Hon var svettig över hela kroppen, och andhämtningen var fortfarande tung när hon satte sig upp med ett ryck. Hon visste inte om hon var tacksam eller förbannad över faktumet att hon blivit väckt ur sina drömmar. Blicken sökte sig runt i rummet, men hon kunde bara se Léonins gestalt avteckna sig under täcket i sängen bredvid och Achillies som låg ihoprullad till en liten boll i hennes fotända. En ny signal talade om för henne att det var hennes e-com som ringde och hon trasslade sig ur lakan och täcke och tog sig tyst över golvet för att plocka upp den från högen med kläder. Det var Cathryn, men när Nyx väl kopplade upp så hade hon redan lagt ner linjen på sin sida. Nyx stod med sin e-com i handen ett tag och kramade den så hårt att den hotade att spricka. Drömmarna hon haft hade varit angenäma, det kunde hon inte ljuga om. Heta, våta och fruktansvärt angenäma. När hon sov. Nu var de bara till bekymmer och hon stönade lågt för sig själv. Hon måste göra något för att hålla fokus. Det här gick inte längre. Hon smög bort till Léonins säng och kontrollerade att flickan sov djupt. Achillies lyfte på huvudet och slog med svansen åt henne när han märkte att hon var vaken, men han gjorde ingen ansats till att resa på sig. Hon skickade några bilder och känslointryck åt honom som talade om för honom att hon skulle gå och leta rätt på en hanne åt sig för natten. Han skulle stanna kvar och vakta Léonin och fick inte följa med. Hon fick en bild tillbaka på en varm mjuk säng och en känsla av härlig sömnighet, det fick henne att le. Han hade ingen lust att följa med på jakt efter hannar när gatorna erbjöd våta tassar och kyla och han kunde ligga i Léonins säng och sova. Nyx log och såg på klockan medan hon så tyst hon bara kunde drog på sig kläderna. Tre, hon hade inte sovit många timmar. Kanske hon borde lämna en lapp åt Léonin i fall Léonin vaknade mot all förmodan innan Nyx hunnit tillbaka. Det låg en penna och ett block med hotellets egna papper och Nyx klottrade ner ett litet meddelande om vad hon gått för att göra och gled sen ljudlöst ut ur rummet och stängde dörren försiktigt om sig. Hotellets lobby var tom så här sent på natten och bara en städare höll på inne i den lilla tillhörande restaurangen. Nyx brydde sig inte om henne utan fortsatte ut på gatan. Det var fortfarande ordentligt mörkt ute, men gatorna var inte tomma.
Det var nu folk var på väg hem från krogen, det var nu hon hade möjlighet att infånga sitt offer. Hon hade knappt hunnit gatan ner förrän hon stötte in i ett gäng bestående av fem unga män och hon ställde sig i vägen för dem och log åt samtliga. Den kortaste av dem, en mörkhårig grabb som troligen var omkring tjugofem år, gav ifrån sig en behaglig lukt som fick det att pirra till i henne. De log tillbaka mot henne och hon gick tätt inpå den som hon valt ut. Han luktade friskt, han var en bra partner, han skulle bli perfekt. Vältränad och ren, trots den svaga svettlukten som kommit sig av många timmar inne på något discogolv.
”Jag behöver dig,” sa hon. De hejdade sig allihop och mannen hon just gått inpå såg förvånad ut.
”Behöver mig?” Hon nickade och ställde sig så nära att deras kroppar nästan rörde varandra.
”Jag vill ha dig och jag vill ha dig nu,” viskade hon i hans öra. ”Det är bara fråga om sex, inget annat. Imorgon är jag borta.” Det hördes skratt ifrån de andra och även hennes utvalde började skratta. Han hade ett angenämt skratt, hon tyckte om det.
”Vad går du på, tjejen?” frågade han. ”Du får inga pengar av mig i alla fall.” Hon strök sig utmed honom och blinkade mot honom.
”Är det något fel med att en kvinna tar vad hon vill ha?” frågade hon. ”Jag är inte ute efter pengar, jag är bara ute efter dig.” Han studerade henne och han verkade inte finna tanken nämnvärt besvärande när han följde hennes linjer. Han lade en arm om hennes midja och drog henne intill sig så deras kroppar trycktes mot varandra. Han luktade av alkohol, men han var ändå inte så berusad att han helt tappat omdömet. Uppenbarligen tvekade han. Kontakten fick henne att klänga sig fast mot honom och begrava sina läppar djupt mot hans och slicka hans mungipor och läppar.
”Tänk inte,” bad hon. ”Bara ge mig vad jag behöver.”
”Det där är en på miljonen, kompis!” skrattade någon bakom henne. ”Vissa saker ska man inte säga nej till!”
”Du, tjejen, jag är ledig annars!” skrattade en annan och Nyx släppte sitt offer och vände på huvudet åt den som pratat. Han var länge och smalare, men hon ville inte ha honom.
”Jag har redan valt man för inatt,” svarade hon när hon kände en hand smeka hennes hår. Den man hon valt ut lät handen glida ner från håret och ner över hennes rygg.
”Så, dig eller mig?” frågade han. ”Jag bor bara en liten bit härifrån.” Nyx flinade åt honom och sen åt hans kompisar som under skratt och skämt drog sig vidare bort för gatan.
”Dig blir bra,” sa hon. Hon hade lust att riva av honom kläderna där på stört, men hon kallade tillbaka självkontrollen med en ansträngning och lät i stället mannen ta henne i handen och leda henne med sig. Han verkade fundersam, verkade inte riktigt veta vad som egentligen hände, men han var tillräckligt onykter för att inte fråga mer.
”Vad heter du?” frågade han.
”Nyx. Du?” Hon visste att hon måste fråga, men egentligen brydde hon sig inte. Han var bara en kropp, något hon måste ha så hon kunde fokusera sen.
”Gaston.” Nyx klängde sig fast på honom och drog in lukten av honom. Han luktade inte lika gott som Cathryn, men han dög. Allt dög just nu så länge de var friska och tilltalade hennes instinktiva behov av sex. Hon var på bristningsgränsen redan innan de kom in i hallen och hon slet ner honom sängen. Hans tunna skjorta han haft på sig under jackan hotade att gå sönder under hennes försök att knäppa upp den. Han försökte hejda henne.
