Denna sida saknar sidmall

Nedre Melun, Januari, år 2121

Det snöade ute. Inte det där vanliga slasket som brukade bli strax efter nyår, utan ett tunt lager fin vit pudersnö som städade upp hela området och gjorde det riktigt vackert. Nyx älskade snö, det hade hon alltid gjort. Hon tyckte inte om julen, hon förstod sig inte på julklappar och granar och annat konstigt som människor släpade in och ut ur sina lägenheter, men snö tyckte hon om. Det var så få gånger det var snö i Paris och nu hade det faktiskt blivit riktiga minusgrader ute så snön verkade vilja ligga kvar en stund. Det var skönt att julhelgen var över, men trots att nyårshelgen blivit lite komplicerad av ett uppdrag som Fabrice slängt på henne och som inte riktigt gått som det borde, hade hon faktiskt tyckt det varit en ganska trevlig helg ändå. Léonin hade sagt att hon var för gammal för att skriva önskelista till tomten, men sen hade Nyx ändå fått en lista instucken under kudden. Det var uppenbart att Léonin inte hade litat på att Nyx själv skulle förstå vad hon borde köpa för presenter, så listan hade varit extremt detaljerad och Nyx hade lydigt handlat allt som stått på den förutom ponnyn, kaninen och hundvalpen. Achillies fick vara tillräckligt som husdjur. Lucille hade kommit på besök. Nykter och utan droger i kroppen. Hon hade haft med sig presenter till Léonin och stannat kvar på lite kaffe och några kakor som Nyx i all hast hade lyckats ursäkta sig för att springa ner och köpa. Tre dagar senare hade Lucille varit på sprutan igen, men den kvällen, på juldagen, då hade hon faktiskt försökt bry sig om sin dotter. Nyx lyfte sitt glas och tog en klunk mjölk medan hon kurade ihop sig på den vinylklädda soffan och tittade ut genom fönstret. I bakgrunden kunde hon höra Jauqes och René gräla om några felställda backar, annars var det bara jukeboxen i hörnet som lät tillsammans med fläktsystemet. Nyx reste på sig och gick bort och bytte låt till en av Del Shannons låtar istället för den gräsliga balladen som gnällde sig ur högtalarna. René kom ut, bärandes på en stor back med öl och han dängde den i golvet bakom baren så det nästan dånade och flaskorna klirrade obehagligt i hennes öron. Han var visst inte på något humör alls. Hon vred på huvudet och såg på honom.
”Gör du inte sönder dem när du kastar med backen så där?” frågade hon. Han log mot henne.
”Nä,” svarade han. ”Men det låter så och det retar Jauqes till vansinne.” Hon log tillbaka.
”Ni borde vara mer snälla mot varandra,” påpekade hon medan hon återvände till sitt fönster.
”Julen är över, Nyx. Tack gode gud, antar jag att du tycker. Du brukar ju inte gilla storhelger.” Hon ryckte på axlarna.
”Det var en ganska okej jul,” erkände hon. ”Antar att du hört om Lucille.” Han nickade.
”Lillflickan bor hos dig för jämnan nu har jag hört,” sa han. ”Vad tycker Fabrice om det?” Hon log åt honom igen och han verkade förstå. Fabrice och hon var åter överens om vad som gällde, de var åter igen som vaksamma hundar på varandra som noggrant pinkade in sina revir överallt. Allt var som vanligt. Nästan allt. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad hon saknade, bara att hon saknade någonting. Det var konstigt. De tre senaste månaderna, efter den där händelsen med Cathryn Taylor, så hade Léonin blivit lika nära som Achillies. Systrar, fast bara på låssas, det hade Léonin sagt. Sen hade det där på låssas försvunnit och Nyx hade inget emot att känna sig som en syster igen. De osynliga banden hon vävt mellan dem hoppades hon att Léonin aldrig skulle behöva upptäcka, det var något som bara skedde. Känslan av att ha någon där igen, inte bara Achillies utan en människa, det var fantastiskt och det gjorde henne lugn. Men hon saknade något. Jauqes kom ut i baren även han och han blängde på René.
”Du kan ju låta bli att krossa allt vi har,” muttrade han, sen slängde han en blick på Nyx. ”Trodde du var hos Fabrice.” Nyx höjde ett ögonbryn.
”Varför skulle jag vara hos Fabrice?” Jauqes ryckte på axlarna, han gillade inte hennes och Fabrice kontakt, det visste hon. Som om det fick honom att inse att hon inte var någon liten oskyldig flicka så som han hoppades.
”Han frågade efter dig igår. Trodde du fått meddelandet. Snyggt förresten.”
”Vad då?” undrade hon. Han log och pekade mot hennes ansikte.
”Linserna,” sa han. ”Du har skaffat dig gröna linser.” Hon log tillbaka.
