Vattnet strilade iskallt över henne och inte ens det hjälpte. Fullständigt darrande av köld klev hon ur duschen och började torka sig. Ett par dagar till, sen var det över. Det satt sällan i längre än fem dagar. Hon drog på sig kläderna och började dra en borste genom håret så häftigt att det gjorde ont i hårrötterna.
”Nej, Nyx! Nej, Nyx!” upprepade hon för sig själv. ”Nej, Nyx!” Hon behövde Cathryn. Låg hon med henne fanns risken att de där spindelgenerna började göra sig gällande igen och att hon dödade henne. Hon hade inte råd med den risken. Hon hade sällan råd med den. Fortfarande iskall efter duschen började hon plocka ut köttet ur kylen och lämnade bara kvar Léonins mat. En del av köttet lade hon i en kylväska, det kunde vara bra att ha senare på kvällen om hon blev hungrig, men det andra stoppade hon ner i en soppåse för att slänga. Om någon gick in i hennes lägenhet nu skulle det se ut som om en människa som åt mycket ute bodde där, men inget annat. Så vida de inte gick ner i källaren och tittade i frysboxen som stod där förstås, då skulle de kanske bli lite misstänksamma över mängderna av kött. Lukten av köttet från kylskåpet skapade den där dova slitande hungerkänslan hon hatade att ha, den som skapade ett behov av att äta utan kniv och gaffel utan bara slita styckena i bitar och sluka dem mer eller mindre hela. Hon behöll kontrollen och plockade utan att skynda sig upp ett av paketen med skinkstek. Den var på nära två kilo, det skulle hålla henne mätt ett bra tag. När hon väl började äta så slutade kontrollen att fungera och hon slet i stället tag med klorna och använde dem i stället för kniven. De var i alla fall vassare, övertalade hon sig själv medan hon städade undan plast och köttsaft från diskbänken. När hon sköljt ur disktrasan och hängt den på sin plats över kranen så gick hon in i sovrummet och tog fram ryggsäcken. Hon hade den alltid packad. Hon hade stulit den på militärlabbet tillsammans med FA A12:an som hon hade ihopplockad i en annan väska bredvid. Hon hade aldrig rört automatvapnet efter den gången, väl medveten om att kulor från en FA A12:a skulle spåras ganska snabbt, men hon hade heller aldrig förmått sig göra sig av med den. I ryggsäcken låg två ombyten kläder, ett par extra skor, hennes pistol, två extra knivar och hygienartiklar så hon klarade sig. Alltid beredd, det hade varit en av de bra saker hon lärt sig av major Gerard. Nu lade hon även ner två ombyten kläder åt Léonin, Léonins favoritnalle och en påse med hundmat. Sen tog hon ryggsäcken, väskan med automatkarbinen, soppåsen med kött och kylbagen med det samma och lämnade lägenheten. När hon kom ut i trappen kände hon lukten av Lucille och hon stannade. Det dröjde inte mer än någon sekund innan Lucilles magra gestalt syntes på sina skyhöga vingliga klackar. Léonins mamma var allt annat än de där mammorna Nyx sett på TV när hon varit liten och om alla mammor såg ut så där i verkligheten så var Nyx verkligen glad över att ha sluppit ha en mamma. Nu stod hon där och försökte fokusera på Nyx, iklädd en tigerfärgad tajt kreation som verkade tre nummer för liten och smink som hade runnit på grund av regn och gråt så hon såg mer ut som ett spöke än någonsin.
”Du, du har tagit min lilla flicka ifrån mig!” kom det sen ur gestalten med en ynklig pipig röst. Nyx skakade på huvudet. Hon hatade de här samtalen med Lucille, de urartade alltid i gräl.
”Nej, det har jag inte.” Lucille drog in en häftig andning som skulle kunna tas för en snyftning.
”De säger att du kanske ska ge dig av! Och att du tar med dig Léonin då! Leo är min! Hon är min, fattar du? Du har ingen rätt att ta henne med dig! Det är jag som är hennes mamma!” Nyx undrade när senaste Lucille ens vetat om hennes dotter varit hemma eller inte.
”Vi kan tala om det en annan gång,” sa hon. ”Nu måste jag gå.”
