Denna sida saknar sidmall

St Claires laboratorium, Paris, år 2120.

”Var är sergeant Reyer?” Dr Allard såg sig omkring. Den blonda mannen med sitt breda leende var inte där han borde vara och detta störde Dr Allard. Soldaterna hade uppenbarligen börjat tappa disciplinen. Den menige soldaten som stod vid dörren sträckte upp sig när han såg dr Allard och tog ett stadigare tag om automatkarbinen han höll i.
”Sergeanten gick just in till henne,” mumlade han medan han gjorde något som kunde uppfattas som en artig nick. Dr Allard blev med ens torr i munnen. Hon hade varit mer oregerlig än vanligt på sistone. Pierre Dubois var den enda som någonsin kunnat kontrollera henne och sen han gått bort i hjärtinfarkten hade hon flera gånger visat tecken på att bli våldsam mot dem även när ingen provocerat henne.
”Ensam?”
”Hon mådde dåligt, doktorn” Soldaten såg på den specialtillverkade dörren. Dr Allard förlitade sig sällan på teknikens under och han visste allt för lite om den varelse han skapat för att lita på något än.
”Mådde dåligt?” svarade han och gjorde en grimas. ”Jag trodde major Gerard förklarat för er att…”
”Hon hade ont sa hon,” avbröt soldaten. ”Och hon grät. Hon är bara en flicka, vi kunde väl inte låta henne…”
”Jag trodde vi gett tydliga order om att ingen av er får gå in ensam till henne!” fräste Allard. ”Under några omständigheter! Är hon säkrad?” Soldaten skruvade på sig och dr Allard insåg med ens att det var inte sin kamrats liv mannen var orolig över, snarare att han och hans kamrat brutit mot reglerna och kanske skulle bli bestraffade. De förstod verkligen inte. Dr Allard snurrade på sin penna, en nervös rörelse han var medveten om att han hade men som han aldrig kunnat sluta med. Varelsen tyckte om sergeant Reyer, men det skulle inte hindra henne. Hon var och förblev ett rovdjur med instinkter, känslor kom sällan i vägen för hennes handlingar. Hon var dessutom både intelligent och beräknande.
”Med all respekt för både er och major Gerard, doktorn,” började mannen. ”Hon är faktiskt inte något monster. Jag har då aldrig…”
”Ni går vakt över en varelse som hoppar som en tarantella, har rakbladsvassa klor och som med lätthet slänger iväg en häst i väggen som andra kastar ägg. En varelse som så sent som för bara några månader sen gick bärsärk här nere och dödade fyra välbeväpnade tränade soldater, så här lätt!” Han knäppte med fingrarna under soldatens näsa och mannen ryggade bakåt. Han öppnade munnen för att försvara sig, men dr Allard lät honom inte.
”Fyra män,” sa han med eftertryck. ”Fyra. Hon slet dem i stycken. Bara en flicka? Inte ett monster?” Soldaten vände sig mot dörren för att öppna den, men i stället slogs dörren upp med en smäll så hård att gångjärnen flög tvärs över rummet. Samtidigt som ljudet av den tunga dörren som smällde ner i betonggolvet ekade så fick Dr Allard sitt svar på huruvida varelsen var säkrad eller inte. Den unga soldaten hann aldrig vända sig om och skjuta. Den långa salvan av kulor tog i taket och den unge mannen segnade ner, vilt krafsande på sin egen hals för att försöka hindra blodet att tränga ut ur de djupa jacken som varelsens klor gjort. Hon verkade inte ha bråttom, hon verkade inte ens arg, hon drog in klorna igen medan hon greppade vapnet hon just slitit ur händerna på soldaten som nu låg vid hennes fötter. Det blev tyst. Allt Allard kunde känna var den söta kvalmiga lukten av blod, allt han kunde titta på var henne. Vacker, späd som om hon inte var mer än en liten försvarslös flicka. Händerna droppade av blodet från soldaten. Hon log inte, hon såg inte arg ut, bara kall, kall och beräknande. De gula rovdjursögonen glimmade när hon blinkade mot honom, vaksam på varje liten rörelse han gjorde. Han kände hur kallsvetten trängde fram, hans knän vägrade plötsligt lyda honom och det kändes svårt att andas. Det som inte fick gå fel hade gjort det, för att två idiotiska soldater hade struntat i att följa föreskrifterna.
”Dr Allard, jag tror inte jag känner för fler tester idag.” Hennes röst var så mild, så mjuk, läpparna som formade orden så ljusrosa och välformade. Ändå låg det ett fruktansvärt hot i orden. Han backade ytterligare ett steg och fumlade med pistolen han hade i bältet, men såg att hon brydde sig föga om honom. Hon hade beslutat att han inte var något hot för henne just nu. I stället tog hon ett snabbt hopp upp och hakade sig fast med klorna i väggen samtidigt som hon krossade bevakningskameran. Larmet ljöd genom korridorerna, men det verkade inte stressa henne. När han siktade med pistolen mot henne vred hon dock direkt på huvudet. Han insåg sitt misstag.
”Rikta aldrig vapen mot mig, dr Allard. Det trodde jag att du visste.” Hennes röst lät mörkare nu, mer som en morrning. Hon var på väg att förändras igen och han darrade som ett asplöv. Han visste att om hon förvandlades skulle han aldrig hinna skjuta henne förrän hon var i andra änden av rummet. Hon var skapad sån, han hade själv plockat ihop hennes DNA och sen tränat henne till det. Ändå kom han sig inte för att lägga ner vapnet.
”21-3, jag kommer behöva skjuta dig, det vet du.” Hon släppte taget om väggen och den slanka kvinnokroppen landade nästan ljudlöst bredvid honom. Han kände hennes smala händer med de långa klorna gripa tag om hans hals och hans handled.
”Nej,” sa hon. ”Det kommer du inte.” Med ett hastigt ryck slet hon till i hans handled så han var tvungen att släppa greppet om pistolen. Han kunde känna klorna rispa emot hans hud och han var färdig att kräkas av rädsla, för nu var han i hennes våld. De som sagt att de sett sitt liv passerade revy när de trodde att de skulle dö var patetiska lögnare. Det enda dr Allard kunde tänka på var henne, klorna som han kände, den söta lukten av blod ifrån hennes händer, den varma andedräkten som landade på hans kind när hon, varelsen, odjuret i människohamn, böjde sig fram mot honom nästan som om hon tänkte kyssa honom.
”Du har tur,” viskade hennes åter igen mjuka röst i hans öra. ”Du kan överleva det här.” Hennes svarta hår kittlade honom på kinden och hennes smala kropp tryckte sig mot honom, som om hon gjorde det ömt. Hennes röst hade samma tonfall som om hon viskade fram en kärleksförklaring.
”Du är min far, dr Allard, du har skapat mig. Jag tänker inte döda dig, inte just nu i alla fall. Se nu till att alla soldater lägger ner sina vapen så kan du överleva det här. Allt jag vill är att komma ut från det här labbet, far. Ni har tränat mig till det, jag ser det bara som ett test bland alla andra.” Dr Allard drog ett djupt andetag och visste, likaväl som varelsen han var skyldig till att ha satt till livet, att hon skulle lyckas med sitt test.

www.eyvind2016.se