”Lugna dig!” skrattade han. ”Vad hände med förspel? Lite vin, lite flört och lite smek?” Nyx brydde sig inte om sånt mänskligt trams, hon ville inte ha förspel, hon ville ha sex.
”Skit i vinet,” mumlade hon medan drog av sig sin egen tröja. Han skrattade igen, hon tyckte verkligen om det där skrattet och hon lugnade sig. Hon skulle få, det fanns ingen anledning att skynda. Han var hennes nu. Hon drog några djupa andetag och reste sen på sig. Stereon hade gått på automatiskt när de kommit in i rummet och det verkade som om han kanske räknat med sällskap hem för musiken som gick på var en lugn sensuell melodi med en suggestiv rytm.
”Du ville ha förspel,” sa hon. ”Nå, vad sägs om det här?” Långsamt i takt med musiken började hon smeka av sig de kläder hon hade kvar på kroppen. Först släppte hon ut håret så det fick flyga fritt över hennes axlar och rama in de nu nakna brösten. De kortare hårtestarna kring ansiktet lockade genast upp sig när de fick frihet från flätan och han flämtade till över effekten de gjorde med hennes utseende. Hon var vacker, hon var skapad för att vara det, och medan hon dansade sig ur byxor och trosor så kunde hon inte låta bli att undra varför forskarna aldrig brytt sig om att ta bort de där instinkterna som skedde i slutet av akten. När hon väl hamnade under honom blev hon nöjd med sitt kap för kvällen. Han var ingen Cathryn Taylor, men han dög. Han hade en fast kropp och han hade inte helt usel teknik heller. I nästan en halvtimme var det bara mjuk naken hud, insvept i ett tunt lager svett, händer som smekte och trevade och tungor och läppar som möttes. För Nyx var det en kamp. Hon kände en känsla mycket lik raseri, en blodsmak i munnen och ett drivande behov, en tanke som långsamt växte sig starkare i takt med att hennes upphetsning gjorde det. När hon närmade sig klimax var det inte längre en kamp, det var ett krig och hon skrek av njutningen samtidigt som hon skrek av smärtan när djuret inom henne höll på att vinna kriget. Hennes klor åkte ut, och för ett kort ögonblick visste hon att hennes ansiktsdrag förvreds. Han ryckte bakåt, fick inte tag på sängkarmen utan föll handlöst i golvet. Nyx satte händerna för ansiktet och började frenetiskt sjunga i huvudet på den lugnaste låt hon kunde och hon kände till sin lycka att hon faktiskt återfick kontrollen. Klorna gick att dra in, känslan av blodsmak försvann och det dimmiga diset som nyss varit hennes tankar lugnade sig och hon kunde förbli logisk. Gaston kravlade sig upp från golvet, det verkade som om han gjort sig illa på armbågen och han hade rivsår på bröstet efter klorna. Nyx andades häftigt, försökte fortfarande hålla styr på sina tankar och försökte förtränga blodlukten som nu stack i hennes näsa.
”Förlåt,” flämtade hon. ”Förlåt mig!” Hon visste vad som skulle komma, hon blev inte förvånad över hans panikartade skrik. Han kravlade sig upp från golvet och kastade sig in i badrummet där han låste dörren. Nyx rest på sig och började leta rätt på sina kläder. Hon kunde höra hans häftiga andetag på andra sidan dörren, hans hjärta som bultade som om det skulle explodera i hans bröst. Han var livrädd. Hon borde döda honom. Hon borde se till att det inte fanns ett vittne till detta, men medan hon drog på sig kläderna övertalade hon sig själv om att ingen skulle tro honom. Han var full, han var panikslagen. Han skulle troligen själv fundera på om det han sett var sant eller inte dagen därpå. Hon knackade försiktigt på hans dörr och fick ett kort skrik av rädsla som svar.
”Gaston” sa hon. ”Jag går nu.” Hon tvekade, men visste att hon måste. ”Om du säger något om det här till nån så kommer jag söka upp dig och döda dig. Förstår du det? Det här har aldrig hänt. Jag behöver att du säger att det aldrig har hänt, Gaston.” Hon hörde ett kvidande bakom dörren.
”Det har aldrig hänt” viskade han som svar. ”Det har aldrig hänt. Jag lovar, jag ska inte säga något till nån.” Hon drog en djup suck och kände att tårarna var på väg. Sex fick henne svag. Sex fick henne alltid att känna en känsla av skam. Den här gången skulle han få leva i alla fall. Hon gick långsamt ut ur lägenheten och stängde dörren. När hon kom ut på gatan igen så rann tårarna och hon stod ett tag och försökte lugna ner alla känslor. Hon hatade forskarna för att de gjort så här mot henne. För att de skapat henne så hon tvingade att göra så här mot sig själv.
TV:n gick, Léonin tuggade på något och lukten av hotell blandades med lukt av barn, mjölk och ost. Nyx sträckte på sig och ville inte riktigt vakna. Drömmen hon haft hade varit en sexdröm, men den hade inte varit en av de där som lämnade henne flämtande och svettig och frustrerad, utan den hade varit mer behaglig. Hon hade drömt om en sval strand, en lugn och försiktig älskog där hon inte behövt vara rädd för att raseriet skulle komma, där hon inte behövt kampen. Den hon drömt om hade inte varit Gaston utan Cathryn Taylor, men det gjorde henne inget. Drömma fick hon göra. Bara drömma. Hon satte sig upp medan hon sträckte på sig en andra gång. Achillies hoppade upp i sängen och började klättra på henne för att nå hennes kinder så han kunde slicka henne i ansiktet. Hon fick en massa känslointryck av lycka, hunger och en vilja att gå ut. Nyx kikade ut genom fönstret och såg att det var uppehåll från regnet. Ingen sol, himlen var grå, men det såg inte ut att bli mer regn just idag och hon kunde nästan ana blå sprickor i molntäcket. Léonin tog ett hopp över från sin säng och landade i Nyx knä. Hon var redan påklädd, en rosa tröja och ett par svarta byxor till.
”God morgon! ”log hon. ”Jag har beställt upp frukost till mig. Och ett glas grädde åt dig.”
”Jag ser det.” Nyx såg på röran i sängen. Léonin hade uppenbarligen inte brytt sig om någon ordning här på hotellet och Nyx sträckte sig ut och slätade till täcket och började borsta ihop smulorna i en liten hög. Léonin suckade.