”Ska du ge dig av nu?” Lucille ställde sig i vägen och stirrade på väskorna. Nyx morrade till.
”Kanske! Gå ur vägen för mig!”
”Jag är inte dum om du tror det!” tjöt Lucille och grep tag med sina smala händer om räcket på båda sidor så Nyx inte skulle kunna ta sig förbi.
”Hon är min dotter! Du tänker ta min älskling ifrån mig!”
”Sen när brydde du dig om henne?” undrade Nyx. Lucille började snyfta och hade hon varit hemma hos sig nu hade hon antagligen låst in sig på sitt rum och gråtit så som det brukade vara.
”Jag bryr mig!” snyftade hon. ”Jag älskar henne! Det gör jag!” Nyx slätade ut ansiktet till att bli en kylig mask som vare sig bekräftade eller negerade påståendet och det gjorde Lucille ännu mer osäker.
”Jag… jag har ju så mycket annat bara,” mumlade hon. Nyx märkte att en dörr öppnades försiktigt nere i andra änden av korridoren, men den stängdes lika snabbt, som om personen hört eller sett och var rädd att bli inblandad.
”Léonin bad själv om att få följa med,” påpekade Nyx. ”Jag ska antagligen inte ge mig iväg, men om jag gör det har jag lovat henne att få följa med om hon vill. Jag stjäl henne inte från dig, Lucille. Hon lämnar dig.” Lucille skakade häftigt på huvudet.
”Det kan hon inte! Hon är bara nio år!”
”Tio,” rättade Nyx. ”Och jag har bråttom, så antingen så flyttar du på dig eller så flyttar jag på dig.”
”Jag kommer skicka snuten på dig!” Lukten av en annan människa letade sig in i Nyx näsborrar och löpperiod eller ej, den här mannen skulle hon antagligen aldrig tända på hur sexuellt frustrerad hon än var. Lucilles hallick och pojkvän dök upp i trappen, klädd i en rutig kostym och en hel drös med guldsmycken som glittrade i det svaga skenet.
”Har du problem med något, Lucci?” frågade han och Nyx såg stiletten blänka. Hon drog efter andan. Inte mer blod just nu, det var nog. Lucille vände sig om för att svara och mannens blick föll på Nyx. Genast åkte kniven ner.
”Förlåt, jag visste inte att det var du,” sa han. Nyx gjorde en grimas, men kände sig egentligen mest lättad.
”Vi talar om det här senare,” muttrade hon med en blick på Lucille. ”Vill du gå till snuten, så gör det, men det lär inte förändra något.” Sen skyndade hon sig ner för trappan. Hon kunde höra Lucilles gnyende när pojkvännen gav henne en örfil och muttrade något om att ingen av hans horor någonsin kallade på snuten, vad det än gällde. Nyx hejdade sig. Hon var ingen superhjälte, hon kunde inte rädda alla, men hon borde inte ha nämnt polisen inför dem båda. Lucille fick ta emot ett nytt slag och den här gången lät det som om det tog hårt och Nyx kände blodlukt. Hon stannade och vände sig om. Hon kunde inte rädda alla, försökte hon intala sig, men medan hon gjorde det lade hon ifrån sig ryggsäck, väska och påsar.
”Du ska vara på gatan och inte starta bråk med de Winter, fattar du trögt, din dumma hora?” fräste hallicken och något som lät som en spark träffade Lucille som skrek den här gången. Nyx morrade åt sig själv och hörde major Gerard göra det samma medan hon tog sig tillbaka upp till korridoren. Hon var ingen superhjälte, hon var inte lagens och moralens väktare. Hon grep tag i hallicken och slängde upp honom mot väggen.
”Slår du en kvinna en gång till så kommer jag döda dig!” hörde hon sig själv säga. Lucille satt på golvet och grät och höll sig för munnen där det sipprade blod och lukten gjorde Nyx vansinnig. Hallicken såg vansinnet i hennes ögon och det fick hans solariebrända ansikte att blekna så han nästan var lika blek som Lucille. Han trevade efter stiletten och Nyx insåg att det var bäst att knuffa honom ifrån sig nu om hon ville undvika att döda honom. Hon bytte snabbt grepp och slängde honom så han föll ner för trappan och landade på ena axeln fyra trappsteg nedanför. Ljudet av ben som knäcktes ekade genom uppgången och han skrek. Nyx stod kvar och såg ner på honom. Han var inte död, han hade bara brutit nyckelbenet och armen. Han äcklade henne, han var vidrig. Att någon kvinna kunde låta honom komma nära sig var mer än vad hon förstod.