”Tack. Tyckte det var dags för förändring.” Det var Cathryn Taylor som gett henne rådet att skaffa linser så hon slapp folk som stirrade på hennes ögon. Ett besök hos en optiker och sen var allt klart. Hon var dock fortfarande inte riktigt van att peta in dem i ögonen varje morgon, men hon antog att hon skulle vänja sig så småningom. På jukboxen var Del Shannon slut och When a man loves a woman började istället. Nyx önskade att hon inte alltid tänkte på Cathryn när hon hörde låten och att hon inte alltid tänkte att texten ljög. Varför den nu skulle göra det, Cathryn hade aldrig älskat henne. Nyx hade lämnat Cathryn, inte tvärsom, där på hotellrummet. Fast det spelade egentligen inte någon roll vem som lämnat vem, de skulle ju ändå ha skiljts åt. Fysisk, bara fysiskt, det var allt. Ett kuvert med all information Nyx hade om St Claire hade lagts på kudden medan Cathryn sov, sen hade Nyx tagit sina saker och lämnat hotellrummet. Nyx rörde vid pistolen hon numera bar innanför jackan. Hon trivdes inte riktigt med den, hon tyckte inte om skjutvapen, men Cathryn hade insisterat på att hon skulle behålla den, och den var rätt praktisk, det måste Nyx erkänna. Hon vände huvudet mot fönstret igen och såg ut. Längre ner på vägen kom en man springande. Han var utan jacka och han hade bara en tunn mörklila skjorta på sig. Hon lade huvudet på sned och betraktade honom. Han var jagad, det syntes på hans sätt att ideligen vrida huvudet bakåt. Hon lockade till sig Achillies med känslan av att något skulle hända och i samma ögonblick kastade sig mannen in genom dörren till baren. Han stod ett kort ögonblick, svagt flämtande och såg sig om med jagade blickar och försvann sen bort mot toaletten. Nyx lyfte blicken och såg åt René. Hans minspel sa henne att han uppfattat samma sak som hon och han tyckte inte om det. Mannen kom ut från toaletten igen och han gick bort till baren. Han var lång och såg mycket bra ut, med svart rufsigt hår och ett par mörkbruna ögon ovanför markerade kindben. Det var för den delen inget fel på hans kropp heller, vilket syntes mycket tydligt genom den tunna skjorta han hade på sig och som blivit blöt av snön.
”Finns det någon bakväg ut här?” frågade han och hans franska skvallrade om att han troligen var från Ryssland. René skakade på huvudet.
”Nej, tyvärr, bara dörren du kom in genom.” Nyx noterade det fullständigt panikslagna i mannens ansikte.
”Men ni måste väl ta in varor!” utbrast han. ”Nödutgång? Det måste finnas en nödutgång!” René skakade åter på huvudet.
”Varorna tar vi in genom huvudingången. Nödutgången här bakom är igenmurad, vi fick inte ha den så som den var. Jag är ledsen.” Mannen snurrade runt och såg mot ingången igen, men verkade ta beslutet att han inte ville ut i kylan där på nytt. Han slog sig ner på en av barstolarna.
”Ehm… det här kanske låter lite konstigt,” sa han. ”Men… Ehm… Finns det någon här som kanske vet hur man… ehm…. ja… kan ta sig över gränsen?” Både René och Nyx stirrade på mannen. Antingen var denna mannen så desperat att han hade slut på andra alternativ, eller så visste han vad för typ av bar detta var. Annars skulle ingen vara så dum att man ställde en sån fråga rakt ut. René vände sig mot Nyx.
”Har du lust?” sa han. ”Seriöst, jag vill inte ha hit snuten.” Nyx nickade. Hon förstod den främmande mannens panik. Hon hade varit där, och hon hade lärt sig. Panik tog en ingen vart, men det var skönt ibland att få ha den. Egentligen så borde hon inte lägga sig i något alls i den här frågan, men René hade rätt. Den här mannen kunde dra till sig snuten och så ville ingen där ha det.
”Varför är de efter dig och vilka är de?” Undrade hon. Mannen trummade nervöst med handen emot bardisken.
”Ehm… alltså… det vill jag helst inte svara på. Men jag kan betala.” Han började fumla med en bunt sedlar och både Nyx och René gjorde stora ögon. Han var uppenbarligen inte från samma planet som dem om han så tydligt visade hur mycket pengar han hade. Nyx reste på sig och gick fram till honom medan hon gjorde en gest åt René att hon tog hand om saken. Hon förde tillbaka pengarna emot honom.
”Visa inte hur mycket du har,” sa hon. ”Då blir du rånad innan nån annan hinner få fatt i dig. Du behöver ge dig av härifrån, jag kan möjligen hjälpa dig med en adress, men det är allt. Du måste ge dig av här innan vilka som nu än är efter dig hinner ifatt dig. Vi vill inte ha problem.” En stor svart van gled förbi utanför och Nyx kände åter ett enormt obehag och insåg plötsligt att det inte bara kunde vara för den svarta bilen. Det var något annat. Achillies gnällde i hennes knä samtidigt som hennes e-com pep åt henne. Léonin. Plötsligt förstod hon oros känslan. Något hände med Léonin. Hon ursäktade sig åt den nykomne och tryckte in knappen på e-commen. Léonins gråtande ansikte dök upp på skärmen, det verkade som om hon sprang och hon var utomhus.
”Jag sköt honom!” skrek hon.
”Sköt honom?” upprepade Nyx och såg i ögonvrån att mannen precis var på väg att gå igen. Hon grabbade snabbt tag i honom och hindrade honom från att gå. Vad som än hände just nu så behövde hon ha hans pengar.
”Du stannar,” sa hon. Han försökte ta sig loss från hennes grepp, men hon pressade upp honom med en hand mot bardisken så han satt fast. Léonin snyftade högt.
”De kom in och jag… jag bara…! Jag sköt honom! Jag tänkte inte Nyx! Jag lovar, jag…!”
”Såja, lugna dig nu!” Nyx tvingade sig själv att bli lugn. Nu kände hon banden ännu starkare och hon kunde känna Léonins rädsla, paniken och hysterin som fanns där.
”Vem har du skjutit, vännen?”
”De kom in! Två svartklädda män! Och jag grep ditt vapen och… och jag sköt! Sen hoppade jag ut genom fönstret och…” Hennes häftig gråt styckade upp meningarna och Nyx insåg att frågor fick vänta tills sen.
”Kom genast till Rolling Record!” beordrade hon.
”Jag är redan på väg! Jag är där om bara några sekunder! Nyx, jag kanske har dödat…!” Nyx gjorde en hyschande rörelse åt henne.
