Nyx blängde på Lawrence Henderson som bara flinade åt henne. Egentligen så skulle hon ha gillat honom och hans svordomar och oborstade sätt. Han hade inte hotat henne när de lämnade ifrån sig Achillies, han hade svarat henne rakt och med besked. Hon hade dock bestämt sig för att inte tycka om någon av dem förrän hon visste mer av vad som faktiskt skulle hända och vad de tänkte göra. Det fanns franska militärer som var otroligt charmiga och trevliga också, det betydde inte att de inte var skitstövlar när det kom till kritan. Henderson, svenskan och Alain DeBoughe, trots att Alain var fransman, verkade just nu på riktigt vilja samarbeta med henne. På gemensamma villkor. Det kändes både nytt och lite obehagligt. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bemöta något sånt, ingen hade någonsin frågat henne tidigare om vad hon egentligen ville. Trappuppgången och hissen var rena och även om det var lite klotter längst ner i porten var det ändå helt acceptabel standard, långt bättre än vad Nyx var van vid hemma i Melun. Korridoren utanför lägenheten låg på tredje våning och hade stora ljusa fönster. Både Léonin och Nyx såg sig om när de klev in i korridoren. Det skulle bli deras hem nu, åtminstone för ett par månader. Det var ingen bunker, det var inte en militärförläggning, men dörren till lägenheten var däremot utbytt. Istället fanns där en betydligt säkrare dörr med ett betydligt säkrare lås än på de andra dörrarna. Ja, naturligtvis så ville de ha möjlighet att stänga in Nyx ordentligt, men hon skrattade gott inom sig över vetskapen att hon kunde slå upp den där dörren med en spark bara hon ville. Hon sa inget, ville de tro att de kontrollerade monstret så var det mycket bättre att de fick tro det. DeBoughe lade handen emot avläsaren bredvid dörren och knappade sen in en kod på dosan. Dörren gled upp med ett klick och de klev in i en stor hall som var sparsamt möblerad. Trots storleken på hallen så blev det ändå ganska trångt när alla sex vuxna människor trängdes där och till Nyx förvåning började alla ta av sig skorna. Hon beslöt att det antagligen var en svensk sed, så hon gjorde kvickt det samma och bad Léonin att göra det också. Sen började hon se sig om enligt vanliga manér och den här gången kände hon sig inte så dum som faktiskt letade bevakningsutrustning. Léonin sprang genast in i vardagsrummet som låg rakt fram och det hördes några halvhöga ”wow”-ljud ifrån flickan. Hon var uppenbarligen nöjd.
”Välkommen hem, Nyx,” sa Henderson när han väl fått av sig skorna.
”Hur länge ska vi bo här?” frågade Nyx och gick ut i vardagsrummet efter Leónin utan att vänta på svar från någon av dem. Léonin hade klättrat upp på soffan och stod och såg ut genom fönstret.
”Har du sett, Nyx!” sa hon. ”Vi har en tv och det ser ut som en lekplats där nere! Har du sett! De har röda gungor och en studsmatta!” Henderson och Cathryn, som följt efter, slog sig båda ner i fåtöljerna som fanns bredvid soffan.
”Det blir ett par månader här,” svarade Cathryn på frågan Nyx ställt ute i hallen. ”Det är beräknat till maj månad.” Nyx såg att Oliver Field åter tog anteckningar och hon försökte låta bli att bli irriterad. Field var där för att bedöma henne, det var hans jobb liksom de övrigas, hon hade vetat att det skulle bli så här. Hon försökte i stället komma överens med sig själv om att hon faktiskt tyckte om lägenheten. Den var välstädad, möblerna var ganska enkla och allt var rent så som hon ville ha det. I fönstret stod stora gröna växter och bredde ut sig över nästan hela fönstret så det blev insynsskydd.
”Vilket är vårt rum?” frågade hon när hon såg de tre dörrarna som gick ut från vardagsrummet åt olika håll.
”Ta det som passar dig bäst,” svarade DeBoughe som nu slängt sig ner i soffan. ”Léonin och du behöver inte dela, ni får var sitt.” Åter hördes ett ”wow”-ljud ifrån Léonin och hon rusade in i rummet som hade mittendörren.
”Kan jag ta det här rummet?” ropade hon. ”Jag vill ha det här rummet, Nyx. Får jag? Är det verkligen mitt eget?” Nyx såg på de tre militärerna och DeBoughe nickade åt henne.
”Ni får var sitt rum,” upprepade han. Nyx studerade honom ett kort ögonblick. Han var inte alls snygg, för stor näsa och en för bred mun, men hennes löpperiod var inte över och utseende betydde lite för hennes instinkter. Hon fann hans doft tilltalande. Trots hennes första reaktion så gillade hon faktiskt att höra riktig franska, utan den där engelska accenten. Det kändes hemtamt. Så vände hon bort blicken igen, förmanade sig själv att sluta upp med att tänka på människorna i rummet som antingen sexobjekt eller fiender, och gick istället bort till den dörr som låg längst in i lägenheten och därmed lite för sig själv. Hon antog att de skulle vilja ha henne där allra helst och hon trodde nog att hon skulle trivas bäst så själv. Sovrummet hon kom in i var lika sparsamt möblerat som resten av lägenheten. Bara det nödvändigaste. En säng, ett litet skrivbord och en bokhylla som gapade tom. Fönstret hade gardiner, men inte så mycket mer, och sängen var obäddad. Täcke, kudde, lakan och ett slarvigt vikt överkast i blått låg på madrassen. Här inne fanns inga gröna växter. Inget insynsskydd mer än persienner som för närvarande var uppdragna. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Utanför syntes en liten gata där bilar stod parkerade i ett något krokigt led på ena sidan. En lapplisa höll som bäst på att sätta en parkeringsböter på Hendersons Volvo och två småflickor lekte där nere med ett hopprep medan en vit hund sprang omkring och skällde. Cathryn kom in bakom henne, men hon stannade i dörren.
”Kanske inte det bästa just nu,” sa hon. ”Vi kan möblera lite mer sen och köpa till lite saker. Duger det i alla fall?” Nyx vände sig från fönstret och såg ner på sängen. Den såg bekväm ut, en riktig madrass och tjock kudde.
”Det är bättre än vad jag räknat med,” svarade hon. ”Vilka regler gäller?” Cathryn gick längre in i rummet och slog sig ner på den lilla stolen som stod bredvid sängens fotända.
”Du får under inga omständigheter plocka av dig sändaren,” förklarade hon. ”Även om du får möjlighet. Den är faktiskt inte bara till för att hålla dig under uppsikt. Plockar fransmännen dig så upptäcker de troligen inte sändaren på en gång och vi kan få en vink om vart du är på väg åt för håll i alla fall. Det är likadant med de vakter som kommer vara i din närhet. Det är inget hinder, Nyx, det är beskydd.” Nyx skakade på huvudet. Så dum var hon faktiskt inte.
”Sluta att låta som om ni bara är guds små änglar som bara vill mig väl,” sa hon. Cathryn såg irriterad ut, som om Nyx trampat på en öm tå.
”Vi vill dig inget illa, Nyx, ska jag behöva slå in det i din skalle? Vi är inga fransmän.” Nyx valde att inte svara på det, det var något som tiden fick utvisa om. Cathryn var för patriotisk för att någonsin se några fel på sitt eget land.