”Om jag ser ett blåmärke på dina horor igen så kommer jag döda dig, fattar du det?” morrade hon. Han började långsamt ta sig på fötter. Antagligen så hade chocken gjort att han för närvarande inte hade så ont som han borde. Med skräck i ansiktet och vingliga steg började han snubbla ner för trappan i en rasande fart och Nyx vände sig mot Lucille igen. Lucille hade slutat gråta och hon satt på golvet och bara gapade.
”Vi talar om Léonin sen,” mumlade Nyx. ”Jag kommer över imorgon om allt vill sig väl.” Lucille stirrade fortfarande på trappan där hennes pojkvän och hallick precis snubblat iväg.
”Det var du,” sa hon med nästan viskande röst. ”Du dödade verkligen Frank, gjorde du inte? För att han slog Leo och mig.” Nyx skakade på huvudet.
”Nej, jag dödade honom inte. Jag spöade honom och jag sa åt honom att dra, det är allt. Det var för Leos skull, inte din.” Så verkade Lucille äntligen vakna till och hon började också ta sig på fötter.
”Fan, nu kommer han slå mig halvt fördärvad när jag kommer hem!” muttrade hon. Så såg hon upp på Nyx och det fanns ingen tacksamhet kvar där längre, ingen rädsla heller. Bara ilska.
”Ge fan i att lägga dig i mitt liv, din jävla idiot!” skrek hon. ”Nu slår han mig bara värre när jag kommer hem! Det är ditt fel! Ge fan i min flicka och ge fan i mitt liv!” Nyx suckade och gick tillbaka ner för trappen för att ta upp sina väskor utan att svara på Lucilles vrål från trappavsatsen. Otack var världens lön brukade Pierre säga, det verkade stämma. Superhjältar på TV behövde aldrig råka ut för sånt här. De fick medalj för sånt i stället. Hon insåg, medan hon krängde på sig ryggsäcken igen, att bråket varit till en fördel i alla fall. Hon hade inte längre Cathryns ansikte fastbränt på näthinnan och tankarna på henne hade för en liten stund mattats av. Kanske åsynen av den rutiga kostymen och guldkedjorna gjort henne tillräckligt avtänd. Hon smålog för sig själv åt detta faktum medan hon gick ner genom regndiset mot hotell Royal igen. Det var sent på kvällen nu, det började bli mörkt och några människoskuggor syntes genom diset där de skrattande och larmande var på väg till krogen, eller bara tyst och stressat var på väg hem från jobbet. Den trasiga reklamskylten för tandkräm blinkade mot henne som vanligt när hon svängde av på genvägen genom blocken och två nya reklamskyltar, en för någon typ av sprit och en för snabbmat glittrade glatt mot henne. Det var en av de där nya holoreklamerna, där en hologrambild i 3D visades när någon gick förbi. Hon blängde på den halvt genomskinnliga leende kvinnan med de stora brösten som pratade på om hur god maten var, men irritationen fick inte kameran att sluta gå för det. Hon stannade till innan hon gick in på hotellet och ställde sig under det lilla utskjutande taket som fanns där. Sen tog hon upp sin e-com och bad den ringa upp Jaques. Något gott som kommit av bråket med Lucille och hennes hallick hade varit att påminna Nyx om att Léonin inte kunde stanna kvar på hotellrummet ensam medan Cathryn Taylor och Nyx De Winter lekte G.I Jane och Lady Deathstrike. Nyx undrade om hon kanske verkligen höll på att bli blödig, men tanken på att lämna en tioårig flicka ensam och bara sitta och vänta på i fall hennes bästa vän kom tillbaka kändes inte rätt. Jaques var pålitlig och han tyckte om barn. Han skulle säkert förstå sig på Léonin och kunna trösta henne. Bilden av Jaques ansikte dök upp på holoskärmen och han log brett när han såg Nyx.
”Hur går det med drömprinsessan?” Nyx såg frågande ut.
