igen!” Hon log. Att behöva ta hand om henne och leka läkare hade uppenbarligen gett honom mer självförtroende mot vad han haft tidigare. Hennes svaghet gjorde att det var han som gav order nu och hon insåg att hon faktiskt accepterade den omsvängningen av ordergivning. Hon kunde till och med inbilla sig att han brydde sig om henne, på riktigt. Det var fånigt, men det var onekligen en skön känsla. Hon öppnade dörren igen och klev ut, gjorde sitt bästa för att stå så rak som möjligt. Han stod precis utanför, verkade nästan beredd på att gå genom dörren om han hört duschen gå igång.
”Jag vill ha kläder på mig,” sa hon. ”Du måste ha köpt några åt mig också. Jag känner mig äcklig och svettig.”
”Okej, jag hjälper dig, men efter att du ätit.” Hon nickade. Det vore nog en bra idé. Så där hungrig var det länge sen hon varit och hon ville inte börja tugga på honom av misstag. Hon gjorde sig fri ifrån hans hjälpande händer och tog sig själv tillbaka till sängen. Han släppte henne inte med blicken, men han lät henne gå själv när han såg att hon kunde.
”Finns det något som kan stoppa en sån som dig?” undrade han. Hon sjönk ner på madrassen igen.
”Ja, det här, om du inte varit.” En hastig tanke föll på blockmedicin. Det kunde också stoppa henne för det kunde hindra hennes biopatgener att möjliggöra förvandlingen. Om hon fick tag på sån så kunde hon kanske ändå ha sex med… Hon gav sig själv en hård örfil i tanken. Nej! Milan och hon skulle inte ha sex!
”Köpte du någon ny e-com?” frågade hon, egentligen mest för att sluta tänka på hans vältränade kropp. ”Jag behöver ringa Löjtnant Taylor.” Hon visste inte riktigt varför hon använde ett sånt formellt sätt att omnämna Cathryn, men det kändes bättre så. Hon fick en e-com i handen. Det var en smal slimmad e-com i silverfärg, hälften så stor som hennes förra och säkerligen med dubbla kapaciteten. Hennes blick gick sedan till hans handled där en ännu dyrare variant glittrade i lampskenet. När hon tänkte på det hade Léonin också haft något liknande.
”Du är duktig på att spendera andras pengar,” sa hon och blängde på Milan. ”Du kunde inte ta tagit några billigare?” Han ryckte på axlarna åt henne.
”Passade mig inte. Jag gillar lyx.” Nyx var tvungen att dra ett djupt andetag för att inte morra åt honom igen. Det var inte passande att ha den här diskussionen med honom nu när hon var hungrig.
”Vi har inte råd med lyx!” sa hon. ”Herre gud! Den här måste ha kostat flera hundra!”
”Skulle inte du ringa upp din agent?” undrade han utan att svara på hennes fräsande. Dörren öppnades och Léonin klev in. Hon verkade genast märka den aggressiva stämningen i rummet och hon hejdade sig innanför dörren och såg på Nyx först och sen på Milan. Nyx hade inte tid att bekymra sig om huruvida Léonin var osäker eller inte, lukten av härligt rött kött blandade sig med Milans matlagning och hon var nästan på väg upp ur sängen igen innan hon påminde sig själv och satt kvar.
”Mat!” sa hon och sträckte fram handen mot påsen som Léonin bar. Hennes mage lade till ett högt knorrande som extra ljud och Léonin skyndade sig fram med köttet. Nyx väntade inte ens på att få kniv och gaffel, hon slet upp plasten runt köttbitarna och slukade dem utan att ens ta sig tid att tugga ordentligt. När hon fått i sig tre av fläskkotletterna som låg där hejdade hon sig och insåg att Milan stirrade på henne. Han mumlade något på tjeckiska igen och vände sig bort från henne. Hon betedde sig precis som det monster han nyss glömt bort att hon var. Det var i alla fall för sent nu att be om tallrik och gaffel så hon fortsatte äta, försökte förmana sig själv med att låtsas som det inte var något konstig med vad hon gjorde. Milan lassade upp ris och grönsaksröra åt Léonin och sig själv. Han såg ner på tallriken och gjorde en grimas.
”Du har sån tajming, Nyx,” sa han sen med suck. Léonin började dock glatt äta av det hon fått. Hon var van, hon brydde sig inte om Nyx konstiga matvanor eller huruvida Nyx hade vettigt bordsskick eller inte.
”Har du ringt Cathryn?” undrade hon. ”Ska du det?” Nyx tog upp en fjärde kotlett och tog en tugga av den.
