Ljus
Kapitel

Kapitel 8: Vem är hon?

Vad Nyx var på rymmen ifrån hade inte gå att få ur henne, men det var ändå ganska uppenbart. Nyx minnen hade varit fulla av blod och Cathryn hade en illavarslande känsla av att den tillsynes så späda lilla kvinnan hon haft framför sig nyss var farligare än någon annan Cathryn mött tidigare. Cathryn borde egentligen bara avsluta den här affären på det mest abruptaste och vidrigaste sättet och bege sig hem till England igen. Något, Hon, hindrade Cathryn från det. Nyx leenden, hennes aggressiva oberoende och de stora gula kattögonen som varit så intensiva, och så den där rädslan som påminde Cathryn om ett trängt rovdjur som inte visste hur hon skulle försvara sig mot resten av världen. Hon var en märklig kombination av draken och prinsessan på samma gång och i hennes sällskap hamnade Cathryn i rollen som den vite riddaren som skulle rädda henne från tornet. När Cathryn hört militärerna prata om Nyx hade hon haft svårt att uppfatta något om kvinnan mer än ett utseende. Deras lösryckta samtal hade inte delgivit något om ålder eller vad som egentligen var problemet med henne, bara ett namn, Nyx, och en konstig kod som varit CSH21-3 och som inte sa Cathryn mycket mer än att Nyx antagligen hade varit utsatt för någon slags militär forskning. Så Cathryn hade åkt till Melun helt utan förutsättningar. Hade hon trott. Nyx hade överraskat henne. Kanske för att Cathryn, efter att ha träffat henne och faktiskt läst hennes tankar, ändå inte hade mer information om henne än namn och utseende. Cathryn hade ärvt den telepatiska förmågan efter sin mor och hon var en av några få i världen som kunde skryta med att ha fått militär utbildning som byggde på den. Hon var duktig, det visste hon, men Nyx tankar hade varit som en betongbunker. Den lilla fransyskan hade inte varit svår att nå, faktiskt hade det varit nästan otäckt lätt att bryta igenom försvaret för att få komma in, men det stämde ändå inte. Människors tankar brukade vara en balans mellan ord och bilder, lösryckta och i oordning, allt det där som man tänkte som man aldrig sa. Människors tankar kunde avslöja mycket för Cathryn. Nyx hade varit som att försöka läsa tankarna på ett djur, där Cathryn borde ha fått ord och bilder fick hon bara en hög förvirrade känsloavtryck som hon egentligen inte fick någon mening i alls, lukter, ljud, råa känslor som inte alls liknade de förfinade mänskliga känslorna. Nyx hade varit upprörd, hon hade varit rädd, samtidigt hade hon funnit Cathryn attraktiv och eggande på ett sätt Cathryn inte alls var bekväm med. Av alla de kvinnor som Cathryn någonsin varit involverade med så tillhörde Nyx den kategorin som absolut skulle hamna under stämpeln ”Lek inte med elden”. Cathryn förstod det inte och hon hade aldrig varit med om något liknande med en människa tidigare. Antingen var det här en djupt störd människa, eller så var det här en människa som inte var endast människa. Cathryn såg upp på skylten framför henne. Rolling Records stod skrivet med lysrör i sann anda av 1900-tal och ena bokstaven blinkade trasigt, som om det var en glappkontakt någonstans. Cathryn hade varit där tidigare och hon kunde inte påstå annat än att hon faktiskt gillade miljön de skapat. Den var enkel, soffor med galonklädsel, slitna träbord och en bardisk som egentligen var ganska klumpig och mörk. Det passade ihop med den urgamla jukebox som stod längst in vid väggen och som spelade en udda musik från 1900-talet. Hon klev in och skakade av rocken från vätan innan hon gick vidare in i rummet. Lukten av gamla möbler och öl var lika trivsam som den mörka inredningen. Så här på eftermiddagen var det inte mycket folk, hon kunde bara se två stycken som satt där förutom bartendern. Den ena var helt klart en stammis av den värre sorten medan den andre var en riktigt stor karl som verkade vara nära vän med bartendern. Samtliga såg på henne när hon klev in och hon log mot dem och nickade. Hon noterade blicken mellan bartendern och hans vän. Det här var ett sånt område där händelser spreds snabbt och det var bättre att utnyttja det än försöka dölja vad man gjorde. Cathryn gick fram till bardisken.
”En öl tack,” bad hon och lade upp kortet på disken. Bartendern nickade, tydligen hade han bara en sort eftersom han inte frågade efter vilken slags öl Cathryn menade.
”Två och trettio, tack,” sa han i stället. Cathryn sköt kortet mot honom.
”Ta det på tre.”
”Tack så mycket!” Bartendern log brett mot henne och Cathryn fick strax därpå tillbaka sitt kort så hon kunde sätta sig vid ett av borden. Hon valde det som stod precis vid jukeboxen och stoppade samtidigt in sitt kort och valde ut den enda låt av den här typen av musik som hon kände till. Hon trodde någon vid namn Elvis gjort den. Stor kille när det gällde musik från 1900-talet. Hon slog sig ner vid det enda bord som hade utsikt över gatan. Hon hade egentligen inget att säga Nyx just nu, någon mer information om militärerna skulle ta tid att skaka fram, men något måste hon ju syssla med medan hotellet skaffade henne ett nytt rum i stället för det sönderskjutna. Bartendern kom ut med hennes öl och ställde ner den på bordet.