”Bra,” sa hon. ”Det är bra, även om hon inte är min drömprinsessa.” Det fick Jaques att skratta högt och skaka på huvudet.
”Mig lurar du inte!” utbrast han. ”Jag har äntligen begripit mig på dig. Jag har aldrig sett dig kråma dig för någon, men det gjorde du sannerligen i kväll. Du vet att Zack snackat med henne, va?” Nyx skakade på huvudet.
”Nej, det visste jag inte. Tack för att du talar om det, det är alltid bra att veta sånt.” Han gjorde en avvärjande rörelse med handen och skrek sen över axeln att han kom strax. Det verkade vara full fart på Rolling och hon kunde se en hel massa folk i bakgrunden. Det var klart, han arbetade, hon störde honom.
”Jag ska inte störa länge,” lovade hon. ”Men jag har en sak jag skulle vilja be dig om faktiskt.”
”Shoot, baby! Jag finns här för dig!” Jaques skulle alltid finnas där för henne, det visste hon.
”Léonin,” sa hon. ”Kan du ha henne hos dig imorgon några timmar?” Han bet sig lite i läppen och såg tveksam ut ett ögonblick, men så nickade han.
”Visst,” svarade han. ”Självklart. Varför…?”
”Inga frågor. Jag vill bara inte att hon ska vara ensam. Sysselsätt henne så hon slipper vara orolig för mig.” Jaques såg ut att vilja fråga ännu mer, men han stängde munnen igen.
”Lämna av henne hemma hos mig,” sa han. ”Jag sover nog, men det är bara att ringa på.”
”Du är en fin vän, Jaques,” sa hon. Hon fick inget leende nu, bara en liten suck.
”Ja, jag är väl det,” mumlade han. ”En fin vän. Ses imorgon.” Nyx nickade.
”Ses imorgon, Jaques.” Hon stängde ner linjen och undrade varför hon hade dåligt samvete igen. Så skakade hon av sig det och gick in på hotellet. Relationer var aldrig lätta att begripa sig på och hon undrade ibland om det inte vore lättare att försöka låta bli dem, men samtidigt så verkade det inte gå att undvika dem heller när man umgicks med människor. I lobbyn till hotellet så kom en av väskbärarna genast fram till henne och ville ta hennes väskor, men han backade bakåt när han såg hennes ögon.
”Ska ni träffa någon?” frågade han med nervös pipig röst. Hon nickade.
”Rum 506, Taylor, tror ni vet vem det är.”
”Naturligtvis. Jag ska visa er dit.”
”Jag hittar själv.” Nyx trängde sig förbi mannen innan han hann svara och klev in i hissen. Han stod och tvekade om han skulle åka med eller inte, men så verkade han besluta sig för att det var bäst att stanna kvar. Hon såg sig om efter knappar i hissen men den var röststyrd.
”Våning fem,” sa hon.
”Våning fem,” upprepade en kvinnlig dataröst och hissens dörrar slog igen och hissen rörde på sig. Nyx hade aldrig förstått varför allt måste vara röststyrt. Det var inte jobbigt att sträcka sig efter en knapp, men kanske människor tyckte det. Hissen stannade.
”Våning fem,” upprepade datarösten en andra gång. Ni är nu framme vid våning fem.”
”No shit, Sherlock,” muttrade Nyx medan hon klev ur hissen och gick bort över den röda heltäckningsmattan mot Cathryns rum. Hon kände lukten av dem alla tre där inne, alla levde och ingen var upprörd, det verkade som om de hade trevligt efter vad som hördes i ljudväg ut genom den tunna dörren. Hon knackade på och det var Léonin som öppnade.
”Hej!” sa hon och log. ”Jag har ätit den godaste räksmörgåsen på länge och Cathryn har bjudit mig på vin!” Nyx kunde känna en tung doft av rödvin i hela rummet. Hon hade aldrig varit förtjust i lukten av rött vin. Det luktade som järn. Det stod några fat på det lilla runda bordet och Cathryn satt i en av de flätade stolarna medan Achillies vräkte sig med magen i vädret på Cathryns säng. Nyx kastade en blick på vinglaset som verkade halvfullt.
”Så det har hon?” Hon lyfte blicken mot Cathryn och snörpte på munnen åt henne. Cathryn slog ut med ena handen.