”Ja, jag ska göra det,” svarade hon. ”När jag ätit klart.” Milan började peta i sin mat och det verkade som om han ändå förlikade sig med tanken på att äta, för han slog sig ner vid fotänden på Nyx säng och började tugga på sina grönsaker. Han såg trött ut tyckte Nyx. Kanske han också behövde sova. Eller så behövde han bara komma ifrån henne, glömma allt om genetiska projekt och franska militärer som vände upp och ned på hans värld. Han var ingen människa som gillade att få världen upp och nedvänd trodde hon. De åt under tystnad och när Nyx var klar bad hon att få något att torka händerna på. Milan reste sig och hämtade några rutor toapapper. Nyx torkade rent händerna så gott hon kunde på det och tog sen upp sin nya e-com med ett tyst löfte till sig själv att om ytterligare några timmar så skulle han inte längre kunna hålla henne i sängen med sina läkarminer. Då skulle hon upp och tvätta av sig och klä på sig. Hon knappade in Cathryns nummer utan att ens behöva fundera på det, hon hade stirrat på det från och till i veckor efter att de skiljts åt. Det gick fram två signaler och Nyx märkte att Milan och Léonin blivit tysta och att de såg på henne. Hon kände sig besvärad av det.
”Cathryn Taylor.” Cathryns röst var mjuk, precis som Nyx mindes den, och hon lät full i skratt, som om någon alldeles nyss lurat henne att skratta. Någon bild fick Nyx inte upp, men hon lät sin egen bild gå fram till Cathryns e-com.
”Ehm… Hej.” Av allt hon kunnat säga blev det bara det. Hej. Idiot. En bild av Cathryns ansikte dök genast upp på den lilla holoskärmen och Nyx möttes av hennes breda leende. Cathryn såg solbränd ut, hade på sig en halterneck-top med hawaiimönster och i handen höll hon ett drinkglas med ett rött paraply nedstucket i.
”Nyx!” svarade hon. ”Vad glad är att du ringer.” Nyx var lättad över Cathryns glada tonfall, hon stängde i alla fall inte ner skärmen och bara kopplade bort henne. Hon ville le men kunde inte. Affärsmässigt, det var så det måste bli.
”Det har kört ihop sig lite,” sa hon. ”Du sa att om jag någonsin ändrade mig och ville ha hjälp så skulle jag kunna ringa dig.” Cathryn nickade och såg sig om.
”Vänta ett ögonblick,” sa hon. ”Jag ska bara flytta mig så vi kan prata ostört.” Nyx väntade medan Cathryn verkade röra sig genom en uteservering där solskenet flödade. Nyx var nästan säker på att hon såg en palm bakom Cathryn för ett ögonblick. Så stannade Cathryn, någonstans mot ett hörn så Nyx bara såg väggar bakom henne.
”Så,” sa hon. ”Vad är problemet och hur kan jag hjälpa dig?” Nyx visste inte riktigt vart hon skulle börja. Milans och Léonins blickar på henne, den ene misstänksam, den andra förväntansfull, började kännas mer än besvärande. Inte blev det bättre av att Cathryn såg så avslappnad och solbränd ut, så obekymrad. Nyx måste se förfärlig ut, blek och skadad och otvättad. Hon blev irriterad på sig själv när hon utan att hindra hejda sig hade dragit en hand genom håret.
”Jag behöver ta mig ut ur Frankrike, nu,” sa hon och tonen blev mycket mer kort än hon tänkt sig. ”Jag hamnade i trubbel i Melun och de är mig på spåren, både polisen och miltären. De är för nära och jag måste ut. Nu. Jag har en kille med mig också, Milan, och Léonin och Achillies förstås. Vi behöver alla ta oss ut ur Frankrike.” Cathryn nickade och hade ingen förvåning i rösten när hon svarade, men hon lät bekymrad.
”Du vet att jag måste rapportera det till mina chefer? Du vet att de kommer ställa vissa krav för att vilja hjälpa dig?” Nyx nickade och bet hårt ihop för att hon inte skulle börja gråta. Cathryn fick aldrig någonsin se hennes tårar. Hon skällde på sig själv i huvudet för att hon var så patetiskt och lyckades skärpa sig så det inte ens hördes på hennes röst.
”Bara ni låter bli Milan och Léonin så får det bli så. Det är bråttom. Militären nafsar mig i hälsenorna just nu.” Cathryn verkade fundera ett kort tag.
”Låt mig ringa några killar och så hör jag av mig sen,” sa hon. ”Kan jag nå dig säkert på det här numret?” Nyx nickade igen.