”Nå,” sa Cathryn sen. ”Ingen kommer hindra dig från att lämna lägenheten, däremot så kommer vi kräva av dig att få veta vart du går och hur länge du blir borta och vi kommer att följa efter dig. Vi är arton stycken som jobbar i skift, så vi är hela tiden nio i full tjänst. Alltid tre här inne och tre utanför samt tre som jobbar med övervakningen. Jag, Henderson och Alain kommer ha befälet, men det är fullt möjligt att vi blir utbytta om du inte verkar trivas med oss. Svenskarna kommer ha folk bland dessa arton, men deras folk kommer bara vara utanför lägenheten. När löjtnant Wennersten åkt hem för ikväll så kommer de inte ha rätt att sätta sin fot här inne om inte du gått med på det. Du kommer antagligen inte märka något av killarna utanför mer än när de kommer in för kafferast. De kommer följa efter dig men på håll, om du är ensam på stan. Det är beskydd, Nyx. Inget annat.” Nyx himlade med ögonen och gav ifrån sig ett irriterat ljud.
”Visst, visst, Cathryn. Allt är bara för mitt bästa. Ni är så snälla så. Testerna då? När, var, hur?” Cathryn ryckte på axlarna, den här gången verkade hon inte bli lika irriterad över Nyx protester.
”Det är kapten Field som har koll på det där,” svarade hon. ”Vi har tömt hela det här huset, så jag antar att de kommer installera en av lägenheterna här under med den utrustning de vill ha. De kommer testa dina förmågor och ditt psyke, mest för att se att du verkligen har kontroll på din förmågor. Jag tror du begriper varför.” Nyx nickade.
”Ja, jag kan tänka mig. Apropå kontroll så är jag hungrig och Léonin har bara ätit flygplansmaten.”
”Det förstod de tydligen, så Henderson har köpt hem åt både dig och flickan. Det finns i köket.” Cathryn reste på sig och sträckte fram handen mot henne som ett erbjudande att visa vägen. Nyx tog den och trots att hon egentligen var rätt irriterad på både lägenheten, engelsmän i allmänhet och Cathryn i synnerhet så kändes det skönt att hålla tag i hennes hand. Cathryn smala varma hand var just nu ett ankare i en värld som svajade som en storm om Nyx. Nyx kände sig fånig. Hon var en vuxen kvinna, inte något litet barn som behövde hålla i handen, ändå lät hon sin hand sluta sig om Cathryns.
”Jag behöver en lika grundlig rundtur som dig i resten av huset,” sa Cathryn. ”Så vi kanske kan ta den tillsammans sen? Eller är du trött efter resan?” Hon slängde en blick på sin e-com och Nyx gjorde det samma. Den visade på halv åtta på kvällen och efter alla nya intryck och allt som hänt så kände Nyx att hon var redo att sova en vecka. Hon tog ett steg närmare Cathryn och åter igen kom Cathryns doft som en smekning över Nyx och hon fick hejda sig från att stryka sig utmed henne. Nyx lösgjorde hastigt sin hand ifrån Cathryns igen, väl medveten om att Cathryn sett vad som varit på väg.
”Jag ska nog äta och sen sova,” sa hon. Cathryn sa inget, en respekt som Nyx kände sig tacksam över, och Cathryn fick också på ett smidigt vis de övriga att gå ut medan Nyx åt. Hon fick Wennersten och DeBoughe att ta med sig mat åt Léonin och Nyx hörde dem ganska snart småprata med flickan. Léonin verkade nöjd. Så länge Nyx inte var upprörd så var inte heller flickan upprörd. Henderson stannade dock kvar i köket och han satte sig inte ner vid bordet utan blev stående en bit ifrån henne, lutad mot diskbänken. Nyx försökte ignorera honom och började skära upp köttet i mindre bitar.
”Så, du äter bara rått kött?” sa han efter en liten stund. Hon såg upp på honom och svalde det hon hade i munnen.
”Tills största delen, som du redan borde veta. Omkring sex kilo per dag om jag tränar hårt.” Han höjde ögonbrynen.
”Sex kilo?” sa han. ”Jävlar. Så mycket? Där ser man. Varför gjorde de dig så?” Hon ryckte på axlarna, ägnade sig åter åt sin mat.
”Det var nog inte meningen. De trodde aldrig att jag skulle bli ett sånt här monster. Det fick de veta först när jag kom i tonåren.” Hon såg åter upp på honom och beslöt att testa honom lika mycket som han testade henne. Cathryn hade inte varit särskilt öppen med vad de egentligen visste om henne, i sann agent-anda hade hon mest undvikt Nyx frågor med sitt vanliga leende och vänliga sätt. Nyx misstänkte att det var fullt möjligt att Cathryn vetat om den lilla svarta sändaren som nu satt runt Nyx fotled och Nyx hade svårt att tro på att Cathryn bara skulle glömma bort något så viktigt som att Nyx var tvungen att skiljas ifrån Achillies. Hon hade antagligen räknat ut att om hon sagt något så hade Nyx aldrig följt med frivilligt så långt som hon gjort. Nyx visste inte riktigt om hon var tacksam för det eller bara arg, men å andra sidan så hade hon inte varit helt ärlig mot Cathryn heller, så det kanske jämnade ut sig. De kände inte varandra särskilt väl, inte egentligen.
”Så vad vet ni om mig, Major?” frågade hon.
”Taylor har sagt allt hon fick veta av dig när ni träffades i Melun. Hon har berättat att ni tog ut sex fiendeobjekt där, om din förvandling och din regenerera-förmåga när du blev skadad.” Nyx såg på Cathryn och försökte avgöra om hon berättat vad hon och Nyx gjort både innan och efteråt. Cathryns ansikte avslöjade ingenting. Nyx kunde inte fråga Cathryn öppet heller, det skulle bara bli pinsamt för dem båda oavsett om Henderson visste eller inte. Hon beslöt att ignorera det. Visste de så visste de.
”Så ni vet att jag äter rått kött,” fortsatte hon. ”Ni vet inte hur mycket förrän nu. Ni vet att jag kan förvandlas, ni vet inte varför eller hur eller ens vad det innebär exakt. Ni vet att jag är en fransk skapelse, skapad i ett labb för att bli en perfekt soldat och ni vet att jag rymt och att jag är jagad av dem, att jag kan hela sår från en T20 och att jag jobbat som hitman åt franska maffian nere i Nedre Melun.” Hon såg på Cathryn igen, Cathryns vackra likgiltiga ansikte gjorde henne arg, sårad. Nyx förstod inte riktigt varför hon kände sig så, men hon antog att det var en av de där mänskliga känslorna som hon än så länge inte hade begripit sig på. Nu var inte heller läge att försöka lära sig dem.
”Var det något jag glömt av det ni vet?” undrade hon.
”Jo,” fortsatte Henderson. ”Och sen nämnde Cathryn något om att du har perioder. Perioder då du får lite problem med dina instinkter.” Nyx blängde på Cathryn och ville morra. Det hade varit något privat de delat, åtminstone hade hon trott det. Tydligen hade Cathryn berättat precis allt.
”Så ni vet om att jag har löpperioder då jag hoppar i säng med precis vad som helst som råkar finnas till hands?” frågade hon innan hon hunnit hejda sig. Henderson höjde på ett ögonbryn. Såg mellan Cathryn och Nyx och hon kunde se när han rynkade ögonbrynen i stället att han blev bekymrad över det han snappade upp i hennes fräna kommentar.
”Cathryn nämnde det bara lite kort,” sa han. ”Är det något särskilt vi behöver veta om den saken?” Nyx ångrade sig. Det hade varit högst onödigt att säga det och hon ville inte prata om det, så varför hon hade sagt som hon gjort var för henne själv en gåta. Kanske hon ville såra Cathryn. Kanske hon bara ville få det överstökat. Hon ruskade lite på sig, som om hon ville ruska det av sig som vatten ur pälsen på en hund.