”Du och din noja,” muttrade hon, men så log hon igen och skuttade bort till deras packning som låg borta vid ena väggen och hon började rota fram några köttbitar ur kylväskan. Lukten av kött fick Nyx mage att kurra högt, men Achillies bevekanden fick henne att skaka på huvudet.
”Jag måste gå en sväng med Achillies först,” sa hon.
”Jag kan göra det!” erbjöd sig Léonin och räckte över en tallrik som det tidigare antagligen varit bröd på och där det nu låg ett halvt kilo nötkött. Nyx tog emot tallriken.
”Kors vad du var hjälpsam idag då,” sa hon. ”Något särskilt?” Léonin skakade på huvudet, lite för hastigt, och hennes min var något för obekymrad för att vara äkta.
”Absolut inte!” sa hon. ”Kom, killen!” Achillies skällde till när han såg att Léonin tog hans koppel och Nyx satt kvar på sängen medan flickan, med en studsande hund bredvid sig, drog på sig sina skor. Nyx fällde ut en klo och använde den för att skära köttet i lagom stora munsbitar. Hon fick prata med Léonin senare bestämde hon.
”Ses snart!” Léonin försvann ut ur rummet med Achillies och Nyx såg på den stängda dörren. Hon önskade att hon förstod sig bättre på barn. Hennes e-com blinkade åt henne och hon gick tvärs över golvet med tallriken i ena handen och plockade upp handledsdatorn så hon kunde svara. Det var Cathryn Taylor igen. Hon stod ett ögonblick och tvekade om hon skulle svara, men så tryckte hon ändå på knappen. Först efteråt insåg hon att hon höll i tallriken och hon skyndade sig att höja datorn så handen med tallriken inte skulle komma i bild. Cathryn såg ut som om hon varit vaken minst flera timmar, välkammad och välsminkad, som om hon fötts sån till världen.
”Äntligen!” sa hon. ”Jag har försökt nå dig flera gånger, jag började nästan tro att du gett mig fel nummer.”
”Jag har för vana att sova klockan tre på natten,” svarade hon. Natten hade inte gjort henne mycket mer avslappnad, men hon hade förhoppningsvis fått den urladdning hon behövde så hon skulle klara det här.
”Förlåt, men det var viktigt,” sa Cathryn. ”Jag blev själv uppringd och tyckte jag borde vidarebefordra informationen på en gång.” Nyx rätade på sig och innan hon tänkt sig för hade hon stoppat en köttbit i munnen och tuggade på den. Hon slickade sig om läpparna. Hade Cathryn sett det så hade hon sett det, det var inget att göra åt. Nyx började bli slarvig, det här var inte bra. Hon kunde inte se någon förändring i Cathryns min, men hon var inte riktigt säker.
”Vad gällde saken?” frågade hon och hade genast kopplat på sin militära raka attityd. Den påverkade Cathryn. Hon blev likadan. Kort och koncis. Inga leenden, inga frågor som var orelevanta, bara fakta.
”Adressen har ändrats”, svarade hon. ”Ett samtal från mina källor talade om att de har beslutat att flytta tillbaka mötespunkten till klockan elva. De hoppas att vara vid målet klockan tolv.” Nyx såg på sin egen klocka.
”08:03,” sa hon. ”Vi ändrar vår tid till klockan 08:45. Beroende på trafiken räknar jag med att du kan bli en eller två mintuer sen.” Cathryn såg ut som om Nyx sagt något lustig.
”Låter utmärkt,” svarade hon. ”Vi träffas på ditt rum, se till att lillflickan har någon annan stans att vara så länge.”
”Redan omhändertaget.” Cathryn nickade, fortfarande med ett leende.
”Jag gillar att arbeta med effektivt folk,” sa hon sen och innan Nyx hunnit svara på det hela så hade hon sagt hej då och slagit ner linjen. Nyx stod kvar med datorn i handen och kände sig förbryllad. Hon hade gjort något fel, något onormalt, hon kunde bara inte förstå riktigt vad. Det verkade dock inte som om Cathryn blivit arg heller. Nyx såg ner på sin tallrik med kött och tog upp en ny bit och tuggade på. Hon hade sovit för lite, ätit för dåligt och varit på tok för stressad sista två dagarna. Hon var trött, det var allt. Det var egentligen inte någon ursäkt till hennes slarv, bara en anledning, men det fick gå för det. Hon skulle inte oroa sig nu, oro ledde aldrig till något nyttigt. En bra sak Pierre lärt henne. Hon åt klart och klädde sen på sig, bäddade sängarna och plockade undan Léonins stök som hon skapat efter sin frukost. På TV:n var det nyheter om de två poliserna som skjutits i Övre Melun och det fanns en efterlysning efter en medellång kvinna, troligen korthårig, klädd i grå kläder och en svart mössa. Närmare hade inte vittnena kunnat beskriva henne. En fördel med att de skapat henne som de gjort, de flesta stämde in på den beskrivningen så länge folk inte såg hennes ansikte. Hon tog åter upp sin e-com och ringde upp det taxibolag hon brukade använda de få gånger hon åkte taxi. Hon bad om att få Leon som chaufför om han var ledig, honom hade hon använt tidigare och honom litade hon mer på än övriga chaffisar. Léonin kom ut ur hissen ute i korridoren medan Nyx avslutade samtalet. Nyx kunde känna lukten av flickan och hörde hennes mjuka kuttrande prat med Achillies, och hon hörde även en annan kvinna där ute prata några ord med Léonin. Frågade vad hunden hette. Nyx stängde ner linjen, gick bort och tog på sig skorna. Hon mötte Léonin och Achillies i dörren.
”Du behöver inte ta av dig,” sa hon. ”Vi ska gå igen.”
”Vart då?” Léonins leende slocknade hastigt och hon såg orolig ut. Nyx lade en arm om flickans axlar.
”Du ska få hålla Jaques sällskap idag,” svarade hon. ”Jag och Cathryn behöver vara ensamma.” Léonin slokade som en blomma utan vatten, men hon följde lydigt med tillbaka mot hissen. Kvinnan som pratat med henne tidigare stod kvar, det var en av städerskorna och hon höll precis på att borsta av några bord. Nyx fick en bild i huvudet av små mörka chokladbitar som fanns i kvinnans fickor och hon gav Achillies ett hårt nej tillbaka. Mot kvinnan log hon och föste med sig Léonin in i hissen och bad om bottenvåningen.