”Hur lång tid tror du det tar?” undrade hon.
”Vet inte. Men det borde nog inte ta mer än någon timme innan jag vet besked om vart ni ska ta er. Klarar du dig så länge?” Nyx nickade.
”Det går bra.”
”Dåså, då hörs vi om en timme.” Cathryn gjorde en kort paus och sen log hon mot Nyx igen, det där leendet Nyx visste spred sig över hennes eget ansikte som om det smittat. Hon lade sina fingertoppar emot skärmen, Cathryn gjorde likadant så deras fingertoppar låg mot varandra. Cathryns läppar formade orden ”Jag har saknat dig”, men utan ljud.
”Jag kan inte påstå att jag gillar att höra att du är i trubbel, Nyx,” sa hon sen högt. ”Men, jag är glad att höra ifrån dig igen. Glad att du ringde.” Nyx tog bort sina fingrar från skärmen igen.
”Det tog mig bara tre månader,” sa hon, fortfarande med ett leende. ”Jag förväntar mig ett samtal om en timme, löjtnant.” Cathryn skrattade och gjorde en honnör.
”Ska ske,” svarade hon. Sen stängde de båda ner linjen och Nyx sneglade på Milan. Han gjorde en grimas åt henne.
”Menar du att du bara kunnat ringa den där jävla 007 hela tiden?” muttrade han. ”Istället för allt som vi behövt lida oss igenom?” Nyx sjönk tillbaka ner mot kudden och skakade på huvudet.
”Det är inte riktigt så enkelt som det lät,” sa hon. Hon ville inte förklara mer för Milan, hon ville inte att Léonin skulle behöva höra.
”Om hennes chefer bestämmer det så kan de hjälpa oss,” sa hon. ”Men det kommer inte vara gratis. Inte för mig.” Milan var inte dum, hon såg att han förstod, men han var sitt vanliga jag och muttrade istället för att diskutera mer. Medan han, muttrande för sig själv, gick bort för att diska beslöt Nyx för att hon behövde vila ett tag till. Det gick åt en hel del energi bara för att dölja oron för Léonin. Oron över vad MI6 skulle kräva och oron över att hon faktiskt inte litade på att Cathryn skulle kunna skydda henne. Léonin hade åter satt sig att se på tv och de visade nya bilder på de tre rymlingarna som nu var ansvariga för mordförsök på polisman, grov misshandel av ett gammalt äldre par, olaga hot om våld på ett flertal personer nere i tunnelbanan samt stöld av minst fyra fordon. Nyhetsankaret, med sin farbroderliga framtoning, förklarade för lyssnarna att de absolut inte fick närma sig brottslingarna då de misstänkta var extrem våldsamma och beväpnade. Privatpersoner skulle istället genast ringa på polis och lämna området. Nyx undrade om hon skulle ringa ett av numren och låtsas att hon sett sig själv någon stans strax norr över Lyon bara för att lura polisen dit och ge sig själv mer tid. Hon beslöt att avstå. Gerard kunde lyssna, han skulle känna igen hennes röst och han kunde, om hon hade otur, spåra samtalet rakt till vart hon var. Hon var nästan på väg att somna igen när hennes e-com pep till och hon såg att det var Cathryns nummer. Ivern fick henne att glömma såren i magen och armen och hon satte sig så hastigt upp att hon kved. Milan såg upp från disken.
”Jag binder fast dig snart!” hotade han. Nyx ignorerade honom och kopplade upp samtalet. Cathryns bild blev synlig, hon stod kvar mot samma vägg som förra gången, fast hon hade en ny drink i handen, en med ett grönt paraply den här gången.
”Det gick snabbare än en timme,” sa hon. ”Ge mig en adress där ni är så placeras en svart bil vid närmsta mataffär om två timmar. Gör er inte av med den bilen, det är bilen som är er biljett över gränsen, okej? Ring mig när ni är fem kilometer från gränsen. Glöm inte att göra det, annars kommer ni inte över.” Nyx hade inga planer på att glömma.
”Hur får vi nycklarna till bilen?” undrade hon.
”Den är fingaravtryckskopplad, så jag kopplar den till dina fingeravtryck.” Nyx tänkte precis påpeka att Cathryn inte hade hennes fingeravtryck, men insåg att det hade hon antagligen. Nyx hade inte precis varit försiktigt med sånt när de älskat på hotellrummet och brevet Cathryn fått hade varit fullt av Nyx avtryck.
”Jag kan nog inte ta mig ner,” sa hon. ”Jag ligger till sängs just nu, Milan har beordrat viloläge. Jag fick ett skott av en T9 i magen och en i armen.” Cathryns ögon blev större.