”Nej, det behöver vi inte tala om,” avgjorde hon. ”Så det är allt ni vet om mig? Förvandling, kostvanor, att jag är mer djur än människa?”
”Ungefär,” svarade Henderson, fortfarande med blickarna vandrande mellan Cathryn och Nyx som om han ville veta vad som stod på. Cathryn visade inte en min av vad hon tänkte, Nyx hoppades att hon själv höll sig lika neutral.
”Exakt vad mer vet ni om mig, major?” frågade hon för att leda bort Hendersons tankar från pratet om löpperioder. Han riktade fokus på henne igen.
”Vi vet lite mer om din bakgrund, vi har lyckats få tag på rapporter dels från Frankrike, men lika så ifrån ett legosoldatsföretag som kallas Stiftelsen. Ringer det någon klocka?” Hon skakade på huvudet. Det lät som ett smeknamn på vilken konstig halvkriminell organisation som helst, men hon hade aldrig brytt sig om att lära sig namnen på alla kriminella organisationer eller för den delen helt lagliga dito. Hon hade arbetat för Fabrice, det hade hon varit nöjd med.
”WWA Military Force Foundation,” fortsatte Henderson. ”Fortfarande ingen klocka?” När hon skakade på huvudet ryckte han på axlarna. ”Nåja, sa han. Det är en organisation vars tre ägare ursprungligen är från Tyskland där de arbetade åt en annan organisation, HIT eller Bolaget som det kallas.”
”Bolaget, Stiftelsen, Byrån. Synonymer på samma sak,” svarade Nyx, otålig på att få höra fakta. Henderson log.
”Det kan du nog ha rätt i,” svarade han. ”Hur som så har vi fått lite rapporter ifrån Stiftelsen. General Williams snodde tydligen med sig samtliga rapporter ifrån Tyskland när hon ”sade upp sig” som det så fint heter.”
”Hon stack och startade eget,” fyllde Nyx i. ”Hon vore inte den första. Vad har det med mig att göra?”
”Inte med dig egentligen lika mycket som med dina systrar.” Nyx ryckte till och höll på att sätta sista tuggan i halsen. Hon stirrade på Henderson, hjärtat började bulta och hon visste att hon just avslöjade en stor hemlighet för de båda engelska agenterna i rummet.
”Mina systrar?” Hennes röst lät sträv, nästan svag. Om Henderson såg hennes iver och bultande hjärta var det inget han avslöjade. Han fortsatte sin redogörelse med lugn röst.
”Efter vad jag förstått på rapporten ifrån Cathryn så har du uppgett att ni var sex stycken från början. En försvann redan innan hon föddes, tillsammans med surrogatmodern de använde till er de första tre månaderna av fosterstadiet och en annan dog redan när hon var två. Korrekt?” Nyx nickade.
”Korrekt,” upprepade hon. Frågorna trängdes i hennes huvud, men hon tvingade sig att sitta stilla och lyssna. Henderson fortsatte.
”Det verkar som om Elena Savon, surrogatmodern, tog sig till Tyskland och Berlin där hon födde sista flickan. Felicia hette hon tydligen, kallades för Felix. Denna Felix blev upptäckt av HIT efter en incident på ett mentalsjukhus där flickan dödat flera vakter. Elena Savon dog när flickan var 9 år gammal, ingen visste vad Felix var för något och flickan själv verkade inte heller veta det. Eftersom hon var aggressiv och skadade de andra barnen på barnhemmet så lade de in henne på ett mentalsjukhus. När hon var 13 år rymde hon, dödade vakterna och någonstans kort därefter hittade General Williams henne. General Williams gömde undan henne vad vi förstått, mer vet vi inte än att Williams tydligen tog flickan med sig när hon och hennes två medarbetare Waldmann och Alterhorn stack ifrån Europa och ner till Ghana för att starta Stiftelsen. Felix blev dödad någonstans under uppbrottet, det finns inte några riktiga spår och inga uppgifter om vem som egentligen dödade henne. Däremot så hittade Stiftelsen en till av er för bara några månader sen, Miranda.”
”Ingen av oss hette Miranda,” påpekade Nyx. Berättelsen om den kvinna som skulle ha varit hennes mor och systern som hon aldrig träffat berörde henne förvånansvärt lite. Hon lyssnade intresserat, men hon kände inga direkta upprörda känslor över att hennes yngsta syster dött. Felix hade hon aldrig träffat. Inte den här Miranda heller.
”Jag tror hon var den första av er som någonsin gjordes,” förklarade Henderson. ”21-1 som fransmännens rapporter kallade henne.” Nyx likgiltighet förvandlades till en känsla som gjorde henne varm och kall om vart annat. Calypso. Calypso hade varit som en liten mamma för dem alla, fram till dess att hon försvunnit när regeringen beslutat att avliva dem. Nyx hade alltid trott att Calypso dött. Att hon och alla andra utom Arachne dött. Det var vad forskarna och soldaterna sagt henne.
”21-2 har vi inga spår efter, hon försvann samtidigt som 21-1” fortsatte Henderson. ”Du är 21-3, och 21-4 och Felix är döda. Vad som hände med 21-5 vet vi inte. Antagligen dödades även hon när regeringen tog beslut om avlivning av er.” Nyx skakade på huvudet. Kylan i hennes kropp ville inte släppa. Någonstans fanns hennes systrar kvar. Någonstans. Om Calypso levde så betydde det att även Electra och Arachne kunde leva.
”Hon förflyttades samtidigt som jag,” mumlade hon. ”Ursäkta mig.” Hon reste hastigt på sig och lämnade köket. Hon önskade att hon sluppit gå igenom vardagsrummet för att komma till det rum som nu var hennes. Alla såg upp på henne när hon kom in i vardagsrummet och de följde henne med frågande blickar medan hon med raska steg klev genom rummet och slängde igen dörren efter sig. Hon försökte andas lugnt. Varför hon blev så upprörd över att få veta att Calypso levde visste hon inte. Det hade varit länge sen, över tio år sen, men det fick allt i hennes välordnade värld att rasa. Det betydde plötsligt att även Electra kunde leva. Electra hade alltid varit bråkig. Den som alltid slogs och hade sönder saker. Nyx hade varit den företagsamma och den nyfikna medan Arachne varit den drömmande, lite mer frånvarande ensamvargen. Calypso hade varit den lugna, den moderliga, men också den lataste av dem. Många gånger hade Nyx fått göra sysslor som Calypso borde ha gjort, men Nyx hade aldrig klagat eller ens tyckt illa om det. Calypso hade alldeles för ofta tagit på sig skulden och tagit straff för vad både Nyx och de andra gjort. De hade fått sina namn av Pierre, men också smeknamn av soldaterna och de smeknamnen hade de använt på varandra också. Calypso hade kallats ”Lejoninnan” och Nyx för ”Tiger”, Electra hade varit ”Vildkatt” och Arachne ”Kattungen”. När de var sju, precis innan de skiljdes åt, hade Calypso haft en stark beskyddarkänsla för dem allihop och Nyx hade gråtit många nätter efter att de talat om för henne att Calypso och Electra saknades, att de troligen blivit dödade. Det hade varit första gången Nyx upplevt riktig sorg och hade hon inte haft Pierres varma omfamningar skulle hon troligen ha gått under. Gerard hade bara sagt åt henne att soldater inte gråter och bett henne att göra någon uppgift för att hålla henne ifrån tankarna på sina döda systrar. Uppgifterna blev gjorda, men flera kvällar i rad hade Pierre kommit in till henne och suttit med henne i sängen, tröstat tyst och låtit henne gråta sig till sömns. För att få bort olustkänslorna i kroppen började Nyx bädda sängen. Gerard hade haft rätt i att uppgifter som höll kroppen sysselsatt även kunde hålla känslor och tankar sysselsatta. Hon hade ingen Pierre att gråta med här. Hon hade inte hunnit längre än till underlakanet när Léonin knackade på dörren och öppnade den.