”Varför kan jag inte få vara med?” undrade Léonin medan hon lyfte upp Achillies och höll honom i famnen.
”För att det kan bli farligt och jag vill inte att du blir skadad,” svarade Nyx. ”Dessutom så vill jag inte att du stannar kvar ensam, i fall jag kan komma tillbaka på en gång.” Léonin smög in sin hand i hennes och höll den hårt. Nyx avskydde att hon tyckte det var så bekvämt att ha handen där, men hon kom sig inte för att dra bort den. I stället kramade hon den tillbaka. Om hon inte kom tillbaka den här gången var hon död, eller ännu värre, men hon kunde inte säga så till barnet.
”Jaques har lovat att hålla dig sällskap,” sa hon.
”Du har ingen jacka på dig, det är kallt ute,” påpekade Léonin, som om hon ville tala om något annat. Nyx klev ut ur hissen.
”För att jag inte ska lämna hotellet”, förklarade hon. ”Du tar en taxi till Rolling Records, det är enklare så.” Taxin stod redan och väntade på dem såg hon, men det var inte Leon som satt bakom ratten. I stället satt där en mörkhyad kille med rastaflätor och en stickad mössa i grälla färger.
”Du lovade att inte lämna mig, du lovade,” gnällde Léonin och ville inte släppa Nyx hand. Nyx lösgjorde sig försiktigt och öppnade bildörren bak. Ut strömmade en svag musik av reagge.
”De Winter?” frågade han och slängde en blick på henne genom backspegeln. Hon nickade.
”Stämmer. Var är Leon som jag bad om?”
”Sjuk. Vart ska ni?” Nyx föste in Léonin i taxin och fick åter krångla sig loss ur ett nästan krampaktigt grepp.
”Flickan här ska till Rolling Records,” svarade hon. ”Jag betalar i förskott.” Léonin sträckte fram Achillies mot henne, men Nyx skakade på huvudet. Hon sköt tillbaka hunden mot Léonin och skickade en bild åt Achillies att han skulle ta hand om Léonin. Han var orolig, kanske han kände hennes oro och hennes spända nerver.
”Nej, han har det bäst hos dig, Leo,” sa hon. ”Han är orolig för mig och du kommer säkert få trösta honom.” Det fick Léonin att sträcka på sig.
”Så det är för Achillies skull?” sa hon. ”Du vill inte bara bli av med mig?” Nyx skyndade sig att le. Det där var en lögn som både hon och Léonin visste var en lögn, men det kanske var bra att spela på den ändå.
”Naturligtvis,” sa hon. ”Jag hämtar er båda så fort jag är klar. Det lovar jag.” Hon räckte över några sedlar åt chauffören och såg till att det var tillräckligt för att han inte skulle slänga ut Léonin efter halva vägen och låta henne gå. Hon slängde en blick på legitimationen som satt längst fram i bilen.
”Se till att hon och hunden kommer fram säkert, Mathis,” sa hon. Han log brett så alla hans vita tänder glimmade i det mörka ansiktet.
”Naturligtvis!” sa han. Nyx lät lugna sig med det svaret och gav Léonin en hastig kram innan hon rätade på ryggen och stängde dörren efter sig. Hon stod kvar ett tag och såg efter taxin när den började rulla bort från hotellet i en ganska lugn takt. På sätt och vis hade Fabrice rätt när han inte gillade att Léonin hängde med henne. Han tänkte mer på det rykte Nyx fick, men han hade rätt att det inte var nyttigt för någon av dem. Léonin började göra sig en allt för stor plats i Nyx hjärta och hon var väl medveten om att fick det här fortgå skulle Léonin vara lika bunden till henne som Achillies och det skulle göra lika ont att skiljas ifrån flickan som hunden. Då skulle hon börja läsa Léonins tankar och känna Léonins känslor, precis som det nu var med Achillies och det skulle betyda att minsta hot mot flickan skulle sätta igång försvarsinstinkter hos Nyx som nästan alltid resulterade i blodbad. Dessutom, att utsätta ett barn för det som Léonin blev utsatt för var inte rätt. Ständig oro för om Nyx skulle vara levande, död eller infångad och aldrig mer komma tillbaka. Ständig oro över att bli lämnad ensam. Så skulle inte ett barn behöva ha det, inte egentligen. Så hade inte ens Nyx haft det när hon varit liten. Hon kände en liten vindil leta sig in längs hennes nacke och hon rös till av kylan. Bäst att gå in igen. Léonin var ett problem hon fick vänta med, det var inte tid för det nu. När hon klev in i hissen stod en av servitörerna där och han log mot henne när hon klev in. Hon log tillbaka, kände åter det där lilla begäret sätta igång inom henne, men den här gången klarade hon av att trycka tillbaka det och hålla sig stilla. Hon skulle klara det här. Hon måste klara det här. För Lèonin och Achillies.
Cathryn klev ur bilen och klickade på nyckeln så bilen låste sig med ett pipande ljud. Den lilla sportbilen var en gåva från en flicka för länge sen, hon kom inte ihåg hennes namn längre. Hon borde inte ha tagit med sig den hit egentligen, men den hörde till hennes cover. Rik bortskämd brat som revolterade emot sin far och sitt jobb inom det militära, självklart ett skrivbordsjobb, och gömde sig i Paris slumkvarter tills militären bad henne återvända. Hon bara gick och väntade på att någon skulle stjäla bilen eller försöka slå sönder den, men hittills hade hon klarat sig. Hon trodde inte uppvisningen på hotellet mot Zacks gäng hade hälften så mycket med det att göra som att Nyx hade ett finger med i det spelet också. När hon klev in på det lilla hotellet kände hon sig oförståeligt nervös. Det var nu hon skulle få veta hur farlig Nyx var, vad som egentligen pågick, men det var inte det hon var nervös över. Det var något annat hon inte kunde sätta fingret på. Hon klev in i hissen och åkte upp till tredje våningen där Nyx hade sitt rum och dörren öppnades redan innan Cathryn hunnit fram med handen för att knacka. Det kändes spöklikt, som om Nyx kunnat förutse att Cathryn skulle kliva in just där och då. Nyx hade klätt sig i ett par svarta ganska åtsittande byxor och en grå militärskjorta och det var svårt att veta om hon gjort det med tanke på uppdraget eller inte. Hon verkade ha såna kläder till vardags. Cathryn log åt henne och märkte att Nyx för ett ögonblick fick det där frånvarande i ansiktet igen och att hon verkade stå och kämpa mot något inom sig. Cathryn klev in i rummet och gick bort och lade upp väskan med vapen på sängen. Sen tog hon av sig rocken och slängde den mot en av stolarna. Hon missade och den föll i golvet. Nyx gick genast bort och tog upp den, vek ihop den och lade den på stolen bredvid dörren.