”Bara lugn och kom hit,” sa hon. ”Bara lugn!” Hon stängde ner samtalet och vände sig mot mannen som fortfarande stod tryckt emot bardisken och stirrade på henne. Han såg inte ut som någon som vanligen hade att göra med folk som hon. I den glansiga lila skjortan såg han mer ut att höra hemma på ett inneställe eller en club, men hon hade inte längre tid att ta det försiktigt. Han var rik och han var jagad som hon. Frivilligt eller inte så skulle han hjälpa henne nu i stället för hon honom.
”Kan du köra bil?” frågade hon. Han nickade.
”Ja, jo… Självklart. Men…!” började han. Nyx drog upp sin pistol, det var lika bra att ha den redo ifall Lèonin var jagad.
”Du vill härifrån och jag med. Så vi kan hjälpas åt.” Han såg ut att vilja protestera, men en polisbil körde förbi fönstret och han hukade sig hastigt. Hon undrade vad han gjort, men det spelade egentligen inte så stor roll. Han var eftersökt, hon behövde ta sig därifrån och han kunde köra bil och han hade kontanter. Hon räckte över Achillies åt honom.
”Ta hunden och följ efter mig så kommer du klara dig,” lovade hon. Han såg inte ett dugg övertygad ut, men förvåningen fick honom ändå att ta tag om Achillies och hålla honom i famnen. Dörren plingade till och en rödgråten Léonin med ryggsäck och väska i handen dök upp. Nyx kände sig stolt. Flickan hade kommit ihåg ryggsäcken. I handen hade hon även automatkarbinen och Nyx slet raskt åt sig den samtidigt som den främmande mannen hoppade bakåt med ett skrik.
”Vad i helvete!” skrek han, men Nyx lyssnade inte på hans protester. Inga frågor om varför automatkarbinen inte var nedpackad som den skulle, inga frågor om någon sett Léonin springa med den hit. Bara plocka ihop den, lägga den i väskan och springa. Mannen verkade lugna sig något när han såg henne plocka ihop vapnet, men han räckte ändå över Achillies mot henne igen.
”Det här är ingen bra idé,” började han. ”Alltså, jag tror jag nog istället ska…” Polisbilen var tillbaka, den hade stannade utanför och Nyx och mannen i lila svor samtidigt.
”Inga frågor!” fräste Nyx. ”Leo, ta Achillies! Här! Du bär den!” Hon slängde åt mannen ryggsäcken och sprang sen bort mot barens öppning. Mannen följde med, men det verkade som om han gjorde det mer av förvirring än för att han var så säker på vad han gjorde.
”Det fanns ju ingen annan utgång!” protesterade han. Nyx drog av haspen som satt för den lilla svängdörren som ledde in till baren.
”Den går att öppna bara man vill.” René hade ställt ner den flaska han höll i och backat två steg.
”Jag uppehåller dem,” lovade han. Nyx var tacksam för det och hon var tacksam för att han var där, för han skulle kunna förklara för de som behövde veta. Det var dags att ge sig av, hon hade inget liv här längre. Hon hade vetat detta från den stund som Cathryn Taylor satt sin fot i Melun och talat om för henne att militären var henne på spåren. Nyx hade fått tre månader, tre månader hon egentligen inte borde ha givit sig själv.  Tre månader av lugn, av ett liv, nu var det dags att sluta leka.
”Tack, René.” I ögonvrån såg hon hur två kostymklädda poliser klev in genom dörren och hon drog snabbt med sig mannen i lila skjorta så han skulle hamna ur synhåll för dem. De kom in i barens lilla kök och lager som fanns där bakom och Nyx tog upp en järnstång som stod lutad mot väggen. Järnstången användes vanligen för att stabilisera höga torn av ölbackar, men nu tog hon tag med båda händerna om stången och gick lös på den igenmurade nödutgången. Jauqes var den som hade murat igen den för några månader sen, men han hade erkänt för henne att den var ganska dåligt murad just för att kunna slås sönder om det hände något. Murbruket lossnade och hon kunde med en kraftig spark få loss tegelstenar nog för att det skulle gå att krypa igenom hålet.
”Ut!” beordrade hon och mer eller mindre knuffade ut Léonin och Achillies. Hon väntade tills mannen krupit igenom även han och ålade sig sen igenom själv. Bakom sig hörde hon poliserna ropa och ett skott tog i en av tegelstenarna bredvid henne precis när hon fick bort sin fot. De kom ut i ett gammalt trapphus som inte längre användes. Den ledde ner till ett sedan länge förfallet garage, men uppåt ledde den till taket. Hon knuffade på de andra två som hade blivit stående utan att veta vilken väg de skulle ta.
”Spring! Spring uppåt!” Hon insåg att de antagligen inte såg lika bra som hon i mörkret och hon tog av dem ryggsäck, väska och hund, sen tog hon Léonin i handen.
”Spring, din idiot!” skrek hon igen och en hård knuff fick mannen att följa med henne uppåt. Det lilla ljus som fanns försvann nästan när poliserna började krångla sig igenom hålet i väggen. Nya skrik förföljde dem medan de sprang uppför trapporna och så småningom nådde dörren som ledde ut på taket. Nyx försökte hålla sig lugn, inget blev bättre av att hon också fick panik, men när hon kom fram till kanten kände hon hur paniken ett ögonblick vann över henne. Mannen i skjortan skakade av köld när vinden tog tag i dem och han stirrade på avståndet som var till nästa byggnad.
”Bra idé att springa uppåt,” muttrade han. ”Vi är fast! Vi skulle ha sprungit nedåt!” Nyx blängde på honom. Han gnällde mer än var till hjälp, men hon fick väl hoppas att det ändrade sig. Hon kastade över väskorna och såg till att Léonin höll ett stadigt tag i Achillies.