”Nyx?” sa hon. ”Är allt okej?” Nyx log åt henne.
”Allt är okej, Leo.”
”Säkert?” Hon nickade.
”Säkert.” Léonin stod kvar ett tag, vägde på hälarna och verkade försöka avgöra om hon borde gå eller inte. Kanske hon kände genom känslobandet att allt inte alls var okej, men hon visste vid det här laget vad det betydde när Nyx dolde sina känslor för henne. Hon skulle inte fråga, för Nyx ville inte prata om det.
”Marie har sagt att hon kan följa med mig ut till lekplatsen. Är det okej?” Nyx rätade på ryggen ifrån sängen. Hon litade inte på svenskan, men hon litade på att de inte skulle ta Léonin ifrån henne. Det skulle inte engelsmännen tillåta. För den delen gillade hon Wennersten.
”Det är okej,” sa hon. ”Men om hon försöker få dig härifrån så…”
”Så kommer du döda henne,” avbröt Léonin. ”Jepp, det tror jag att de vet.” Nyx gick fram och gav Léonin en kram. Det vore skönt om flickan försvann för ett tag, Nyx behövde reda ut saker i sitt huvud. Hon hade ett tryck i bröstet som inte ville försvinna och hon ville inte lägga den känslan på sin lilla adopterade syster som hon hade framför sig.
”Klä dig varmt,” sa hon. ”Och se till att de inte lämnar dig ensam. Okej?” Léonin slingrade sig lös ifrån Nyx armar efter en stunds närhet.
”Du vet ju vart jag är,” sa hon och log. Nyx log tillbaka, ovillig till att släppa taget men noga med att Léonin inte skulle behöva märka det.
”Jag vet vart du är, lilla syster.” Det sista fick Léonin att le ännu bredare. Hon gav Nyx en ny snabb kram och sen sprang hon iväg in i vardagsrummet igen. Nyx sköt igen dörren på nytt medan hon lyssnade på Léonins och svenskans samtal. Hon återgick till att bädda sängen och hon var nästan klar när det på nytt knackade på dörren. Den här gången var det Cathryn som stack in huvudet.
”Är det okej om jag kommer in?” undrade hon. Nyx nickade trots att hon egentligen var rätt sur fortfarande för det där med rapporten och att Cathryn överhuvudtaget behövt nämna Nyx löpperioder för sina befäl. Cathryn sköt igen dörren om sig.
”Du blev upprörd,” sa hon. ”Över dina systrar?” Nyx drog ett djupt andetag och ägnade sig sen åter åt sängen, lade kuddarna rakt och sträckte överkastet ännu lite till.
”Jag ville bara inte tala om det med Henderson,” svarade hon. Cathryn gick inpå henne, lade armarna om henne och höll henne intill sig. Hon var varm, hennes närhet gjorde Nyx yr på det vanliga sättet som det alltid blev med just Cathryn. Borta var alla tankar på omvärlden, bara en längtan efter den där kurviga kvinnliga kroppen som luktade så ljuvligt. Bara fysiskt, intalade hon sig. Bara löpperioden. Hon var arg på Cathryn.
”Vill du tala med mig om det?” frågade Cathryn. Nyx slickade sig om läpparna, tryckte sig mot Cathryns kropp och ville bara ha mer av den.
”Tala om vad?” undrade hon och sträckte sig upp mot Cathryns läppar för att kyssa dem. Cathryn höll henne ifrån sig.
”Fokus, Nyx,” bad hon. Nyx lade armarna om Cathryns hals, drog in hennes doft och kände hur det bultade i ådrorna. Strunt samma om hon var arg, Cathryns doft berusade henne och det fick odjuret under ytan att spinna.
”Snälla, älska med mig igen. Här, nu.” Cathryn skakade på huvudet, men hon sköt inte Nyx ifrån sig. I stället stod hon kvar och kramade om henne.
”Inte nu, inte här,” sa hon. ”Vi pratar i stället. Pratar om vad som gjorde dig så upprörd nyss.” Cathryns lugna och sansade tonfall fick Nyx att sucka och glida ur omfamningen igen. Hon satte sig på sängkanten. Irritationen över att bli nekad gjorde henne saklig.
”Jag trodde Calypso var död,” svarade hon. ”Jag trodde de var döda allihopa utom Arachne.”
”Vem av dem är det?”
”Arachne var 21-5. Hon var tvilling med Athena, 21-4 som ni antagligen kallar henne, men Athena dog när hon var två. Jag vet inte vad som hände med Arachne, men major, förlåt, överste Gerard svor på att han inte tänkte lämna någon av oss trots regeringens beslut. Särskilt inte mig. Jag var alltid hans favorit. Calypso var för lugn, Electra för bråkig och Arachne förstod han sig inte på. Hon var för oåtkomlig. De sa hur som helst att Calyspo och Electra hade dött. Att de dog i samband med att några försökt frita dem. De sa att det bara fanns jag och Arachne kvar vid liv. De flyttade mig till st Claire och Arachne någon annanstans. Jag vet inte vart.” Orden och meningarna kom kort, sakligt och utan känsla. Det var så hon ville ha det, hon hade ingen önskan om att röra upp det gamla som legat gömt och glömt så länge i henne. Hennes systrar hade varit döda så länge. Även om nu Calypso levde, även om kanske till och med Electra levde, så skulle det inte förändra något. Hon kunde inte träffa dem ändå. Cathryn satte sig ner bredvid henne och lade armarna om henne igen.
”Vill du att jag ska gå eller vill du ha sällskap?” undrade hon. Nyx lutade sig mot Cathryn och drog in doften av henne och samtidigt värmen från henne kropp. Hon ville ha henne där. Plötsligt kom tårarna, alla tårar för hennes systrar, för Léonin och Achillies, för allt som hänt. För Gerard som hon för bara två dagar sen slaktat nere i tunnelbanan, Gerard som hon hatade men som ändå varit så likt en far hon kunnat ha förutom Pierre. Hon ville säga åt Cathryn att gå, men i stället så grävde hon in händerna hårdare i Cathryns skjorta och borrade in ansiktet mot hennes axel.
”Snälla stanna,” snyftade hon. ”Snälla. Bara stanna.”
Hennes häftiga gråt fick Nyx att skaka som ett asplöv och Cathryn visste inte riktigt hur hon skulle handskas med det mer än att sitta tyst och hålla om henne. Nyx behövde gråta, det förstod Cathryn. Hon hade dock aldrig trott att Nyx skulle göra det, Nyx hade knappt gråtit när hon sagt adjö åt Léonin och Achillies i Italien. Inte ens när hon tvingats att skiljas ifrån Achillies några timmar tidigare. Att påstå att Nyx nu bara var ett arbetsobjekt, något Cathryn måste skydda för att hon fick order om det, det var löjligt. Det var inte därför Cathryn försökt värja sig från Nyx intresse, det visste hon mycket väl. Nyx var inte mer arbetsobjekt nu än vad hon varit i Paris. Så Cathryn höll om Nyx, strök henne över ryggen och mumlade alla de där sakerna man sa när man försöker trösta någon som gråter hjärtat ur kroppen på sig. När gråten inte verkade avta så beslöt Cathryn att försöka få henne att lägga sig ner i stället. Kanske hon kunde få Nyx att sova, kanske Nyx skulle må bättre då. Nyx ville inte släppa taget om Cathryns hals.