”Jag tog med lite förstärkning,” sa Cathryn med en gest mot väskan. Hon tyckte inte om att ha Nyx i ryggen, en känsla av att hon var byte igen, mer byte än någonsin. Hon kunde inte höra Nyx röra sig över golvet men när hon vände sig om fann hon henne precis bakom sig. Hon kvävde viljan att ta ett steg bakåt, lät Nyx stå kvar så nära henne.
”Mina egna browning, och en till dig. Kan du hantera automatkarbiner?” Nyx såg inte åt väskan, hon såg bara på Cathryn och hon lade huvudet på sned och fick samma min som om hon betraktade en maträtt hon strax skulle sluka.
”Du har använt din parfym igen,” mumlade hon. Cathryn tvekade, trodde först att Nyx kanske var drogad, det var svårt att avgöra något i ögonen med de där ovala kattpupillerna. Hon tog steget bakåt.
”Jo,” sa hon. ”Det brukar jag göra efter att jag duschat.” Nyx tog ett steg efter, och hon andades in länge och verkade nästan bli yr av lukten. Hennes ögon var slutna.
”Det borde du inte ha gjort.” Så slog hon hastigt upp dem igen och Cathryn stirrade in i ett par uppspärrade kattögon där det började synas panik.
”Fan!” svor hon. ”Jag trodde det var över! Fan ta dig, Cathryn Taylor!” Nyx skakade på sig och knep ihop ögonen och Cathryn såg fundersamt på henne. Hon visste inte om hon vågade fråga vad som var fel, hon var rädd för svaret. Inga droger hon kände till gav de här resultaten, men tanken på kluven personlighet kom i dagen igen.
”Kommer du kunna hålla fokus?” frågade hon. Hon visste att hon frågat förut, på sitt eget hotellrum, och då hade hon fått ett betryggande svar. Det fick hon inte den här gången. I stället så hävde Nyx ner samtliga vapen i golvet med en enda rörelse och innan Cathryn hunnit samla sig så låg hon på rygg på sängen med Nyx gränsle över sig. Cathryn kände hur hennes armar kopplades i ett stenhårt grepp ovanför hennes huvud och när hon försökte göra sig fri märkte hon att hon inte kom någon vart. Nyx var mycket starkare än Cathryn och hon kunde dessutom det här greppet lika bra som benkroken hon använt för att fälla henne.
”Vänta ett tag!” bad Cathryn medan hon samtidigt kände hur skjortan rycktes upp. Tyget kraschade och gick sönder, Nyx brydde sig inte ens om att knäppa upp knapparna.
”Du, jag hade tänkt använda den där!” Cathryn lyckades slingra fri ena handen och greppade Nyx för att hålla fast henne och Nyx hejdade sig för ett ögonblick och gav Cathryn ett leende. Den här gången var det inget flörtigt charmigt leende, det var samma leende som en vampyr ger sitt byte.
”Du vill ha mig, Cathryn,” sa hon. ”Jag vet att du vill ha mig.” Hennes röst lät konstig, den hade blivit mörkare och mer morrande. Cathryn försökte åla sig fri även med andra handen, men den satt som i järn. Cathryn Taylor, den stora MI6-agenten, höll på att bli våldtagen av en genmodifierad galen kvinna i Frankrikes slumkvarter. Det här hände bara inte. Nyx släppte hennes händer för ett kort ögonblick för att göra sig fri från sina egna kläder och Cathryn lyckades göra en rullning som Nyx inte var beredd på så de båda kom ner från sängen. Cathryn kom upp på fötter så snabbt hon bara kunde och hon svor över att vapnen var på andra sidan sängen. Nyx såg förvånad ut över att hamna på golvet, men hon slutade inte att klä av sig. Tröjan föll i golvet. Cathryn beslöt att hon måste ta det lugnt. Något var extremt fel med den här kvinnan, men panik skulle inte lösa det.
”Vänta nu!” bad hon. ”Snälla, Nyx. Ta det lugnt!”
”Kan inte!” Nyx flinade mot Cathryn och charmen var tillbaka när hon gled ner på golvet, klädd bara i ett par enkla svarta bomullstrosor. Hon drog ihop munnen i ett leende som fick hennes läppar att puta lite.
”Jag är ledsen, Cathryn, men jag kan inte. Jag vill ha dig. Jag vill så ha dig just nu.” Cathryn backade åter två steg. Snart var hon nära nog att kunna greppa vapnen och det gjorde henne lugnare.
”Jag ville gärna älska med dig, Nyx, men inte så här.” Nyx kröp fram till henne, strök sig mot henne som en katt medan hon reste sig framför Cathryn igen. Cathryn kunde till och med ana ett spinnande ljud och hon blev förvånad över att hennes egen kropp reagerade som den gjorde. Att intala sig att det bara var fysiskt hjälpte inte, hon ville ha Nyx lika mycket som Nyx ville ha henne, trots det fullständigt absurda i hela situationen. Hon greppade Nyx axlar, drog henne intill sig och såg in i de gula kattögonen.
”Håller du fokus sen?” frågade hon. Nyx nickade och slickade sig om läpparna.