”Landa så som jag lärt dig,” sa hon. Léonin nickade med ett blekt ansikte och Nyx lyfte upp henne och tog i så hon var säker på att Léonin skulle landa långt in på det andra taket.
”Hoppa!” sa hon och pekade åt mannen. Han skakade på huvudet.
”Är du riktig? Jag hoppar fan inte där!” Dörren bakom dem slogs upp och ett skott satte sig bredvid dem. Ett varningsskott. Hon hade besvarat elden innan hon riktigt tänkt sig för och hon såg att en av männen föll ihop. Den andre kastade sig tillbaka in genom dörren igen och tog skydd, det gav dem lite tid, men inte mycket. Nyx kände en ny slags rädsla hon aldrig tidigare känt, det var inte för hennes egen del och hennes säkerhet, det var för Léonin. Rädslan gjorde henne aggressiv och innan hon tänkt sig för hade hon med ett vrål tagit i allt hon kunde, lyft upp mannen bredvid sig och slängt honom tvärs över det tre meter breda gapet ner till vägen. Han landade illa såg hon när hon i nästa sekund hoppade själv, och han gled genom snön och stannade inte förrän han nästan var borta vid Léonin och Achillies. Han verkade ha slagit sig, han verkade yr när hon kom upp bredvid honom och hjälpte honom upp på fötter. Dörren ner till den här byggnaden var låst, men Nyx var så arg att hon inte längre hade några problem med sin styrka. Hon sparkade upp ståldörren så den flög och de flydde vidare ner för det andra trapphuset. De kom ut på en liten gata som ledde ner mot tågstationen, men Nyx misstänkte att ett tåg inte skulle ta dem långt. Tåg gick att stoppa och kontrollera. Hon hade skjutit en polis och lämnat en levande kvar att beskriva henne. Förbannad på sig själv gick hon bort till en bil som stod parkerad ut med vägen. Det var Léonins fel att hon fått panik, Major Gerard hade rätt, känslor gjorde en soldat obetänksam och därmed svag.
”Kan du öppna den?” frågade hon. Han stirrade på henne som om hon begärde månen av honom.
”Öppna den? Den är ju låst! Du kan väl inte…!” Hon hade redan slagit sönder rutan. Kanske hon missbedömt honom, han verkade inte vara killen som sköt folk och inte killen som stal saker heller, men han hade fortfarande en kunskap som hon behövde. Han kunde köra bilen. Hon satte sig bakom ratten och började slita fram startkablarna medan hon hörde på med ett halvt öra att han pratade om att allt detta var vansinne och han måste göra något, men han verkade allt för chockad för att springa från henne i alla fall. Hon fick igång motorn och den spann igång ovanligt mjukt och fint för att vara en bil som stått i kyla och sedan bli tjuvkopplad på ett något klumpigt sätt.
”Kör,” sa hon. ”Léonin, sätt dig bak.” Hon klättrade över på passagerarsidan och han stod ett ögonblick och tvekade, men så kastade han en blick bakåt och verkade fatta beslutet att han gjorde bäst i att följa med henne. Han satte sig bakom ratten och verkade inte ha några problem med att manövrera bilen ut på vägen trots hög fart. Köra bil kunde han.
”Jag hittar inte här,” påpekade han. Nyx insåg att det gjorde inte hon heller, inte med bil. Hon gick eller tog tunnelbana när hon skulle någonstans. Hon fick syn på en skylt och pekade på den.
”Kör ut på motorvägen, kör söder ut.” Han lydde och verkade bli lugnare av den mer tydliga ordern. Det drog kallt in genom den sönderslagna rutan och hon misstänkte att han frös en hel del. Det fick vara så länge, viktigare var att se till så Léonin och Achillies var oskadda. Hon stoppade ner pistolen hon fortfarande höll i handen och vände sig sen mot Léonin. Flickan grät inte synligt, men Nyx kände fortfarande den där skräcken i sin lillasyster, en skräck som var blandad med en rörig känsla av förvirring, ånger och Achillies upphetsning av jakten. Nyx försökte le mot Léonin.
”Bara lugn”, sa hon. ”Allt kommer ordna sig. Berätta nu, lugnt och sansat, vad som hände i lägenheten.” Léonin drog efter andan.
”Det ringde på dörren och det var två män i svarta kostymer utanför. Jag vågade inte öppna, du har ju sagt att jag inte får det när jag är ensam, så då började de dyrka upp dörren. De tänkte ta sig in, så jag… ” Hon avbröt sig och kurade ihop sig ännu mer på sätet. Nyx sträckte ut en hand och strök henne över håret och klappade henne på armen.
”Bara lugn,” upprepade hon. ”Bara lugn, Leo.” Hon själv fick kämpa för att hålla sig lugn. Militären, det kunde inte ha varit några andra. Cathryn hade varnat henne för att stanna i området eftersom risken fanns att hon blev hittad igen, men hon hade stannat. För Léonins skull. Major Gerard hånskrattade i hennes huvud. ”Se där, din lilla fjolla! Först stannar du när du inte borde, sen blir du obetänksam och slarvig!” Nyx bad monstret i hennes huvud att hålla käften. Hon ångrade inte en sekund att hon hade stannat, det hade känts rätt. Nu bet Léonin sig själv i underläppen och hennes blick flackade.
”Jag blev rädd,” förklarade hon. ”Så jag tog din packning och började klättra ut genom fönstret. De kom efter och sköt efter mig när jag inte stannade, så jag sköt tillbaka med automatkarbinen.” Nyx skakade på huvudet. Hennes automatkarbin var alltid nedplockad i sin väska så vida hon inte visade Léonin hur man plockade ihop och isär den. Hon klappade Léonin åter på armen. Ingen idé att fråga. Léonin var upprörd nog ändå.