”Men helvete!” ropade hon ut. ”Du sa inget om att du är skadad!” Nyx ryckte lite på axeln.
”Det är okej.” Cathryn såg fortfarande bekymrad ut och hennes bekymrade min var som varma smekningar inom Nyx.
”Du sitter upp, du pratar med mig,” sa hon. ”Jag får ta det som att du åtminstone inte är döende. Men för helvete, Nyx. En T9:a? Se för fan till att överleva. Lova mig det. Om inte annat för att jag har lovat mina chefer att du ska det.” Irriterad över den sista kommentaren, trots att hon visste att det var sant, så ville Nyx plötsligt bara avsluta samtalet. MI6 skulle verkligen äga henne nu efter att ha hjälpt henne ur en sån här kris, Cathryns försök till att skämta om det föll därför tämligen platt.
”Det är okej,” avbröt hon kort. ”Om ett dygn är jag som du minns mig. Håll dig till ämnet, Taylor.” Hon såg på Cathryn att Cathryn inte riktigt förstod vad hon sagt som plötsligt gjort att Nyx slutat le, men hon frågade inte.
”Hur som,” fortsatte hon istället. ”När ni hämtat bilen ska ni ta er till Courmayur. Det är en liten alpstad som ligger precis innanför Italienska gränsen. Om jag förstått det rätt så har din vän, mr Doubek, arbetat där tidigare.” Nyx såg upp på Milan som hon visste lyssnade spänt på vart enda ord hon sa.
”Känner du till Courmayeur?” frågade hon. Han såg glad ut.
”Jajamen! Där jag har jobbat som skidlärare tidigare. Har en kompis där fortfarande, Antonia. Men..?” Hon höjde handen åt honom för att få honom tyst och hon riktade blicken mot skärmen igen.
”Ja,” fortsatte hon. ”Milan känner stället.”
”Bra. Jag kopplar bilen till Léonin i stället, så kan mr Doubek följa med henne bara. Låter det okej?” Nyx undrade om Milan någonsin skulle komma tillbaka till hotellet om han fick en bil och ett sätt att ta sig över gränsen, men kanske han inte skulle våga annat. Inte om han fick veta att MI6 skulle vara inblandade.
”Det blir okej,” sa hon. ”Tack, Cathryn.” Cathryn log åt henne, ett varmt leende som genast speglade sig i Nyx eget ansikte.
”Det ska bli skönt att få se dig igen, Nyx,” sa hon. Nyx beordrade sig själv att inte le som en fånig bimbo, men hon visste att hon gjorde det i alla fall. Hon lade huvudet på sned.
”Så du kommer dit? Vi kanske kan ha ett litet ”privat planeringsmöte” igen?” Hon kunde inte förstå att hon just sagt något sånt, men Cathryn flinade åt henne.
”Jag tror jag skulle kunna överleva ett till planeringsmöte med dig,” sa hon. ”Ses, min vän!” Så stängde hon ner linjen och Nyx hörde Léonin fnissa nere på golvet, men hon sa inget, bara fnissade. Nyx själv kände inte riktigt lust för att fnissa för när hon väl lade ifrån sig e-comen på bordet bredvid rann alla känslor av flirt och lek av henne. Det var allvar nu. Nu var hon såld. Kanske det var bättre att i alla fall sälja sig själv än att ha någon annan som sålde en. Hon fick hoppas på att MI6 i alla fall inte skulle släpa iväg med henne till ett litet låst vitt rum och stänga in henne för tid och evighet. Milan verkade inte heller på humör för att fnissa. Han morrade åt henne.
”Är du tokig, damen? Jag tänker inte släpa med dig till mina vänner i Courmayeur! Aldrig att jag utsätter dem för det!” Hon såg till att göra det bekvämt för sig i sängen igen. Hon var inte förvånad över hans protester.
”Det verkar som om du blir tvungen till det om du vill överleva det här, Milan Doubek,” svarade hon. Hon fick en hög fnysning till svar.
”Så vi är tillbaka på hotstadiet igen?” undrade han. ”Jag trodde vi var förbi det.” Hon stönade till. Hon borde ha gjort sig av med honom för länge sen. Det hade varit bäst för dem båda. Då hade hon varit död, påminde hon sig sen och ändrade sitt irriterade uttryck till ett något vänligare.
”Jag lovar att sköta mig, Milan,” sa hon. ”Antonia eller vad hon hette kommer inte märka någonting. Okej? Eller så tar vi in på hotell.”
”Visst, säkert,” muttrade Milan, men han protesterade inte mer.