”Jag kan inte hjälpa det,” mumlade hon. ”Jag kan inte hjälpa det.” Cathryn lät sina händer glida utmed Nyx armar. Ja, hon ville ha henne. Hon ville i alla fall ha henne tillräckligt mycket för att kunna genomföra det, trots den vansinniga situationen. Hon var en idiot, men en känsla sa henne att det här var oundvikligt, det hade varit lika oundvikligt som den obligatoriska kyssen från hjältinnan i filmen. Konsekvenser fick tas senare. Hon upptäckte dock att hennes vanliga sätt vare sig fungerade eller imponerade på Nyx. Det var ingen romantisk älskog så som det brukade vara, något mjukt där man långsamt och försiktigt utforskar varandra. Det var inte den heta passionerade älskogen heller, det var en djurisk lust, flämtande och endast inställd på att tillfredsställa ett fysiskt behov. Kärlek hade inget med det här att göra. Nyx slickade, nafsade och borrade in sina naglar som klor i Cathryn. Cathryn hade aldrig tidigare varit för hårda tag i sängen, de kvinnor hon haft hade hon älskat med långsamt och metodiskt. Det gick inte med Nyx. Hon var inte metodisk, hon var vild och älskogen var mer en kamp dem emellan än något som kunde liknas vid ett samarbete. Trots det så njöt Cathryn, njöt som hon aldrig tidigare njutit av sex. När hon nått klimax verkade det som det inte var långt kvar för Nyx heller. Nyx kastade flämtande bak huvudet och ur hennes strupe kom något som mer lät som ett morrande än ett skrik. Cathryn blev för en sekund alldeles stel när hon såg hur Nyx ansikte förändrades. I sin rygg kände Cathryn sylvassa klor gräva sig in där förut bara kortklippta naglar funnits och Nyx verkade växa. Det Cathryn mest såg var ögonen, de gula ögonen som nyss sett på henne med passion och värme och nu var röda av rå kall blodtröst. Utan att egentligen tänka så mycket mer än på egen överlevnad sträckte Cathryn upp sin hand mot ansiktet som höll på att förvandlas och grävde ner sina telepatiska förmågor i Nyx hjärna, tog kontrollen, förmanade henne att lugna sig och att bli sig själv igen.
”Lugn, lugn! Nyx, kom tillbaka! Nyx!” Det korta ögonblick av förvandling var borta och Nyx kastade sig från Cathryn. Den vuxna dominanta kvinnan var borta, kvar var ett litet osäkert barn som kurade ihop sig på golvet med ögonen fulla med tårar. Tårar hon försökte hålla tillbaka.
”Förlåt!” viskade hon. ”Förlåt! Jag… jag menade inte… jag rår inte för…” Hon verkade vara beredd på att Cathryn skulle skrika åt henne, hon såg ut som en strykrädd hund där hon kröp ihop intill väggen och darrade. Inom Cathryn var det kaos, hon förstod inte ens vad hon nyss sett, men hennes egna instinkter sa åt henne att hon måste ta det lugnt. Kvinnan på golvet var en låda med dynamit och Cathryn kunde smälla den med ett felaktigt ord. Långsamt flyttade hon sig närmare Nyx, nästan beredd på att Nyx skulle fly från hennes utsträckta armar. Cathryn tog henne i famnen och höll om henne och tryckte henne sig intill sig.
”Såja, såja.” Hon strök Nyx över håret och vaggade henne lite. ”Det är bra, det är okej.”
”Förlåt! Jag vill inte, men…”
”Det är okej.” Nyx verkade ta sig samman och slingrade sig lös från Cathryns grepp. Hon var fortfarande osäker, såg fortfarande mer ut som en liten flicka än en kvinna, men hennes röst var åter stadig.
”Du fick mig att lugna mig,” påpekade hon. ”Du gjorde något.” Cathryn nickade.
”Något vi inte kan nämna här,” sa hon. ”Det vet både du och jag.” Hon såg på Nyx att Nyx visste.
”Det hade ju annars varit praktiskt att ha dig i koppel,” sa hon. Så blev hon allvarlig igen, innan Cathryn hunnit svara på kommentaren.
”Jag är ledsen att jag skrämde dig,” sa hon. ”Jag är ledsen att jag… är ett sånt monster.” Hon slöt ögonen, skammen hos henne var uppenbar och hon ville inte säga det. Cathryn skakade på huvudet.
”Jag hade klarat mig,” avbröt hon. Nyx reste på sig.
”Helvete,” mumlade hon. ”Jag höll på att våldta dig.” Cathryn nickade.
”Men det gjorde du inte.” Hon reste på sig hon också och bestämde sig för att strunta i om Nyx ville eller inte. Cathryn ville. Hon lade armarna om Nyx, drog henne intill sig och gav henne en kyss.
”Jag önskar bara att jag fått veta något innan,” sa hon. ”Nu ställer vi oss i duschen och tvättar av oss medan vi planerar vad vi ska göra om en timme. Du får gärna berätta mer om dig, för jag har en känsla av att det jag såg bara var en bråkdel.” Nyx lutade huvudet mot Cathryns axel. Cathryn visste inte om det var för att gömma sig eller för att hon faktiskt tyckte om att Cathryn höll om henne.
”Jo,” sa hon. ”Det är några saker som jag måste berätta för dig. Men jag kan inte berätta allt, Cathryn. Du är bara min fiendes fiende, jag kan inte lita på dig.” Cathryn visste att hon hade rätt, men hon ville inte ha det så. Inte egentligen. Nyx gick före henne in i duschen och skruvade på värmen på vattnet. Nu fanns inget kvar av hennes inviter, hon var bara effektiv när hon tvättade av sig och sen lämnade plats åt Cathryn. Cathryn började tvåla in sig själv medan Nyx svepte en handduk om sig och satte sig på toalettlocket.
”Nu vet du vad jag är,” sa hon. Cathryn fortsatte tvätta sig.
”Och du vet vad jag är,” sa hon. ”En hemlighet för en annan, brukar det inte vara så?” Nyx drog upp fötterna under sig och kurade ihop sig. Håret föll ner på sidorna och de svarta lockarna dolde nästan hela henne.
”Hur gammal är du?” frågade hon.
”Tjugoåtta, hur så?” Cathryn hade stuckit ansiktet under det strilande vattnet och höll nästan på att sätta vattnet i halsen när hon hörde svaret.
”Jag är nitton.” Cathryn stängde hastigt av vattnet och klev ut ur duschen medan hon studerade henne. Nyx hade en vuxen kvinnas kropp, samma fylliga former som vilken tjugofemåring som helst och hennes ansikte och röst hade även den stämt in på den ålderskategorin.
”Du skämtar,” fick Cathryn ur sig. Nyx skakade på huvudet.
”De petade i mig lite hormoner när jag var liten för att jag skulle växa snabbare,” förklarade hon. ”Det blev effekter av det. Du vet, det där biologiska stridsmedlet jag talade om förut, det militären inte vill ska bli känt. Det är jag som är det stridsmedlet.” Att hon var ett genetiskt projekt brydde sig Cathryn inte det minsta om just nu. Om hon var nitton skiljde det nästan tio år i ålder mellan dem och Cathryn kände det plötsligt som om hon begått barnarov.