”Jag saknar honom!” snyftade hon. ”Det gör ont!” Cathryn lade sig ner på sängen så de båda låg sida vid sida, hon visste inget annat sätt att få Nyx att faktiskt lägga sig ner. Hon fortsatte att stryka Nyx över håret.
”Det gör alltid ont att skiljas från dem man älskar,” sa hon. ”Men du får ju träffa honom igen snart.” Det lät som en superkliché, men hon kom inte på något bättre. Nyx vände sig från Cathryn och begravde istället ansiktet mot kudden. Hon mumlade fram något mellan de häftiga snyftningarna som Cathryn inte riktigt kunde uppfatta mer än ”han” möjligen inte var så enkelt som att det handlade enbart om Achillies, så Cathryn nöjde sig med att fortsätta säga neutrala saker som att allt skulle bli bättre om ett tag och att hon säkert mådde bättre om hon fick sova. Nyx skulle inte vilja att de andra såg henne så här och Cathryn visste inget annat sätt att lugna henne så det sista desperata försöket att få slut på gråten blev att långsamt och lika försiktigt som smekningar sänka ner sin vilja i Nyx hjärna. Långsamt manade hon Nyx hjärna att somna. Det var lätt att få kontroll på henne märkte Cathryn, lika lätt som det varit att ta kontroll över henne i Frankrike. Gråten avtog ganska snabbt och sjönk till ett tyst snyftande i stället.
”Du gör något med din kraft,” mumlade Nyx. Cathryn nickade och strök henne över håret, fortsatte att förmana hennes hjärna att släppa taget, att somna, lindade sin vilja omkring hennes allt hårdare.
”Har du något emot det?” undrade hon.
”Nej.” Cathryn kände att Nyx släppte taget om sitt sinne och bara några andetag senare så sov hon djupt. Cathryn reste tyst på sig och började försiktigt bädda ner Nyx. Hon hade precis få täcket över Nyx när dörren öppnades och Henderson stack in huvudet.
”Åh, stör jag?” sa han, men han gjorde inte en min av att gå. Cathryn rätade på ryggen.
”Nej,” sa hon. ”Hon sover.” Henderson klev in i rummet och såg ner på Nyx som nu rullat ihop sig till en boll i sängen, allt jämt sovande.
”Tyckte det lät som om hon grät,” mumlade han, betydligt tystare. Cathryn nickade.
”Det har blivit lite mycket för henne,” förklarade hon. ”Att lämna hunden och allt annat. Jag kanske borde ha förvarnat henne om sändaren också. Det var dumt av mig.”
”Nej, det var jävligt smart av dig, Taylor,” rättade Henderson. ”Kom, vi går innan hon vaknar igen.” De gick båda ut ur rummet och Henderson stängde dörren försiktigt om sig. Cathryn såg att vardagsrummet var tomt så när som på DeBoughe som satt i soffan och läste en hög papper som verkade vara från MI6. Field hade gått ut i köket, de kunde höra honom samtala lågt med någon på sin e-com. Wennersten och Léonin var båda borta.
”Något instabil flicka det här,” påpekade DeBoughe och såg upp från pappershögen. ”Snacka om udda.” Cathryn slog sig ner i en fåtölj med en suck. Udda var det minsta man kunde säga om Nyx.
”Hon var instabil redan när jag träffade henne för några månader sen,” kommenterade hon. ”Den sista veckan har inte precis gjort det lättare för henne.”
”Hon är faktiskt bara nitton år,” påpekade Henderson. Cathryn ryckte på axlarna.
”Nitton år och har redan arbetat som lönnmördare åt maffian i två år vad jag vet,” svarade hon. ”Frankrike har verkligen lyckats med sitt jobb att skapa ett monster.” Henderson fnös till.
”Var inte ett sånt förbaskat svin, Taylor. Hon är inget monster, men hon är en produkt av Frankrike på det allra värsta sättet. Hon behöver bara lite omtanke som alla andra. Trodde du gillade henne förresten?” Cathryn gjorde en grimas och önskade att hon hade fått tala med Henderson i enrum. Då hade Henderson kanske kunnat förstå, men nu hade Cathryn inte lust att häva ur sig allt som rörde sig i hennes hjärna. Så väl kände hon inte DeBoughe.
”Det var tre månader sen, Henderson,” påpekade hon. Henderson mönstrade henne. Det var inte mycket som undgick den gamla räven och Nyx bitskhet och blickar när hennes löpperiod kommit på tal hade gett Henderson precis de bevis han behövde för att styrka sina misstankar. Misstankar han antagligen redan haft när Cathryn kommit tillbaka från Frankrike och avlagt sin rapport om vad hon hittat.
”Ni låg med varandra, eller hur?” sa han nu, utan att skämmas över sin rättframhet. Cathryn blängde på honom, men fann det inte lönt att försöka neka.
”Så, om jag gjorde. Vad spelar det för roll?” Henderson gav ifrån sig en djup suck.
”För helvete, Taylor,” muttrade han och lät precis så besviken som en Cathryns egen far skulle ha gjort.
”Förstår du inte att du skickas härifrån om de får veta det? Va?” Cathryn ryckte på axlarna.
”Varför skulle de det?” svarade hon. ”Vi låg med varandra, jag för att jag trodde att det kunde lugna henne, hon för att hon hade en instinkt att göra det. Det är inget annat och inget som kommer vara iväg för det här uppdraget. Det var dessutom innan jag visste att hon bara var en barnunge.” Henderson såg inte ett dugg blidkad ut.
”Jaha, så det var bara för fosterlandet du gjorde det,” ironiserade han. ”Måste ha varit svårt, men så förbannat patriotisk som du alltid har varit så var det väl bara att bita i kudden och tänka på England? Snart har du väl Brittiska flaggan på trosorna också.” Cathryn gav honom en irriterad blick först, men så kunde hon inte låta bli att skratta till.
”Äh, far åt helvete, major!” Hendersons ansikte mjukades upp och han föll in i skrattet.
”Ibland undrar jag hur fan du kunde bli löjtnant, ” skrockade han.
”Jag låg väl med rätt befäl,” flinade Cathryn. ”Hur som helst,” fortsatte hon sen, med ett försök att avsluta samtalet som blivit mycket mer intimt än hon ville från början. ”Det är möjligt att jag gillar henne, det är möjligt att jag faktiskt skulle kunna dyrka marken hon går på när hon lägger huvudet på sned och ser på en med det där leendet hon har. Men jag är inte ute efter en flickvän som är till häften djur och till hälften människa och dessutom har ytterligare en hälft som lika väl skulle kunna komma från yttre rymden. Okej? Jag lovar, hon har inte heller någon önskan om något som helst förhållande med mig.” Henderson lutade sig bakåt i sin fåtölj och studerade Cathryn ett kort ögonblick under tystnad. Hans flin var borta, men han log fortfarande.
”Kalla mig gärna en gammal räv,” sa han. ”Men jag har genomlevt tre äktenskap och jag har två tonårsdöttrar. Hade du varit man hade jag sagt att någon i det här rummet har fått sin manlighet krossad. Var det Milan Doubek? Han var fotomodell hörde jag via några omvägar.” Cathryn hatade Henderson förmåga att se rakt igenom henne, men jobbade man trettio år inom underrättelsetjänsten så gjorde man. Cathryn önskade åter att Alain DeBoughe kunde lämna rummet, gärna upplösas på stället, och hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.