”Det var bara lite grann,” försvarade hon sig. ”Inte ens ett glas. Jag spädde det med vatten. Jag trodde ni fransoser lät era ungar dricka vin.” Nyx harklade sig. Genom lukten av rödvin smög sig en annan lukt in och hon ville fly från den. Den ökade hennes puls och fick det att skälva i hennes knän.
”Fransoser kanske, men inte jag,” svarade hon. ”Leo, vi…”
”Hon är bara fånig!” avgjorde Léonin och skyndade sig att ta upp ett av glasen från bordet som om hon var rädd att Nyx skulle ta bort det. Nyx stod kvar innanför dörren. Cathryn satt framför henne i sin stol, klädd i enkla kostymbyxor, en slätstruken blå skjorta och med det blonda håret lätt rufsigt, och det var som om hon vore Venus själv som stigit ner och satt sig där.
”Léonin, vi ska ta oss iväg till ett eget hotell nu,” mumlade Nyx. ”Achillies!” Han rullade runt i sängen där han legat och kom genast tassande till henne. Léonin verkade dock inte ha bråttom. Hon hade tjusats av Cathryns charm lika hårt som nån annan och hon satt på stolen och lekte vuxen med sitt vinglas i handen.
”Nyx tycker att för att hon inte dricker så ska jag inte heller göra det, men jag är faktiskt snart elva år, så jag kan visst dricka vin.” Cathryn nickade åt henne och log.
”Naturligtvis,” sa hon, som om det verkligen vore en självklarhet, men sen riktade hon blicken mot Nyx. När deras ögon möttes drog Nyx in andan och hon visste att Cathryn såg det.
”Ditt nummer,” sa Cathryn. ”Kanske det är dags att jag får det nu.” Nyx rabblade sitt e-com-nummer det halvt omedveten om vad hon gjorde medan hon stoppade ner Achillies i väskan. Hon ville bara därifrån.
”Léonin, ta på dig skorna och jackan. Vi ska gå nu, sa jag!” Léonin ställde ner sitt glas på bordet och började med dröjande steg ta sig mot Nyx och skorna som stod bredvid.
”Du behöver inte skrika,” muttrade hon. Nyx tryckte jackan i famnen på Léonin.
”Jo, för du kan aldrig skynda dig!” fräste hon, något mer tvär än vad hon tänkt sig. Léonin blängde på henne, men sa inget mer utan drog bara surmulet på sig sina skor och sin jacka. Cathryn reste på sig även hon och Nyx svor inom sig när kvinnan närmade sig. Cathryn avfyrade ett av de där bländande leendena hon hade.
”Då har vi varandras e-com,” sa Cathryn. ”Håll er på rummet och se till att du är utvilad till imorgon. Jag hör av mig när jag vaknar, vi träffas kl elva och går igenom detaljerna inför operationen.”
”Ja, major.” Nyx flinade till för att dölja att hon sagt orden utan att tänka sig för. Hon visste inte om Cathryn märkt att det aldrig var menat som ett skämt, Cathryn svarade i alla fall inget på det. I stället sträckte hon ut sin hand och snuddade med den lätt vid Nyx kind.
”Jag är löjtnant, inte major,” sa hon. ”Är du säker på att du inte ska stanna här?” Nyx darrade till i hela kroppen när hon kände Cathryns hud mot sin. För ett ögonblick var hon säker på att hon skulle slänga sig i hennes armar och kyssa henne, men så lyckades hon samla sig.
”Helt säker,” sa hon. Hon sköt ut Léonin framför sig genom dörren och upplevde den konstiga känslan av att skynda sig därifrån samtidigt som hon gjorde allt för att hitta en ursäkt att stanna. Cathryn stod kvar i dörröppningen när de försvann in i hissen och Nyx koncentrerade sig för att inte stirra tillbaka. Léonin var arg och stod och sparkade lite i väggen och Nyx blev irriterad på det rytmiska dunkandet.
”Snälla, låt bli,” sa hon. Léonin sparkade ännu mer och Nyx drog efter andan. Cathryn var borta nu, nu kunde hon fungera normalt igen.
”Förlåt att jag skrek på dig,” sa hon. Léonin slutade sparka och bara blängde i stället.