”Det biologiska stridsmedlet har jag räknat ut för längesen,” sa hon. ”Du är inte precis den vanliga kvinnan man möter på krogen.” Hon fick ett leende tillbaka och en av lockarna föll ner i ansiktet för Nyx. Cathryn hade sträckt sig fram och fört den åt sidan innan hon tänkt sig för. Nyx lade sin hand över hennes och höll kvar den där en stund. Cathryn vill böja sig fram och kyssa henne igen, men hon avstod. Hon hade på känn att Nyx i alla fall inte skulle tillåta det. All den djuriska lusta som funnits där var borta nu och Cathryn kände skuld för att ha utnyttjat den för egna syften samtidigt som den absurda verkligheten var att Cathryn själv nästan blivit tagen med våld.
”Är du verkligen bara nitton?” frågade hon. Nyx nickade och släppte hennes hand igen. Cathryn suckade. Nitton var ungt, men det var väl kanske inte så farligt ändå försökte hon övertala sig. Det var ju inte som om hon tänkt ha ett förhållande med Nyx.
”Du borde vara försiktigare med vad du säger till folk,” påpekade hon, mest för att få igång samtalet om något annat än deras åldersskillnad.
”Det kändes inte relevant att vara försiktigt inför dig,” erkände Nyx. ”Du skulle få veta det förr eller senare i alla fall. Cathryn?”
”Ja?” Åter såg Nyx ner i golvet och hon verkade skämmas.
”Det som hände nyss,” började hon. ”Jag vet inte om jag… alltså, jag hoppas att du förstår att det bara var… ja, ta inte det här på fel sätt, men det var bara…”
”Fysiskt,” avslutade Cathryn. Nyx sneglade upp på henne. Cathryn ville omfamna henne, men hon stod kvar och torkade sig i stället. Uppdraget var inte det här, det var att se till att Nyx kom levande ur detta. Känslor fick alltid vänta till sen.
”Det är väl lika bra,” sa hon. ”Jag kan inte stanna här efter detta och jag tror inte du skulle uppskatta att följa med mig till London. Engelska militären är visserligen bättre än franska, de sätter inte genmod och psioniska människor i elkoppel som här. De har samma rättigheter som alla andra i landet, men…”
”Jag tror inte jag skulle ha det,” fyllde Nyx i. Deras blickar mötes.
”Nej,” sa Cathryn. ”Nej, det tror inte jag heller.” Hon gick ut i hotellrummet igen och de började båda klä på sig. Cathryn lade märkte till att Nyx omedvetet plockade upp alla kläder från golvet först, även Cathryns, och lade dem i ordning på sängen innan hon började dra på sig BH och trosor. Cathryn såg på klockan. Halv elva. De hade inte mycket tid kvar innan attacken måste ske.
”Ska vi kanske vänta med alla förklaringar tills efter attacken? Om en halvtimme måste vi vara där.” Nyx såg på sin egen klocka.
”Tjugonio minuter,” rättade hon. ”Ja, vi har inte mycket mer tid just nu, men några saker måste du veta.” Cathryn knäppte sista knappen i skjortan. Den var trasig, men hon hade ingen annan just nu och hon skulle ju ha en jacka över, så det kanske inte gjorde så mycket ändå. Hon satte sig sen på sängen och började spänna på sig axelhölstret medan hon lyssnade på Nyx.
”Ett,” sa Nyx. ”Vad du än hann se nyss i sängen, det är ingenting mot vad du kan få se i strid tillsammans med mig om du har otur. CSH21 är en beteckning för Combat Shapeshifter Human. Låt det bli en vägledning. Två, vad du än får se, håll dig lugn. Rikta inget vapen mot mig, hota mig inte på något sätt, utan stå bara stilla och se ner i golvet så händer inget. Ju mer defensiv du är desto bättre. Jag har för det mesta kontroll, men du såg nyss, ibland brister det. Har du ett hölster åt mig med?” Cathryn slängde åt henne ett och Nyx vred på det och undersökte det innan hon krängde det på sig.
”Gör det något om det går sönder?” frågade hon. Cathryn rynkade pannan, men det var inte tid för frågor just nu.
”Nej, för all del,” svarade hon. ”Var det något mer?” Nyx plockade upp den extra pistol Cathryn haft med åt henne och kontrollerade magasinet.
”Ja. De kommer antagligen inte skjuta för att döda mig, de har antagligen sömnampuller snarare än riktig ammunition, så bli inte träffad, för då kommer du hamna på någon institution där de lär dig lyda.” Cathryn rös till. Hon försatte sig själv i enorm fara bara genom att vara i Frankrike, men så länge ingen frågade och så länge hon var försiktigt så kunde ingen komma på henne. Fördelen med att vara PSI och inte genmod. Hon hade sett dem, franska PSI, med svarta elkoppel om halsen och deras vårdare som vakade över dem, tvingade dem att lyda minsta vink. Hon skulle aldrig kunna bli sån, hon skulle aldrig överleva, det visste hon, och det värsta var att de skulle antagligen få henne att överleva. Telepater var en bristvara då hennes egen förmåga var den mest ovanliga och samtidigt den som de stora företagen hade störst nytta av.
”Har de med sig någon PSI tror du?” frågade hon. Nyx skakade på huvudet.
”Nej, de tillåter inte soldater att handha såna. De är för dyrbara för det. Ganska skönt, faktiskt, och tur för mig. Såna där är faktiskt de enda som skulle kunna rå på mig utan att…” Hon avbröt sig och verkade inse vilket tonfall hon hade använt. Cathryn kunde ana en liten rodnad på Nyx kinder.
”Förlåt,” sa hon. ”Menade inte att låta så där.” Cathryn höll det inte emot henne. Nyx var fransyska och hon var uppvuxen bland militärer.
”Det är okej,” sa Cathryn. ”Jag har ingen lust att hamna i koppel, det var bara därför jag frågade. Nå, då till själva planen. Om det inte var något mer?” Nyx skakade på huvudet.
”Inget som du inte kommer märka i så fall,” sa hon. Cathryn tog upp den lilla holoskärmen ur väskan och placerade den mitt på sängen.