”Jag sa att jag inte var intresserad, major,” sa hon, något stelare än vad hon var nöjd med. DeBoughe såg på henne och sen på Henderson och sen på Cathryn igen. Henderson satt tyst och väntade med ett självsäkert leende. Han visste, den hala ålen, att Cathryn snart skulle fortsätta prata bara för att få stopp på den pinsamma tystnaden. Cathryn vägrade och hon höll blicken stadigt kvar på Henderson. Tillslut var det DeBoughe som skruvade på sig och började harkla sig. Han sa inget, men han reste på sig och Cathryn fick sin vilja igenom när mannen lämnade rummet. Henderson såg efter DeBoughe.
”Fick du honom att göra det där?” Cathryn kände sig förolämpad.
”Du vet att jag aldrig någonsin använder mina förmågor på mina arbetskamrater om jag inte frågat först. Det där var lågt, Henderson.”
”Vilket? Att förutsätta att du får folk att lämna rummet utan att be dem, att jag klargjorde att jag förstått att du legat med henne eller att påpeka det där om den tjeckiske fotomodellen?” Cathryn morrade till och för ett ögonblick trodde hon att hon faktiskt skulle bli riktigt arg på sin gamla mentor, men så ruskade hon det av sig.
”Ditt arsel,” sa hon. ”Jag förstår att min mor aldrig gillat dig.”
”Det beror nog snarare på att din skvallertant till mor inte kan vara inne och rota lika lätt i mitt huvud som alla andras,” påpekade Henderson. ”Militärt tränade människor är det värsta hon vet eftersom hon inte kan få reda på snaskigheter om ens privatliv så lätt.” Cathryn kunde inte låta bli att le. Hennes mor var en riktig skvallertant, och att hon var telepat precis som sin dotter gjorde det inte precis mindre farligt att vara i hennes närhet.
”Akta din tunga, gamle skotte,” sa hon. ”Vi blåblodiga har höga tankar om våra föräldrars heder.” Det fick Henderson att skratta igen.
”Det har vi skottar med,” sa han. ”Och jag gillar din mor, särskilt hennes försök att få mig att hitta en ny fru. Igen. Skit samma. För att återgå till allvaret och den lilla skönheten som ligger där inne och sover just nu. Du kommer antagligen bli förflyttad ganska snart i alla fall, och det finns fler fiskar i det där jävla havet. Du glömmer henne, hittar någon trevlig blondin med stora tuttar, en kvinna som inte trampar på din stolthet, och skönheten där inne kommer förövrigt hållas sysselsatt tillräckligt de närmaste månaderna för att fullständigt glömma bort allt var sex och samlevnad heter. Imorgon så kommer det hit två till, major Regina Marsh och major Gregory Wexter.” Cathryn kände hur hon stelnade när hon hörde namnen. Regina Marsh var en trevlig kvinna. Lite rund och gosig och kände man henne inte så skulle man direkt ta henne för en fyrbarnsmor någonstans ifrån Wales kuster, gärna med ett vitt litet hus och hund på gården. Wexter var en annan sak. Wexter var forskaren som kunde ha plockat ihop Nyx för egen hand om han bara fått regeringens tillåtelse. Att han inte övergett England och anslutit sig till Frankrike för länge sen hade förvånat hela MI6 i åratal.
”Seriöst,” sa hon. ”Var inte hela den här planen att försöka få henne att gilla oss, att lita på oss och samarbeta? Och de tar hit Wexter?” Cathryn kunde se honom framför sig. En lång grå karl, plågsamt mager och med ögon liggande så djupt att det alltid såg ut som om han inte sovit på tjugo år. Han gick alltid omkring i ett par bruna byxor och en gulrutig skjorta, oavsett väder och årstid, och på avdelningen gick han under namnet ”Dr Frankenstein” när han inte själv hörde.
”Wexter kommer antingen skrämma slag på henne eller få henne så förbannad att hon går bärsärk,” påpekade Cathryn. ”Varför skickar de honom?”
”För att han är den bäste när det gäller genetik. Och för att vissa i ledningen skulle älska att hela den här operationen går åt helvete. Alla vet vilket jävla arsle Wexter är att jobba med, men det finns de som just nu inte vill se Nyx någonsin utan den fotboja vi satt på henne, och det finns de som går steget längre och anser att hon inte ens förtjänar en chans utan borde låsas in på nån av baserna i Wales. Så det hamnar på ditt och mitt bord att försöka medla så hon inte går bärsärk och vi måste döma ut henne. Grattis till oss.” Cathryn visste att det var sant. Det var lika sant som att om Nyx inte klarade sig genom alla tester så måste ett beslut tas om de kunde låta henne leva. Det skulle, tack gode gud, inte bli Cathryns ansvar att trycka av pistolen, men någon skulle behöva göra det. Antagligen Henderson. Hon hade aldrig riktigt glömt Nyx efter de där intensiva dagarna i Melun och det gick inte att bortförklara vare sig Cathryns känslor när Nyx ringt upp henne eller när Cathryn fått veta att Nyx haft sex med Milan Doubek. Nyx rådde inte för vad hon var eller vad hon blivit uppfostrad till. Cathryn var kanske inte ute efter ett nära och stadigt förhållande med henne, men tanken på att cheferna hade den makten över Nyx liv fick Cathryn att vilja gå in och slita av Nyx fotbojan och rymma all världens väg med henne. Det fanns ingenstans att rymma. Inte längre. Inte för Nyx och det sved i Cathryn. Hon borde inte klandra sina chefer om de tog ett beslut att avrätta Nyx, begrava henne och glömma att Frankrike någonsin skapat ett sånt monster. Hon kunde inte klandra dem, men hon visste också att hon aldrig skulle kunna låta dem göra det.
En doft av kött smög sig in i hennes näsa och blandade sig med doften av Cathryn och varmt te. Nyx sträckte på sig och slog upp ögonen, försökte skaka sömnen ur huvudet. Cathryn var nästan framme vid hennes säng med tallriken och koppen i händerna när Nyx väl lyckats sätta sig upp.
”God morgon!” Cathryn log mot henne. Nyx log inte tillbaka, men tog emot koppen med varmt te. Svagt, precis så svagt att det egentligen bara var färgat så det inte längre såg ut som vatten.
”Tack.” Hon gäspade igen. Sömnen satt fortfarande kvar i hennes leder och det var behagligt. Hon mindes inte riktigt hur hon somnat, bara att hon gjort det i Cathryns famn. Hon måste verkligen ha varit trött, för ljuset som silade in genom persiennerna sa henne att det var morgon igen och att hon därmed sovit längre än vad hon någonsin normalt gjorde. Cathryn slog sig ner på sängkanten. Hon var klädd i en blå polotröja och ett par grå byxor som passade henne mycket bra och det verkade som om hon redan hade hunnit med att duscha och sminka sig under morgonen.
”Tyckte du förtjänade frukost på säng,” sa hon. ”Känns det bättre idag?” Nyx smuttade på sitt varma vatten. Helst ville hon inte tala om det. Cathryn hade sett alldeles för mycket av hennes svagheter och det där hade varit det värsta.
”Lite grann,” mumlade hon utan att möta Cathryns blick. ”Vad är klockan?”
