Ljus
Kapitel

Kapitel 3: Melun, Februari, år 2120

Det regnade. Det borde vara vinter och det borde vara snö, men det regnade. Hela vintern hade varit en ändlös radda av lika tråkiga kalla, grå och regniga dagar. Nyx såg upp emot den jämngrå himlen och suckade. Hela hennes liv hade varit en ändlös radda med tråkiga och grå dagar, förutom de dagar som varit blodröda. Dem försökte hon att inte tänka på. Hon kände sig tom. När hon anlänt till Melun hade allt verkat så lätt. Den döda alkisen som hon stulit lägenheten av, pengarna från Fabrice som långsamt men stadigt rullat in och gjort det möjligt för henne att inreda lägenheten så som hon ville ha den. Mänsklig. Hon hade tittat i alla kataloger hon hittat för att försöka förstå hur det skulle se ut hemma hos människor, för hon visste inte. Hon hade aldrig fått veta, hon var uppväxt i grå betong, tomma korridorer med grå färg, rum i grådaskiga färger med gråa filtar. Grått. Allt var grått. Till och med hennes kläder hade varit gråa. När hon kommit ut i världen hade hon varit fascinerad av alla färger, alla neonljus, alla människor, men nu var allt åter grått. Militären hade jagat henne, ner från de neonfärgade gatorna, ner tillbaka till det gråa. Hon saknade Pierre, hon saknade hans närvaro, hans röst, hans förmåga att lugna henne och förklara hur världen fungerade. Hur hon fungerade. Dagen innan hade hon tappat kontrollen igen, det som borde ha varit ett enkelt jobb blev till en katastrof och istället för två döda så blev det sju. Fabrice var nöjd, ju kladdigare mord desto mer blev andra skrämda, men hon var det inte. Hon borde ha kunnat hålla kontrollen. Det gjorde henne arg, men också rädd. Pierre hade pratat om det, att det band som de haft, som gjort att hon hade kunnat läsa hans tankar, att hon kunnat känna var han var, det var det bandet som gav henne kontroll. Han hade sagt något om att hon inte hade någon egen livsgnista, hon behövde ha den av någon annan. Kanske det stämde. Kanske det var därför hon var så tom just nu, som om allt hon gjorde kändes meningslöst. Något blått fångade hennes intresse mitt bland alla grå betonghus. En blå kofta på ett litet svarthårigt barn. Det var en flicka, kunde inte vara mer än 8 år och hon hade tre större pojkar runt omkring henne som slet i hennes väska och som skrek åt henne.
”Horunge!” skrek den ena, som var ett par år äldre, ganska tjock och hade ett plåster över ena ögonbrynet. Antagligen ett minne från något annat slagsmål.
”Gå hem till pappa och runka av honom, va?” skrek en av de andra, som var betydligt mindre och antagligen jämnårig med flickan.
”Håll käften!” skrek flickan och försökte sparka den som höll i hennes väska. Gråten, som kom i hulkanden ur den lilla kroppen, berörde Nyx märkvärdig nog illa. Hon stannade, tittade på scenen och såg hur flickans väska blev ryckt ur händerna och innehållet började spridas ut av den tjocka äldre pojken. Papper, en trasig docka och ett par smutsiga gymnastikskor föll ut över den grå vägen. Papperna fladdrade i vinden som vita små spöken innan de lade sig i vattenpölarna och färgades lika gråbruna som allt annat.
”Inga pengar?” sa pojken. ”Var har du pengarna?” Nyx lade huvudet på sned och insåg att hon blev arg när hon såg detta. Det var en ny känsla hon aldrig riktigt varit med om förut, att bli arg för något som inte ens gjordes mot henne själv. Flickan i sin blå kofta stack av emot det grå, koftan var lysblå. Nyx började gå emot scenen där böcker och papper slängdes ut på gatan medan flickan snyftade och skrek och försökte slå de större pojkarna.
”Låt bli mig!” skrek hon. ”Låt bli…!”
”Åh, tycker inte lilla horungen om det här? Kanske hon tycker bättre om annat?” Den pojke som ännu inte sagt något, som såg ut att vara åtminstone 13 år, grep tag i flickan och stack in en hand under hennes lysblå kofta. Minnen av en soldat som försökt röra vid Nyx på liknande sätt kom till dagen och gjorde henne ursinnig. Innan hon ens tänkt sig för så steg morrningen ur hennes strupe.
”Släpp henne!” Nyx röst var mörk, hon kände ilskan bli till ett ursinne som skulle betyda döden för pojkarna om de inte passade sig. Alla kom av sig, det blev så tyst att allt som hördes var flickans snyftningar och stadens oljud som alltid låg som en matta omkring dem. Pojken som höll i flickan släppte sitt tag.
”Vem är du?” undrade han.
”Spring!” skrek den tjocka. ”Det är hon! Hon som farsan berättade om!”
”Shit!” svor den lille. Nyx uppfattade något om Fabrice och galning, sen sprang de allihop i en rasande fart ner för gränden. Nyx böjde sig ner och tog upp den numera ganska smutsiga och blöta väskan. Den var rosa med en glittrande enhörning på. Flickan hade börjat försöka få tag på sina papper och böcker.
”Tack,” snyftade hon fram. ”De tänkte… de…”