”Du är så jävla dum! Är du avundsjuk eller nått? Det gjorde faktiskt ont när du slängde ut mig genom dörren så där!” Nyx insåg att hon kanske tagit i rätt hårt i paniken och hon kände det dåliga samvetet karva ur ett stort tomt hål i hennes magtrakt.
”Förlåt!” bad hon och böjde sig ner och ville lägga armarna om Léonin. ”Det var verkligen inte meningen! Förlåt mig, vännen!” Léonin verkade inte vidare blidkad, men hon försökte i alla fall inte slingra sig lös. Nyx höll henne intill sig och kramade om henne försiktigt. Achillies stack upp huvudet ur väskan och ville tränga sig in emellan och det fick Léonin att le. Nyx strök båda sina vänner över huvudet.
”Förlåt,” upprepade hon. ”Leo, det fanns ingen ursäkt att göra så där. Jag var dum.”
”Ja, det var du,” muttrade Léonin. Varför?”
”Det är egentligen ingen ursäkt, men jag är inne i en av mina perioder, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det är som om hon… Äsch, du vet hur jag blir.” Léonin nickade medan hon plockade väskan med Achillies från Nyx axel och tog den själv.
”Låt det inte gå ut över mig nästa gång,” bad hon. Det var en lätt sak att lova, men kanske en svårare sak att hålla. Nyx gav ändå sitt löfte och lovade samtidigt sig själv att om hon svek det löftet så skulle inte några vanliga bestraffningar gälla. När de gick ut genom hotellentrén mötte de fyra unga män och en av dem log mot henne. Hon visste med sig att hon kråmade sig och att hon vickade extra på höfterna för att hon visste att han tittade, men hon brydde sig inte. Han var en främling, någon hon aldrig skulle hoppa i säng med, medan Cathryn var något annat. Hon var också en främling, men en främling som höll på att krypa under skinnet på Nyx. Det var något mer med Cathryn än att hon var snygg, eller att hon var charmig för den delen. Charm och ett bra utseende hade sällan effekt på Nyx, det var som om hon gick efter något annat när hon sökte sina partners, något hon inte ens själv alltid begrep sig på. Hon kunde ofta känna mer lust för den blyge inte alltför fagre grabben i hörnet än den stilige leende charmknutten vid baren. Det enda hon kunde säga om det var att den ena kändes mer rätt än den andra, som om lukten av dem ledde henne mer än syn och hörsel. Hon hade trott att det bara rörde sig om reproduktionsvilja, ännu en idiotisk djurisk instinkt som de aldrig bekymrat sig om att plocka bort ur henne, men med Cathryn var det uppenbarligen annorlunda. Nyx kunde bara inte riktigt sätta fingret på det. I stället var hon bara upp och ner och förstod ingenting längre.
”Säg: Nej Nyx, Leo,” bad hon. Léonin grep hennes hand och tryckte den.
”Nej, Nyx,” upprepade hon lydigt. Nyx tryckte Léonins hand tillbaka medan de korsade gatan.
”Det har ingen effekt,” erkände hon.
”Det brukar det inte ha. Det går över om några dagar.” Nyx svarade inte, men hon visste med sig att det var inte om några dagar hon behövde vara klar i huvudet. Om några dagar var hon antingen död, på väg därifrån eller så var det över på något annat sätt. Hon suckade.
”Din mamma var uppe hos mig,” sa hon, mest för att egentligen starta ett samtal så hon slapp tänka på sex. Hon märkte att Léonin stelnade till och ångrade genast att hon sagt något.
”Vad ville hon?” Samlat och återhållet, men rösten skvallrade ändå om tårar som ville fram. Nyx kramade Léonins hand tillbaka igen.
”Hon frågade efter dig. Hon hade hört rykten om att jag skulle ge mig av och att jag tänkte ta dig med mig.” Greppet om Nyx hand blev nästan krampaktigt och den vuxna återhållsamheten bröts hos Léonin.
”Det har du lovat! Du lovade att göra det!” utropade hon. ”Du får inte lämna mig!” Några huvuden på gatan vändes åt deras håll och Nyx skyndade sig att lägga armen om Léonin. Gator hade öron stora som elefanter och området älskade att skvallra om henne. Fick fel människa höra skulle ryktet spridas som elden i vinden att hon tänkte lämna området.