”Jag har funderat,” sa hon. ”Och jag kom fram till att vi inte komplicerar det mer än nödvändigt. Sex mål som tas med överraskning borde inte vara svårt. Här är en ritning av huset.” Hon tog sig fram till de 3D-bilder hon hade över huset och pekade sen på den lägenhet som Källan påstått att fienden skulle befinna sig i.
”De kommer befinna sig i översta våningen i lägenheten här på hörnet. Det ger oss en utmärkt möjlighet att gå in via taket. Vi fäster linorna här.” Hon pekade på räcket vid kanten av taket. ”Så vi kan fira oss ner och ta oss in genom fönstret. Fullständig överraskning förhoppningsvis och det bör ge oss tid nog att ta ut samtliga innan de hunnit omgruppera sig. Du kunde hantera automatkarbin?” Nyx nickade och när Cathryn vände sig om såg hon att Nyx redan tagit upp en av dem hon haft med sig.
”Jag har fullständig militär utbildning,” svarade Nyx. ”Du kommer inte ha några problem med mig under den här operationen.” Cathryn flinade till. Hon såg verkligen fram emot att få reda på alla hemligheter hos den där lilla skönheten framför sig.
”Bra,” sa hon. ”Skulle vi mista överraskningsmomentet har vi problem. Då gör vi bäst i att retirera. Vi har fortfarande fem minuter på oss innan vi måste åka. Ta på dig skottsäkra västen där medan du försöker memorera ritningen.”
”Redan memorerat.” Cathryn blev inte förvånad den här gången heller, men däremot undrade hon vad för monster som franska militären egentligen skapat. Det lilla hon dittills fått samman om henne var mer än vad hon någonsin önskade få veta existerade i världen. Hon såg att Nyx stod och vände och vred på den skottsäkra västen, men det verkade inte som om hon hade problem med den, mer som om hon var fundersam över om hon verkligen skulle ta på sig den.
”Gör det något om den går sönder?” frågade hon. Samma fråga som tidigare angående hölstret och Cathryn hade god lust att fråga varför, men hon höll tyst.
”Nej,” sa hon. ”Det gör inget så länge du inte lämnar kvar den på plats.” Nyx drog på sig västen, krånglade tillrätta axelhölstret och tog sen åter upp atoumatkarbinen.
”Sidohölster är snabbare än axelhölster,” påpekade hon. Cathryn nickade.
”Absolut, men axelhölster är mer praktiskt att dölja under kläder. Är du klar?” Nyx tur att nicka och de drog på sig jackorna och tog sig bort till hissen. Cathryn kände att hon var nervös. Hon hade inte riktigt fått klartecken uppifrån för detta eftersom hon faktiskt inte rapporterat allt till dem än. Det var helt i sin ordning på sätt och vis, hon var inte tvungen att rapportera vart enda steg hon tog, men hon hade på känn att hon borde ha rapporterat detta, kanske bett om några fler män. De hade genast velat plocka Nyx med sig förstås och Cathryn kunde förstå dem när hon tänkte på det lilla hon verkligen visste och allt hon misstänkt med Nyx. De kom ner till Cathryns bil och Nyx strök med handen utmed den mörkgröna lacken.
”En Lotus 2090 retro,” sa hon. ”Pierre ville alltid ha en Lotus 2090 retro, för att de påminde om de där bilarna som de gjorde på 1960-talet. Han gillade den tiden, musik, kläder, allt.” Cathryn låste upp bilen och satte sig bakom ratten utan att fråga vem Pierre var. Ville Nyx berätta så skulle hon. Nyx satte sig på sätet bredvid och petade lite på instrumentpanelen framför sig.
”Såna här bilar får mig att önska att jag faktiskt kunde köra bil,” konstaterade hon. ”Pierre körde en renault, tror jag.” Cathryn startade bilen och motorn gick igång, som en katt som spann, och hon svängde ut med den på vägen, lugnt och fint. Det var tyst i bilen en stund medan de körde och Cathryn kände att hon för en gång skull inte gillade tystnaden. Det var för mycket osagt för att den skulle vara bekväm.
”Pierre?” frågade hon, mest för att börja någonstans. ”Var det din pappa?” Nyx skakade på huvudet och såg ner golvet.
”Nej, inte precis,” sa hon. ”Fast ja, kanske ändå.” Cathryn ångrade att hon frågat. Så såg Nyx upp igen.
”Har du familj?” frågade hon. Cathryn nickade.
”Hemma i London,” svarade hon. ”Mor och far bara. Enda barnet.” Nyx satt åter tyst en stund.
”Hoppas din är bättre än Léonins,” sa hon sen. ”Själv växte jag upp på olika militärbaser. De första var väl ganska okej, men inte st Claire. Dit kom jag när jag var sju. Så när Pierre dog så rymde jag.” Cathryn höll nästan på att köra in i bilen framför och riktade hastigt blicken mot vägen igen. St Clarie. St Claire var mer en myt för engelska och tyska agenter än något annat. Militärbasen var enligt ryktena helt styrt av militärens höjdare, regeringen visst knappt om att det existerade och ingen agent vågade tro på att det fanns eller ville föreställa sig vad som fanns där. Men samtliga drömde om att få avslöja det.
”Du sa St Claire?” Nyx nickade medan hon letade på radion efter någon bra station.
”Jag vet,” sa hon. ”Regeringen vet inte om den.” Hon verkade ha hittat vad hon sökt på radion, en av de där 1900-tals låtarna som hon alltid verkade lyssna på. ”Det var därför de tog mig dit,” fortsatte hon. ”Regeringen ville att jag skulle avlivas.”
”Varför det?” Cathryn fick ett leende till svar, men Nyx sa inget, bara vände sig om och började se ut genom rutan i stället. Cathryn väntade ett tag, men Nyx förblev tyst den här gången. Cathryn lät det vara tyst, men det kändes konstigt att sitta där i bilen helt tyst med Nyx medan radioprataren babblade på ur högtalarna om någon artist som dött för över hundra år sen. Cathryn och Nyx hade nyss delat något intensivt, något som kanske inte var vackert, men ändå mycket intimt. Nu var det som om det aldrig hänt, som om Nyx medvetet förträngde det. Cathryn försökte också förtränga det. Nyx hade behövt en urladdning och hon hade fått det, och där skulle det stanna. Cathryn hade ändå en känsla i sig som sa henne att hon begått det största och vanligaste misstaget i världshistorien, hon hade fallit för sitt objekt. Ibland kunde hon vara en obotlig idiot.