”Ja, jag såg det,” avbröt Nyx. ”Nästa gång så siktar du på hans knän och på hans skrev, inte smalben. Det är effektivare och kommer att göra tillräckligt ont på honom för att han aldrig ska våga sig på dig igen. Kommer du inte åt där, så går du på hans ögon och klöser.” Hon borstade av lite av smutsen från väskan och räckte den till flickan som nu började bli genomvåt där i regnet. Nyx såg ner på henne. Trots den lysblå koftan och den glittriga ryggsäcken så var flickan i övrigt tämligen dåligt klädd. En kort kjol som såg för liten ut och som hade två hål i fållen, en skitig v-ringad t-shirt under som hade en brun smutsrand vid halslinningen och fläckar på bröstet. Den såg dessutom ut att vara för stor. Flickan verkade ha gjort sitt bästa för att dölja fläckarna med koftan, och hon hade satt upp håret i två tofsar som satt ojämt samt att hon försökt pryda sig med ett gräsligt grällt orange plasthalsband. Hon stirrade tillbaka på Nyx, med ögon fulla av både rädsla och förhoppning. Hon tog tillbaka väskan och stoppade ner de förstörda papperen och böckerna i den.
”Kan du lära mig slåss?” undrade hon. ”De är alltid på mig. Slåss, rycker väskan av mig och tar mina lunchpengar.” Nyx backade ett steg, hon kände sig obehaglig till mods med de blå barnögonen som stirrade på henne.
”Kan jag säkert göra,” sa hon. ”En annan gång. Stick hem nu. Din mamma väntar säkert.” Flickan strök bort några tårar ur sitt randiga ansikte och fnös.
”Jo, säkert,” sa hon. ”Som om hon vet att jag existerar.” Nyx rynkade pannan. En mamma tog hand om sina barn, det var vad hon fått för sig när hon läst om familjer. En mor borde ju veta om att hon hade ett barn.
”Vet din mor inte om att hon fött dig?” Flickan stirrade på henne igen.
”Jo… men… nä.. alltså… Va?” Hon såg förvirrad ut och verkade inte förstå vad Nyx menade. Nyx undrade om hon måste förklara. Hon var inte van vid barn, särskilt inte såna små barn som den här flickan. Hon hade inte lust att förklara för flickan, det var faktiskt inte hennes problem. Hon hade ingen anledning att bry sig om den här taniga figuren som såg så sorgligt liten och färgglad ut där hon stod bland regn och grå betong. Utan att svara mer så vände Nyx sig om och fortsatte den väg hon gått på. Hon förväntade sig att flickan skulle springa åt andra hållet, men den här jäntan hade tydligen bestämt sig för att störa Nyx som tack. Hon sprang efter.
”Lovar du att lära mig att slåss?” undrade hon. ”De är jämt på mig. Kallar mig saker, slår mig, rycker av mig väskan. Kan du lära mig döda dem?” Nyx försökte låta bli att titta på flickan. Något sa henne att det var fel att en flicka bad någon om att lära sig döda. Nyx hade lärt sig det när hon var fem år gammal, men hon var inte normal. En normal flicka bad inte om sånt här.
”Du borde leka med dockor i stället,” sa hon.
”Du, jag är faktiskt 10 år!” protesterade flickan. ”Men okej då. Kanske inte döda. Men kan jag hota dem nästan gång med dig? Säga att du klår dem om de är dumma mot mig?”
”Visst.” Nyx försökte öka på stegen, men flickan hängde sig envist kvar även om hon fick halvspringa.
”Jag såg på ett TV-program förut,” fortsatte hon. ”Om en flicka som jag, som inte hade det bra, som fick en skyddsängel. En superhjälte. Är du en superhjälte? Vill du vara min skyddsängel?” Nyx stannade och såg ner vilket gjorde att hon åter stirrade på ett knallorange pärlhalsband och ett par synnerligen knallblå ögon.
”Du vill att jag ska vara din skyddsängel?” undrade hon. ”Vet du vad jag jobbar med? Vem jag är?” Flickan backade ett steg.
”Nja…” sa hon. ”Du jobbar väl åt Fabrice. Fast… du är inte som de andra. Du är… är…” Hon drog på det, verkade inte riktigt veta vad hon skulle säga. Nyx böjde sig ner över henne.
”Jag är en hitman. Vet du vad det är? En sån som skadar och dödar folk mot pengar. Och du vill fortfarande att jag ska lära dig slåss? Och att jag ska vara en superhjälte?” Flickans ansikte som nyss sett oroligt ut började le.
”Hemskt gärna!” sa hon. Nyx skakade på huvudet. Det var något fel här, så här skulle inte barn bete sig.
”Spring hem med dig,” sa hon. ”Stör mig inte mer.”
”Men jag får hota de andra med dig?” Nyx rätade på sig med en suck.
”Visst visst. Gör det då. Stick nu.” Flickan log ännu bredare.
”Tack!” ropade hon, medan hon sprang ned åt gränden till. Hon vände sig om medan hon sprang och vinkade. Nyx hade vinkat tillbaka innan hon ens tänkt sig för och hon tog snabbt ner handen. Hon skakade på sig och fortsatte gå åt det håll som hon varit på väg åt. Hem. Hem till den grå lägenheten genom ett grått kvarter med grå hus. Ungen hade stört henne, pojkarna hade gjort henne arg, men nu sjönk allt tillbaka. Tillbaka till ett jämnt grått töcken precis som himlen.

Editera kapitel

FöregåendeNästa