”Halv nio, jag tyckte du behövde sova ut.” Nyx tog en köttbit ifrån tallriken. Hon sov aldrig av sig själv till halv nio. Hon hade sina vanor och de vanorna brukade väcka henne bättre än en väckarklocka strax innan sex varje morgon för träning. Nu kom minnet tillbaka och hon visste inte riktigt om hon tyckte om vad Cathryn gjort. Egentligen var det inte bättre än om hon gett Nyx lugnande medel och Nyx gillade inte att bli drogad. Samtidigt hade det Cathryn gjort påmint Nyx om något som Pierre brukade göra när hon var liten och hade mardrömmar. Han brukade sitta och hålla henne i famnen och vagga henne medan han försiktigt använde känslobanden mellan dem till att söva henne. Något hade hänt kvällen innan, något med bandet till Achillies och smärtan av att inte känna det lika starkt längre var nästan outhärdlig, även nu när hon var utsövd och vaken. Cathryn sträckte fram en tallrik där det låg en hög med skalade räkor och Nyx tog en hel sked full. Hon älskade räkor.
”Varför fjäskar du så?” undrade hon. Cathryn såg på henne med ett förvånat ansikte.
”Fjäskar? För att jag ger dig frukost på säng?” Nyx nickade. Ingen annan hade någonsin gett henne frukost på säng förutom Léonin, och Léonin gjorde det bara när hon ville ha något eller när hon gjort något dumt. När Nyx påpekade detta för Cathryn så skrattade hon.
”Är det fel att vilja vara snäll mot någon bara därför att man vill det?” undrade hon. ”Men vill du kan jag låta bli med det.” Nyx flytta sig ett steg närmare Cathryn och la huvudet mot hennes axel.
”Nej,” bad hon. ”Gör inte det.” Hon föraktade sig själv för att hon betedde sig som en kelsjuk hundvalp och hon kunde höra Gerards röst hånskratta åt henne i tanken, men det fanns inget i världen som förmådde henne att låta bli. Cathryn verkade inte besvärad över Nyx närhet. Hennes hand strök över Nyx kind och strök bort några hårtestar ur Nyx ansikte, men när Nyx ville kyssa henne så sköt hon Nyx ifrån sig med en tyst svordom. Hon såg frustrerad ut, men samtidigt bestämd.
”Nej. Fuck. Vi ska inte. Det är en dum idé, Nyx,” sa hon. ”Du vet vad jag sa igår? På flyget?” Nyx drog sig tillbaka. Hon hade känt på lukten att Cathryn varit attraherad av henne och hon började förstå att den lukten var en av de sakerna som fick igång Nyx eget begär, men hon sa inget om saken. De behövde båda hålla det professionellt.
”Jag förstår. Det är bara mina instinkter. Det kommer gå över om bara någon dag.” Det var inte bara hennes instinkter, det var hon helt på det klara med, men för en gångs skull kunde hon faktiskt dra nytta av dem och använda dem för att skylla ifrån sig. Det fick henne att känna sig mindre dum. Cathryn reste på sig igen.
”Ät upp frukosten och duscha så går vi ner på stan sen,” föreslog hon. ”Antar att du vill ha lite nya kläder.” Nyx kastade en blick på kläderna som låg på stolen, prydligt ihopvikta och lagda i en hög. Det måste ha varit Cathryn som klätt av henne, för Nyx hade inget minne själv av att hon gjort det. Det störde henne inte nämnvärt att Cathryn gjort det, Nyx var inte speciellt blyg av sig, men det störde henne lite att hon inte vaknat under tiden. Det fick henne att förstå hur djupt nedsövd Cathryn fått henne med sina förmågor. Hon reste på sig och gick bort för att dra på sig tröjan. Cathryn vände sig inte om, Nyx ville till och med våga påstå att Cathryn tittade, men hon försökte låta bli att bry sig. Det irriterade henne att Cathryn stötte bort henne med orden ”hålla det professionellt” när hon så uppenbart på alla sätt inte alls höll det professionellt i sitt huvud och samtidigt var Nyx nöjd över Cathryns egen frustration över det, för hon var långt ifrån helt iskall inför Nyx. Å andra sidan så var tanken på att inleda något slags förhållande med den engelska agent hon hade framför sig totalt skrämmande och fick henne att vilja fly snabbare än något annat. Hon petade ner alla känslorna i facket ”komplicerat” och bestämde sig för att inte rota för mycket i det facket den närmsta tiden. Det var bättre så.
”Jag borde träna innan vi går nånstans,” sa hon. ”Kanske senare idag? Om det inte är något annat…” Hon förstod på Cathryns min att det var det, men innan Cathryn hunnit bekräfta detta så gick dörren upp och Nyx såg på en man, lång och mager med ett ansikte som påminde henne om en bild av en gammal vampyr som hon sett en gång. Den främmande mannen hade varit mörkhårig en gång i tiden, men nu var det uppblandat med en stålgrå färg som gjorde att han nästan var helt grå vid tinningarna. Han såg på henne ett kort ögonblick, med en nästan girig blick, och sen vände han blicken till Cathryn.
”Gott,” sa han. ”Ni kan ta med henne ner till lägenheten på bottenplan, jag kommer börja med vissa av fystesterna redan idag, men först ska vi ta blodprover på henne.” Cathryns ansikte förlorade inte sin vänlighet, men hon rätade på sig och Nyx kunde känna en svag lukt av irritation hos henne.
”Vi tänkte gå ner på stan först, major,” sa hon. ”Både Nyx och Léonin behöver nya kläder. Vi är nog tillbaka om två timmar dock. Kanske ni förresten ska presentera er…” Mannens ögon smalnade av.
”Ni kanske borde låta bli att ge era högre befäl order,” fräste han. ”Säger jag att hon ska till testlokalen så ska hon det. Pronto! Jetz! Nu, om ni förstår det ordet bättre!” Sen slog han igen dörren om sig med en hård smäll. Cathryns ansikte förvreds genast till ilska och hon muttrade en tyst svordom på engelska åt dörren. Nyx drog på sig byxorna.
”Vem var det där?” undrade hon. Cathryn suckade djupt.
”Det där var major Gregory Wexter, mannen jag förbannar har högre befattning än mig i det här uppdraget. Han är läkare och genforskare, han är här för att undersöka dig. Tyvärr är han den bästa vi har och därför får vi dras med honom.”
”Varför var han så förbannad?” Hon fick en ny suck från Cathryn.
”För att han är sån. Troligen medfött. Jag kan inte förändra det heller, som du märkte, eftersom han är jävligt förtjust i att trycka upp i ansiktet på en att han har högre grad. Henderson kanske kan komma tillrätta med honom. Jag ska snacka med honom, för jag tänker inte låta Wexter behandla dig så där som han gjorde nyss.” Nyx gjorde en avvärjande rörelse med handen. Hon hade förväntat sig folk som Wexter och hon lät inte sånt bekymra henne särskilt.
”Jag kan nog hantera honom själv,” svarade hon. ”Jag är ingen prinsessa och du är inte min riddare som ska rädda mig. Ok?” Cathryn lade armarna i kors, fortfarande smått irriterad över sin kollega mer än nått Nyx sa.
”Får jag inte bry mig om dig?”
”Det handlar inte om det, Cathryn.” Cathryn följde efter Nyx medan Nyx gick ut ur rummet och in i badrummet som låg granne med sovrummet.
”Så vad handlar det om då?” ville hon veta. Nyx hittade sin borste och började borsta ut håret med långa tag så hon kunde fläta upp det.