”Det här löser sig nog,” sa hon istället och försökte låta säker på sin sak. Hon var inte så säker och hon blev ännu mindre säker när hon såg på mannen bredvid sig. Han sneglade på henne med en min som om han trodde att han hamnat bredvid en livs levande djävul.
”Du, damen,” sa han. ”Jag är ledsen, men det här var ingen bra idé. Jag stannar vid första bästa parkeringsplats och sen kan du fortsätta med den här bilen eller någon annan, det skiter jag i. Men jag har inget med dig att göra.” Nyx såg sig om, de hade kommit upp på motorvägen nu och de var en bra bit ifrån nedre Melun redan. När bilen kom upp i fart stack iskylan som små huggande knivar i skinnet på henne och hon var förvånad att mannen inte skakade mer än vad han gjorde.
”Jag kan inte köra bil,” förklarade hon. ”Stannar vi nu tar polisen oss allihop.” Han skrattade till.
”Låt mig rätta mig själv lite. Jag vill inte har något med dig att göra. Okej? Du är knäpp, konstig, och du skjuter folk. De där poliserna, de kunde ha dött av det där.”
”De valde att skjuta först,” påpekade Nyx, men det verkade inte som om det gick riktigt fram till den som satt bredvid henne. Han svängde in på en liten parkeringsficka och stannade bilen. Han satt tyst ett tag och höll händerna framför ansiktet och bara skakade på huvudet. Nyx och Léonin satt också tysta, väntade på vad han skulle säga, och efter ett litet tag såg han upp på dem båda.
”Okej,” sa han. ”Nu reder vi upp det här. Vad i helvete hände nyss? Du har förstört mitt liv, tjejen! Fattar du det? Du sköt en polis och de tror antagligen att jag var inblandad i det där nu. De kommer efterlysa oss båda två!” Nyx var medveten om misstaget hon gjort. Hon fick skylla på stressiga omständigheter, men det var egentligen ingen ursäkt.
”Ja, jag borde skjutit den andra också,” erkände hon. ”Dumt att lämna vittnen.” Han flämtade, verkade inte riktigt hitta orden först.
”Skjutit den andra..? Du skulle ha..? För helvete! Vem fan är du? Vad är du? Visst, du menade säkert väl, men du ställer till det mer än vad du hjälper mig! Okej?” Nyx kunde knappt fatta vad hon precis hört. Där hade man för att man var hjälpsam. Hon verkade visst aldrig lära sig.
”Jag räddade dig snarare undan säkerhetspolisen,” påpekade hon. Han såg chockad ut.
”Säkerhets… vad då? Lägg av! Säkerhetspolisen? Varför skulle de vilja mig något?” Han skakade häftigt på huvudet. ”Jag sprang från polisen för att jag hade sålt lite party på påse, inget annat. Då dyker du upp och skjuter mot dem! Du är fan inte klok! Man skjuter inte folk på det där sättet för det första! Och för den andra, nu är säkert jag också efterlyst! Fan! Det här är ingen bra dag!” Hans gnällande började bli irriterande, men hon sa inget. I stället satt hon tyst och väntade på att det skulle ta slut för att sen lugnt fråga honom om varför han sprungit från polisen i första taget om det nu inte varit något så allvarligt. Han sjönk ihop med ett stön och lutade pannan mot ratten.
”Jag är utlänning, jag saknar uppehållstillstånd och jag hade en påse Ecstasy i fickan. Jag har hört om Franska fängelser, jag fick panik.” Det fick Nyx att brista ut i ett gapskratt. Det här var bara inte sant! Det hände inte!
”Saknat uppehållstillstånd och en påse knark?” utbrast hon. ”Skämtar du med mig?” Han skakade på huvudet.
”Du hittar säkert någon att lifta med,” sa han. ”Nu tänker jag lämna dig, den här stulna bilen och gud vet vad du annars tänkt dra in mig i av ren välvilja! Nånstans hittar jag säkerligen nån som kan ta mig över gränsen, utan att döda folk.” Nyx såg sig omkring. De kunde egentligen inte stanna än, polisen kunde mycket väl vara på väg att spärra av vägarna och de var tvungna att skynda sig för att kunna komma ut ur Paris. En annan bil dök upp bakom dem, en familjebil som verkade vara full av ungar. De började krångla sig ur bilen och det verkade som om de stannat för att ta en kopp kaffe och några smörgåsar vid bänkarna som stod en bit in från rastplatsen. Nyx slängde en blick på dem och lade sen handen på pistolen. Hon tyckte inte om att ta gisslan, det var aldrig någon bra idé, men kanske en liten bit. Bara så hon kom ut ur Paris. Om den där dåren bredvid henne ville låta sig tas av polisen så fick han gärna låta sig arresteras, han hade inte sett särskilt mycket som skulle sätta henne i värre fara än vad hon redan var, men hon tänkte inte återvända till St Claire.
”Nej!” Mannen bredvid henne lade en hand på hennes arm och hon ryckte till och var nära att dra pistolen mot honom. Han verkade uppfatta rörelsen och höjde händerna.
”Okej!” sa han. ”Okej, jag kör dig en bit till, men låt de där människorna vara!” Nyx andades ut. Han blängde på henne.
”Herregud!” muttrade han. ”Vad är du för galning?”
”Nyx är ingen galning!” fräste Léonin i baksätet och hon sparkade till mannens ryggstöd så han hoppade till. Han blängde på henne också, men sa inget, lade bara i en växel och körde åter ut bilen på motorvägen.
”Vad heter du?” undrade Nyx.
”Milan” muttrade han och lade sen till en lång ramsa på ett främmande språk som Nyx var rätt säker på att det var ryska.