”Hysch, hysch,” sa hon och kramade om sin vän. ”Jag sviker inte mina löften. Men vi kanske borde tala med din mamma om saken. Så hon är beredd på det.” Léonin var nästan likblek när hon såg upp på Nyx och hon skakade på huvudet.
”Hon kommer aldrig låta mig ge mig av! Och Simon, han kommer… han kommer säkert slå mig fördärvad. Han slår henne, vet du.” Nyx suckade. Om hon visste. Lucille skulle inte öppna någon dörr frivilligt för Nyx mer. Hon hade ställt till det och ändå undrade hon varför hon inte ångrade sitt beslut.
”Simon kommer inte röra dig,” lovade hon. ”Fick jag inte din pappa att låta dig vara kanske?”
”Kommer du döda Simon också?” Nyx mådde nästan illa när hon hörde det hoppfulla i Léonins röst. Samtidigt blev hon irriterad och arg. Det var en sak att andra trodde att hon gjort det, det var en helt annat sak att Léonin trodde det.
”Nej!” sa hon. ”Jag dödade inte Frank heller! Vem fan har sagt det?”
”Folk,” blev det svävande svaret och Léonin rätade på sig som om hon trodde att hon var i onåd. Nyx gav ifrån sig ett något missbelåtet läte och Léonin suckade.
”Det var Alain,” erkände hon. ”Du vet, han som jobbar åt Fabrice. Han sa det.” Nyx gick tyst ett tag och funderade. Alain var ingen idiot, det var han inte, men han skulle inte ens erkänna färgen på skit innan Fabrice nickade godkännande.
”När sa han det?” undrade hon. Léonin höll kvar sin hand i Nyx medan de svängde in på den lilla gatan som ledde utmed floden. Blåsten högg tag i deras kläder och de huttrade båda till.
”Igår,” mumlade Léonin. ”Jag var på frisörsalongen. Fast, folk har pratat om det tidigare också.” Nyx morrade tyst. Det var svårt att stoppa rykten, men Alain skulle ha tystnat om Fabrice verkligen ville tysta de där ryktena. Léonin tog Nyx tystnad fel, för hon hängde sig tag i Nyx arm med ny iver.
”Nyx, jag blir inte ledsen om han är död! Jag lovar!” Nyx stannade och vände sig mot den lilla taniga flickan som stod bredvid henne och såg på Nyx med sina stora bruna ögon fulla av iver att göra allt bra. Hon trodde att Nyx dödat hennes far, och ändå så var allt hon ville att få fortsätta vara tillsammans med sin fars mördare. Livet var sjukt. Så skakade Nyx på huvudet.
”Varför har du inget sagt?” frågade hon. Léonin ryckte på axlarna och ville inte möta Nyx blick.
”Jag har mest tyckt det varit skönt att han är borta,” mumlade hon. ”Alla gånger han slog mig, att han tänkte sälja mig till sina äckliga vänner, och han slog mamma med.” Léonin försökte se övertygande ut, men hon flackade med blicken och verkade inte riktigt veta vart hon skulle titta.
”Det vore rätt skönt om det inte var du.” Det sista kom så tyst att Nyx knappt uppfattade det i blåsten som var nere vid vattnet. Hon lade händerna på Léonins axlar och såg henne stint i ögonen.
”Lyssna nu,” sa hon. ”Jag dödade inte din far, Leo. Det är så sant som det kan bli och du ska inte lyssna på rykten om vem jag dödar och inte.” Léonin borrade inte sitt ansikte mot Nyx jacka och Nyx kunde känna mer än höra gråten som skakade genom flickans kropp.
”Du har ju dödat förut,” snyftade hon. ”Alain sa… han påstod och jag kunde ju inte veta. Jag…” Nyx höll om henne och försökte samtidigt lugna Achillies som gnydde av Léonins gråt. Han blev upprörd när någon grät, kanske för att han genom Nyx fått veta varför människor grät. Hon klappade honom med ena handen medan hon fortsatte att hålla Léonin nära sig.