”Jag är inte ömtålig,” svarade hon. ”Du får gärna bry dig om mig, men behandla mig inte som om jag ska gå sönder.” Cathryn besvarade inte hennes konstaterande. Nyx trodde inte att Cathryn förstod och hon visste inte hur hon annars skulle förklara för Cathryn heller. För Cathryn var Nyx ömtålig. Kanske inte fysiskt, men Nyx var prinsessan och Cathryn var riddaren. Det var så Agent Taylor fungerade och hur mycket Nyx än irriterade sig på det faktumet så kunde hon heller inte komma ifrån att det var en av sakerna hon gillade med engelskan som stod där och såg så irriterad ut för tillfället. Ett faktum som förbryllade Nyx men som hon inte kunde förklara ens för sig själv, så det fick också hamna i facket ”komplicerat”. Hon flätade upp håret i nacken, satte en snodd om flätan och borstade sen tänderna så snabbt hon kunde. Duscha antog hon att det fick väntas med, men hon antog att Wexter nog skulle ge henne skäl att duscha senare ändå.
När hon och Cathryn kom ut i vardagsrummet märkte hon att det var ytterligare en människa i rummet. En medelålders kvinna som påminde om bilden på läraren hon sett när hon var liten, den där småknubbiga genomtrevliga helyllekvinnan med massa barn omkring sig. Den här kvinnan var visserligen klädd i en proper dräkt, en mildblå sådan, men den var inte helt fri från skrynklor och det mörkblonda håret var uppsatt i en slarvig tofs i nacken där flera små testar redan hade slitit sig loss. Det gjorde att man fick intrycket av att hon haft bråttom iväg på morgonen, att hon inte riktigt hunnit med den där sista kollen i spegeln innan hon gått hemifrån. Hon var raka motsatsen till Wexter och hon log brett och vänligt när hon såg Nyx och kom genast fram och tog ett stadigt tag i Nyx hand.
”Regina Marsh!” sa hon. ”Så trevligt att träffas!” Nyx försökte försiktigt göra fri sin hand ifrån kvinnans grepp utan att göra illa kvinnan.
”Nyx de Winter,” svarade hon, fast kvinnan redan borde veta det. Regina Marsh höll kvar hennes hand och hon vred och vände på den medan hon tryckte lätt på Nyx fingertoppar så klorna pressades ut en liten bit under de vanliga naglarna.
”Så fantastiskt!” utbrast hon och stack sig sen på ena klon så hon var tvungen att snabbt stoppa sitt finger i munnen för att hindra det att blöda.
”De är vassa!” fortsatte hon med samma förundrade min.
”Klor brukar vara vassa, major Marsh,” kommenterade Wexter strax bredvid henne. Marsh log fortfarande brett, trots Wexters torra röst, och hon tog ur fingret ur munnen och studerade det sår hon fått.
”Jag vet,” sa hon. ”Det är bara det att jag får se det nu. Jag är väl lite fånig kanske och du får förlåta mig om jag beter mig som ett ivrigt barn, Nyx. Du måste förstå att för oss är du ett av naturens fullständiga under. Det här är för mig som det måste ha varit för Nobel att uppfinna dynamiten.” Nyx såg tillbaka på kvinnan utan att le.
”Det är nog en ganska träffande liknelse, major,” svarade hon. ”Det har nog varit många genom åren som önskat att han aldrig uppfann det från början.” Nyx fick äntligen fri sin hand ifrån kvinnans grepp, men Marsh stod fortfarande framför henne och strålade lika mycket av välvillig iver. Nyx kommentar verkade ha gått henne helt förbi, men det gick inte Wexter förbi. Nyx rös när hon såg hans leende åt henne. Det var inte ett leende så mycket som en teknisk vinkling av mungiporna.
” Jag hoppas du kommer trivas här, trots allt vi måste plåga dig med,” fortsatte Regina Marsh. ”Jag är hemskt ledsen över att vi inte kan låta dig välja i det avseendet, men du har antagligen varit med om tusen saker som är värre i ditt liv, så jag tror nog att det kommer gå bra. Har någon förklarat för dig om allt det här? Vad som gäller? Varför vi gör så här?” Nyx kastade upp en blick på Cathryn och såg att hon skakade på huvudet.
”Jag har bara förklarat för henne vad som gäller med intensivövervakningen, major Marsh,” svarade hon.
”Åh, kalla mig Regina, för all del!” sa kvinnan med ett nytt leende. ”Jag har aldrig varit vidare formell av mig. Nå, då kanske vi ska ta det på en gång, tycker ni inte?” Hon vände sig mot Nyx och öppnade munnen för att fortsätta, men Wexter hann före henne.
”Vi kommer att testa vart dina gränser går,” sa han med sin torra röst. ”Psykiskt och fyskiskt, både vad det gäller stress och din förmåga att hantera ilska och kontrollera det Cathryn kallat din andra fas i sina rapporter. Bedömer vi dig som ej stabil, brister du i våra tester och visar dig farlig så kommer vi behöva…”
”Gregory!” Regina Marsh höjde rösten till en skarp tillsägelse och Wexter vände sig mot henne med ett irriterat uttryck i ansiktet. En häftig diskussion utbröt mellan dem och verkade nästan vara på väg att urarta i ett gräl där Regina skällde på Wexter för att han var okänslig och där Wexter svarade att han bara var saklig och höll sig till fakta, något hon kanske borde göra lite oftare. Nyx sneglade på de övriga i rummet och såg att Henderson och Cathryn utbytte några hastiga blickar och att Alain DeBoughe verkade ha medlidande med Nyx. Han tog några raska steg över till henne och föste henne med en hand på hennes axel mot dörren.
”Det är nog bäst att vi går nu,” sa han.
När ytterdörren slog igen hörde Nyx hur Henderson röt åt Wexter. Nyx förstod inte hela innebörden, hennes engelska var inte så fullständig, men så mycket förstod hon att Henderson ansåg att det varit jävligt onödigt att tala om för Nyx att hon kunde bli skjuten. Det var inte bara elakt, det var otaktiskt också. Nyx blev inte särskilt chockad. Hon hade aldrig någonsin haft några förhoppningar på att få ett helt fritt liv av engelsmännen och hon hade heller aldrig antagit annat än att om de beslöt att hon var för farlig så var det nackskott som gällde. Hon var inte särskilt orolig, hon visste att hon hade tillräcklig kontroll för att de skulle bli nöjda och om inte så fick hon rymma från dem med, så som hon rymt från Frankrike. Både DeBoughe och Cathryn verkade dock vilja skydda henne från den kunskapen och även om hon tyckte de var lite överbeskyddande så var det ganska skönt, så hon lät dem hållas. Hon sträckte ut sina energier för att känna efter vart Léonin var men hon var svår att får en exakt posion på eftersom Nyx inte kunde omgivningarna, Nyx blev dock avslappnad av att känna att flickan var glad och lekfull och verkade må prima.
”DeBoughe,” sa hon medan de gick ner för trapporna. ”Var är Léonin?”
”Ute på lekplatsen, hon ville inte störa dig,” blev svaret. Nyx stannade halvvägs ner i trappan och vände sig mot fransmannen.
”Om Wexter så mycket som kommer i närheten av henne så dör han,” sa hon. DeBoughe svalde. En blick på hennes ansikte och han såg hur allvarlig hon var med hotet. Tydligen hade han lika svårt som de flesta med att acceptera att den lilla spensliga kvinnan som de såg framför sig var så kallsinnig till mord som hon var. Nyx vände sig åter om så flätan nästan slängde DeBouhe i ansiktet.
”Jag är ingen docka,” sa hon. ”Jag tänker inte låta er göra mig till det heller, vare sig en liten porslinsdocka eller en marionett.”
”Jag tror jag förstår varför du tagit det efternamn du har,” mumlade DeBoughe och följde henne.