”Jag heter…”
”Jag vill inte veta vad du heter!” fräste han. Nyx suckade. Han var nog lite tokig, den där mannen, men hon kunde samtidigt förstå att han var upprörd. Nåja, han kunde som sagt köra bil och han var inte värre än många andra.
”Jag heter Nyx,” fortsatte hon, utan att bry sig om hans protester. ”Det där är Léonin och hunden heter Achillies.” Han svarade inte på den saken, bara blängde på Achillies som om hunden vore roten till allt ont. När Achillies viftade på svansen åt honom fnös han och ägnade sig åt vägen i stället. De kom upp i fart igen och Nyx tog av sig sin jacka. Hon hade en varm tröja under, en stickad brun hon fått av Jaques och som hon trodde att hans mamma gjort åt honom egentligen. Utan att fråga krånglade hon jackan om Milan och han var allt för frusen för att protestera. I stället drog han den tätare om sig och försökte hjälpa till med ena handen.
”Tack,” sa han sen. Det kom motvilligt. Hon försökte sig på ett leende åt honom igen och den här gången fick hon faktiskt ett tillbaka, ett han hastigt hejdade och tog bort igen. De satt åter tysta ett tag och Nyx undrade om hon kanske skulle klättra bak och sätta sig bredvid Léonin och hålla om henne. Léonin och Achillies var båda mycket upprörda fortfarande, det kunde hon känna utan att behöva se på dem, men medan Achillies höll på att lugna sig så var det mer som om Léonins upprörda känslor övergick från en fas till en annan. Nyx sträckte bak en hand och la den på Léonins knä.
”Det är okej,” sa hon. ”Det var inte ditt fel att det hände och du träffade dem troligen inte ens.” Båda påståendena kunde hon säga med gott samvete. Det var sanningen. Det var inte Léonins fel att det hela hänt, det var Nyx fel. Nyx hade valt att stanna kvar efter att Cathryn och hon rensat bort de sex soldaterna. Hon hade vetat att det bara varit en tidsfråga och hon hade dröjt sig kvar en dag för länge. När det kom till huruvida Léonin verkligen lyckats träffa någon med automatvapnet så var Nyx rätt säker på att ungen aldrig skulle haft styrka nog att hålla tag i vapnet, de flesta skott hade troligen tagit ovanför huvudena på männen när vapnet stegrade sig. Hennes ögon fastnade på en skylt utanför bilrutan och hon pekade åt Milan.
”Kör in vid stormarknaden där!” sa hon. ”Där kan vi köpa saker att laga rutan med och lite annat vi behöver.” Milan gjorde som hon sa åt honom. De parkerade mycket ordentligt på en parkeringsruta och motorn stannade med ett ryck. Nyx kände att hon var hungrig. Typiskt, hon kunde inte sätta sig ner och äta rått kött inför honom om hon skulle försöka övertyga honom om att fortsätta hjälpa henne. Hon måste agera så mänskligt och så normalt som möjligt.
”Vi kanske kan gå och handla en jacka åt dig och lite plast och tejp,” föreslog hon. ”Så kan vi prata sen.”
”Jag har ju sagt att jag inte tänker..!” började han, men så avbröt han sig och skakade på huvudet. ”Du ger dig inte ändå,” muttrade han. ”Okej, damen. Vi går och köper det du behöver, och sen pratar vi och du försöker få in i din trånga skalle att jag inte vill ha med dig att göra.” Han började kliva ur bilen och Nyx skyndade sig att följa efter honom.
”Stanna här så länge, Leo,” bad hon och sprang sen ikapp honom de steg han hunnit iväg. Hon undrade medan hon gick bredvid honom hur hon gjorde för att få honom på bättre humör. Han var inte bara lång märkte hon nu, han var säkert närmare två meter. Hennes vanliga sinne för avstånd sa henne att han var drygt 4o centimeter längre än hon själv. Det hade hon inte tänkt på när hon kastat honom över hustaket och nu insåg hon att raseriet och förvandlingen hade varit mycket nära när hon gjort det. Han var inte bara lång, han var tränad och muskulös så han vägde antagligen en bra bit över 100 kilo. Hennes jacka såg fånigt liten ut omkring hans axlar. Han verkade visserligen tacksam för den, men hon fick tillbaka den så fort de kom innanför dörrarna på köpcentret. Han sa inte tack, hon förväntade sig inte det heller.