”Jag är ingen hjälte, Leo,” mumlade hon. ”Jag är ingen hjälte ifrån dina serier och dina filmer, men jag svär på att jag aldrig dödat din pappa. Jag sprang efter honom för att prata med honom, men han hade försvunnit ner till floden. Jag skulle aldrig döda din pappa eller din mamma. Fattar du det?” Léonin bet sig i läppen och såg ner i asfalten.
”Är man en dålig människa om man hatar sin far och faktiskt önskar att han var död?” mumlade hon. Nyx skakade på huvudet.
”Nej, det är man inte.” Tanken fick hennes gärna att snurra. Hon själv hade hatat Dr Allard och önskat honom död, men hon hade å andra sidan älskat Pierre och saknade honom så det gjorde ont. Vad det riktiga svaret än var så var det inte vad Léonin behövde höra nu. Några tårar blänkte till i Léonins ögon.
”Jag hatar inte mamma,” sa hon. ”Men… jag tycker inte om henne. Jag vill inte leva med henne.”
”Jag vet, Leo. Jag vet. Vi ska prata med henne och vi ska försöka hjälpa henne. Jag lovar att jag följer med och gör det sen när det här är över.” Nyx gav Léonin en sista hård kram innan hon rätade på sig och var tvungen att ta upp Achillies ur väskan innan han själv klättrade ur.
”Se, du gör Achillies upprörd,” påpekade hon och lät den varma lilla hunden klättra över och slicka Léonins tårvåta kinder. Léonin log och försökte själv stryka bort dem.
”Dumma lilla hund,” sa hon medan hon kramade honom. Det pep till på Nyx handled och hon såg ner. Fabrice nummer.
”När man talar om trollen,” muttrade hon medan hon tryckte på knappen på sin e-com. ”Ja?” Bilden av Alains breda ansikte dök upp på skärmen och Nyx insåg att hon blängde på honom och att rösten var tvär. Hon kunde gå mot vilket monster som helst för Léonins skull, Fabrice och Alain skulle hålla sina otäcka fingrar borta från hennes liv. Alains ansikte erbjöd heller ingen vänlighet, men det brukade det inte. Han hade aldrig tyckt om henne.
”Fabrice behöver tala med dig,” muttrade han.
”Det får vänta…”
”Nu,” avbröt han. ”Antingen kommer du självmant eller så skickar jag någon att hämta dig.” Nyx kände hur irritationen hotade att explodera i hennes tinningar. Han vågade hota henne! Det lilla krypet vågade hota henne!
”Ja, skicka nån du om de törs! Du kan ju alltid skicka Puzzi!” Alain såg inte ut att uppskatta hennes attityd.
”Det här är allvar, de Winter. Fabrice behöver tala med dig och han förväntar sig att du kommer hit.” Nyx snörpte på munnen. Hon hade involverat sig för mycket med den mannen på sistone om han trodde att hon skulle komma så fort han visslade. Hon såg på klockan. Halv åtta på kvällen, det var redan rejält mörkt. Kanske lika bra att ta sig dit i alla fall så hon fick sätta honom på plats.
”Jag är där om en timme och inte förr,” sa hon, sen stängde hon ner linjen innan Alain hann protestera mer.
”Vad tror du det kan gälla?” frågade Léonin. Nyx ryckte på axlarna. Hon hade gjort en hel del som Fabrice antagligen inte gillade. Dödat tre gängmedlemmar och två poliser var en sak. Han skulle ändå inte bete sig som om hon vore en av hans hundar.
”Ingen aning,” sa hon. ”Nu ser vi till att hitta det där hotellet så du kan få komma i säng.”
”Hon är bara halv åtta på kvällen!” protesterade Léonin. ”Jag är ingen barnunge!” Nyx skrattade och kände sig märkligt bekväm med att dra Léonin intill sig och ge henne en puss i pannan.
”Nej, men ditt favoritprogram på TV börjar snart,” påminde hon. ”Finns det något bättre än att ligga i sängen och äta godis och se på TV?” Léonin skrattade även hon och åter kändes det som om de båda skratten fick energierna runt dem att linda sig om varandra, gräva sig ner i varandra. För ett ögonblick tyckte Nyx att hon verkligen kunde känna Léonins livskraft i sig och hon blev mer skrämd av att hon inte tyckte det var obehagligt än att hon faktiskt kände känslorna.