Milans vecka hade inte börjat bra. Telefonen hade ringt dan innan och den där idioten Fernand hade påstått att han skulle jobba. Visst, säkert, det stod inget sånt på schemat, Fernand den skiten hade bara försökt sig på en blåsning för att han visste att Milan inte hade något annat arbete att gå till, inte utan uppehållstillstånd och arbetstillstånd i landet. Naturligtvis hade snuten dykt upp på baren och börjat fråga runt bland personalen, kallat det en stickkontroll. Efter några lögner om att han glömt det hemma hade han trott att han hade varit utom fara, men han hade visst misstagit sig på franska polisens ihärdighet. De hade stått vid dörren för några timmar sen och han hade dumt nog klättrat ut genom fönstret eftersom han visste vad han hade i ena fickan. Ett uppehållstillstånd och svartarbete kunde rendera i en del böter och troligen en enkel biljett hem, men en påse ecstasy skulle sätta honom betydligt värre i knipa. Det ena dumma misstaget hade lett till det andra. Bilen som gått sönder, polisen som dragit pistol mot honom och fått honom att springa. Sen den här konstiga bruden han hamnat i sällskap med, hon och hennes lillasyster eller vad det nu var. För att inte tala om den där lilla jycken de släpade omkring med. Han var inte riktigt säker på vad de var eller ens vad hon riktigt ville, men kvinnan var beväpnad och verkade desperat, det räckte för att han inte ville ha med henne att göra. Han kunde inte riktigt förstå hur det kunnat gå så fel. I hela sitt 22åriga liv hade han varit en ganska normal kille, inga konstigheter. Inte mer än andra normala människor. Han förtjänade inte det här. Han var en bartender och en skidinstruktör som extraknäckte lite som modell, inget annat. Hans Dior-skjorta började torka där de gick i det lilla köpcentret och han kände att värmen började återvända till hans leder, något som fick honom att känna sig tryggare av någon dum anledning. Det fick tankarna att fungera igen. Hon var envis, bruden han gick bredvid. Envis, obildad och farlig. De gick förbi en hylla med små flaskor av olika spritsorter och ett par större hyllor med vin. Milan såg längtansfullt på dem och kände att han skulle kunna dö för några alkoläsk. Lite alkohol skulle få honom att fungera ännu bättre, så som det brukade vara. Han slet bort blicken från hyllorna. Nyx. Konstigt namn. Kanske hon drev med honom. Fast fransyskor kunde ju ha de mest underliga namn, det visste han ju. Hon var söt, tjejen. Kanske något år äldre än honom, men riktigt läcker med kurvig kropp och ett docksött ansikte. Lite smink, lite bättre kläder än de där jeansen och den fula bruna tröjan så skulle hon vara ett bombnedslag. Han hade kommit på sig själv att le mot henne flera gånger fast han egentligen bara ville strypa henne, men hennes leende var ett sånt leende som man automatiskt svarade på, av samma anledning man nästan alltid automatiskt log mot små hundvalpar eller söta barn. I övrigt var det inte mycket av barn över den här kvinnan. Han förstod inte riktigt hur det gått till, men hon hade kastat honom och alla hans 122,5 kilo flera meter. Kanske hon var genmod, han hade aldrig träffat någon tidigare, men han visste ju att de fanns och att de franska lagarna sa att de inte var pålitliga nog att få gå fria. Kanske den lagen inte var så dum, kanske det var så att hon var på rymmen ifrån något företag som tagit ansvar för henne. Han visste inte och han brydde sig egentligen inte heller. Han ville bara ta sig ifrån henne, men han hade på känn att hon skulle inte tillåta det. Så det var bättre att spela med tills han fick en bättre öppning att sticka, utan att hon kunde vifta med pistolen i hans ansikte igen. De hittade ingen vinterjacka åt honom, inte ens en tunnare jacka, bara en varmare tröja som han ansåg dög, men inte så mycket mer. Den var röd, inte brun i alla fall. Utöver det såg han att hon köpte svart gaffatejp, någon typ av byggplast, en flaska vanligt vatten samt en chokladkaka. Han såg ner på chokladkakan.
”Man får finnar av sånt där,” sa han. ”Vet du hur mycket skit de slänger i sånt? Det här innehåller troligen inte ens riktig choklad.” Hon höjde på sitt ögonbryn igen på det där sättet som sa att hon tyckte han var konstig.
”Jaha,” sa hon. ”Jag brukar inte få finnar, förresten är det till Léonin.” Han tog av henne chokladkakan och lade tillbaka den på hyllan och tog sen en påse med ekologiskt fruktgodis som bara var sötat med honung.
”Det är här är bättre godis för henne,” sa han. Hon såg förbryllad ut, som om hon aldrig tänkt på saken, och sen ryckte hon på axlarna.
”Säger du det så,” sa hon. De gick bort till kassan och hon lät honom betala. Han gjorde det utan att protestera, det var nog också bäst så. Nån scen ville han inte göra där i affären. Det här var verkligen inte bra. Han måste verkligen ta sig ifrån den här bruden. Kanske han kunde komma lättare undan hos polisen om han såg till att hjälpa dem ta fast henne, det kunde vara något att köpslå med om inte annat. De kom ut till bilen igen och Nyx började genast tejpa för den trasiga rutan. Flickungen i baksätet såg på Milan med stora bruna barnögon.
”Du är lång,” konstaterade hon. ”Du är jättestor!” Han kunde inte låta bli att le åt kommentaren och tänkte på hur mycket han blivit retad för den saken när han varit yngre.
”Jo,” sa han. ”Jag är rätt lång, ja. Här, godis”. Han räckte henne påsen med fruktgodis. Hon vred på den och såg misstänksam ut.
”Vad är det här? Nyx brukar ge mig choklad.”
”Du ska inte äta sånt, det är onyttigt.” Han önskade att han fått möjlighet att köpa den där alkoläsken. När han såg sig om började han inse att han var ganska fast med de här människorna om han inte gick självmant till polisen. Om polisen fått för sig att han varit med om de pistolskotten som avlossats mot polismännen så var han ändå körd. Utlänningar fick inte mycket rättshjälp i Frankrike, det visste han. Han hade pengarna förstås. Med dem kunde han säkert komma en bra bit och än så länge hade hon inte tagit dem av honom.
”Du, Milan, vi kanske ska fortsätta nu. De kommer ha spärrat av hela Paris om bara några timmar.” Nyx dök upp bredvid honom med tejprullen i handen. Han suckade.
”Nej, och åter nej. Vad ska jag säga för att få dig att förstå att jag inte tänker hjälpa dig!” Han såg in i ett par gröna vackra ögon och för ett ögonblick så såg hon skör och ofarlig ut. Han backade ett steg.
”Nej säger jag! Jag är imun emot såna där ögon, bara så du vet.”
”Du måste hjälpa oss.” Hennes röst hade förändrats, den var inte mjuk och behaglig längre, den var mörk och sträv, fylld av något han trodde var panik trots att ansiktet fortfarande var lugnt. Han kände att det kröp i hans nacke när han såg in i det docksöta ansiktet som, trots att det så så skört och oskyldigt ut, hade en blick som var sa något helt annat. Hon var beväpnad och hon kunde vara galen. En polisbil rullade in på parkeringen och det fick dem båda att rycka till och vrida sin blickar dit. Plötsligt hade hennes lugna ansikte förvandlades till ren skär panik och skräck och hon gav honom en knuff så hård att han föll in genom den öppna bildörren de stod vid.
”Kör!” Han ville protestera, men hon hade tydligen bestämt sig för att strunta i att övertala honom och ta den enkla snabba vägen till lösning.
”Kör!” morrade hon. ”Annars dödar jag dig!” Milan försökte andas. Hon kunde vara galen och hon hade dödat en polis redan. Han satte sig tillrätta bakom ratten och startade bilen med de två kablarna som hon slitit loss. Han fick det inte att fungera riktigt, hans händer darrade, så hon slet av honom dem och startade själv bilen.
”Kör lugnt!” beordrade hon. ”Inte som om du hade bråttom!” Han backade ut bilen och gjorde som hon sa. Polisbilen stannade en bit bort och två uniformerade poliser klev ur, men det verkade inte som om de lade märke till bilen med den trasiga rutan som rullade iväg åt andra hållet. Milan sneglade på Nyx, men hon höll inte i pistolen, hon satt med ögonen fästa vid sidospegeln och följde polisernas rörelser. Hon hade den, han visste att hon hade den, det var inget annat att göra än att svänga ut på vägen och köra vidare. Nyx slappnade av när de åter kom ut på motorvägen men han kunde inte göra det samma. Blicken ville hela tiden söka sig till pistolen han visste låg i hennes fickan och han vågade inte säga något, så de satt tysta båda två. Dagen hade verkligen börjat uselt och fortsatt därefter. Kidnappad, av en galen genmod som var på rymmen för polismord. Bättre kunde det inte bli. Allt som hördes i bilen var motorn, ljuden av däcken mot asfalten och flickungens tuggande på fruktgodiset. En fördel med att de stannat var att han fått på sig den varma tröjan och att det inte blåste in kall luft genom den trasiga bilrutan längre. Laga sånt kunde hon och tjuvkoppla bilen med, men inte köra den. Nyx vände sig om och tog sin håriga råtta i knät och strök honom över öronen. När Milan kastade en blick på hunden viftade den på svansen, som om den försökte släta över att dess matte nyss hotat honom till livet.
”Det här godiset är inte lika gott som choklad,” konstaterade flickungen i baksätet och bröt på så sätt den tryckande tystnaden. Milan såg att det fick kvinnan bredvid honom att le.
”Det tror jag säkert,” svarade hon. Så stönade hon till och lutade sig framåt så hennes panna hamnade mot hennes händer.
”Skit!” muttrade hon. ”Okej, ledsen att jag var brysk, jag menade det inte. Jag skulle naturligtvis inte döda dig. Jag fick bara panik.” Milan vägrade möta hennes blick när hon rätade på nacken igen.
”Tack du,” muttrade han. ”Panik är ju bra att skylla på. Tänker du göra det varenda gång du sätter pistolen mot pannan på mig?”
”Jag satte inte en…” Hon avbröt sig, som om hon kom på att hon faktiskt haft en pistol i fickan när hon sagt orden om att döda honom. Hon tog upp den och han ryckte till så bilen för ett ögonblick vinglade på vägen.
”Helvete!” utbrast hon. ”Håll dig lugn!” Han rätade upp bilen igen, men sneglade fortfarande på pistolen.
”Snälla…” började han. Hon stoppade ner pistolen i fickan igen.
”Så där,” sa hon. ”Se, nu kan jag inte skjuta dig. Okej?” Milan kände sig fortfarande inte säker, men han valde att inte svara. Det var lika bra att köra på och hoppas att han fick möjlighet att smita åt sidan nästa gång de stannade.
”Okej, hör här,” sa Nyx och det märktes att hon försökte låta både lugn och resonabel. ”Både du och jag vill ut ur det här landet. Eller hur? Så, varför istället för att hota varandra, så samarbetar vi inte? Du har pengar, du kan köra bil. Jag kan se till att polisen inte kommer i fatt oss. Okej? Vi dumpar den här bilen och hyr en annan bil så tar du oss till Nice. Därifrån kan vi köpa oss en plats på en båt över till Italien. När vi väl är ute ur Frankrike kan jag få tag på ordentligt med pengar och jag betalar dig 6000 e för besväret. Deal?” Milan satt fortfarande tyst medan han tänkte. Egentligen hade han inte så stor lust att gå till polisen. Han hade inte gjort något allvarligt, men de där ryktena om franska polisen hade en risk på tusen att vara sanna och den tusende gången ville han inte vara med om. Han ville inte bli sönderslagen och torterad till en bekännelse för något han inte gjort, och sanningen var den att som illegal invandrare i landet så hade han inte många livlinor om något gick fel. Hon var troligen galen, men så länge han var till nytta för henne och inte bråkade med henne så verkade hon ändå hyfsat stabil. Det var en usel plan, men det var den enda han hade och om han inte visade god vilja nu skulle han riskera att hamna ihopbuntad i bakluckan till kvällen. Det hade han ingen lust med. Några 6000 euro trodde han inte att skulle få se röken av, men höll hon det ordet så var det ändå en bra summa att starta om sitt liv med nånstans.
”Okej,” sa han. ”Som du vill. Jag kör dig till Nice. Vi hjälps åt, du visar mig hur jag tar mig ut ur landet och jag får 6000 e när vi väl kommit ut. 6000 euro plus ersättning för allt som du kommer betala för av mina kontanter under resan.” Hon såg nöjd ut och lutade sig bakåt i bilsätet och Milan ville åter svära över den situation han nu hämnat i. Hans dag hade börjat uselt och som det såg ut så blev det inte bättre mot kvällen heller.

www.eyvind2016.se