”Är det du som bor på hotell Royal?” Cathryn nickade. Bartendern såg trevlig ut men Cathryn fick en känsla av att killen var lite naiv. Den där typen som sett en massa och hört en massa och ändå trodde att världen var god.
”Ja, det var mig de försökte råna,” sa hon. ”Förresten, vet du vart man kan få tag på Nyx de Winter om man behöver?” Bartendern utbytte åter blickar med sin store vän borta vid baren.
”Vad vill du henne?” Cathryn spelade oberörd.
”Hon sa att jag kunde fråga efter henne här när jag ville ha tag på henne,” sa hon. Hon kunde tydligt se hur bartendern slappnade av och det gjorde även killen i baren. De visste att hon frågat efter Nyx tidigare, de visste vem hon var och antagligen visste de vad det där klumpiga försöket att kidnappa eller råna henne gått ut på också. Bartenders visste alltid en massa i filmer och Cathryn hade trott att det var en myt tills hon börjat inom branchen. Bartenders visste alltid en massa.
”Nyx dyker säkert upp senare,” menade bartendern. ”Antingen sitter du kvar och väntar eller så kommer du hit senare.” Cathryn lyfte sitt ölglas och tog en mun.
”Jag har ju en öl av avsluta,” sa hon. ”Dessutom har hotellet inte fixat mitt nya rum än.” Bartendern lyfte på ögonbrynen.
”Så du bor kvar ändå?” sa han. Cathryn nickade.
”Varför skulle de försöka råna mig igen?” Nya blickar mellan männen. Då kunde hon stryka rån från listan av möjligheter till överfallet. Det hade hon ändå inte trott särskilt mycket på, vad hon än sagt till polisen. Den store killen vid baren reste på sig och kom bort till dem. Cathryn måste böja på nacken när hon såg upp på mannen. Mannen var inte bara lång, han var bred som ett hus och Cathryn skulle inte frivilligt gå i närkamp med honom om hon inte måste.
”Känner du Nyx sen tidigare?” frågade mannen med en raspig basröst. Cathryn skakade på huvudet, nöjd med att de båda visade sånt intresse i saken. Hon vann inget på att fortsätta fråga runt bland människorna i området om Nyx, det skulle antagligen bara reta Nyx, men det var skillnad om de andra frivilligt påbörjat samtalet.
”Träffade henne för första gången idag,” erkände hon. ”Känner ni henne väl?”
”Ingen känner Nyx de Winter,” svarade bartendern. ”Hon håller sig för sig själv.” Det hade Cathryn nästan förväntat sig. Var man jagad av franska militären höll man sig för sig själv.
”Hemlighetsfull, vacker och mystisk,” skrattade hon och använde ett tonfall som om hon inte riktigt trodde på dem. ”En riktig femme fatal?” Båda såg ut att vilja protestera och den store mannen öppnade munnen för att svara, men någon ropade på honom från baksidan av baren. Mannen ursäktade sig, sen försvann han med långa kliv in i mörkret bakom baren och Cathryn förväntade sig nästan att bartendern skulle gå sin väg även han, men han satte sig i stället ner på soffan mitt emot.
”Är det okej att jag slår mig ner en stund?” Cathryn nickade.
”Självklart,” svarade hon. ”Det är alltid trevligt med sällskap.” Bartendern strök undan några hårstrån från pannan.
”Jag heter Jaques, förresten,” sa han. ”Du är britt, va?” Cathryn nickade. Hon hade en utmärkt franska, men den engelska accenten var svår att dölja för de infödda.
”Cathryn,” sa hon och flinade till. ”Engelsk agent från engelska underrättelsetjänsten, här för att spionera på er så mitt land kan krossa ert.” Hon fick ett brett flin tillbaka. Sanningen var alltid den bästa att säga, för då var det ingen som trodde på den.
”Vore nästan skönt om ni engelsmän kunde invadera oss nån gång så det här jäkla trycket på gränserna försvann,” sa bartendern nu och skrattade. ”Kriget är officiellt över för femton år sen, när ska de sluta bråka egentligen?” Cathryn ryckte på axlarna.
”Vet inte,” svarade hon och lät tonfallet och hennes min vara nonchalant. ”När ska krisen i Israel lösas? Där har de bråkat i flera tusen år och lär bråka lika länge till. Vi får väl hoppas på en nedrustning snart. Jag bryr mig inte vidare om det där om jag ska vara ärlig. Jag är inte mycket för politik.” Jaques skakade på huvudet.
”Nej, inte jag heller egentligen. Men det är synd om genmodden och psi-människorna här i landet. De verkar ha det bättre i England. Där får de i alla fall äga sig själva.” Cathryn nickade och mannen framför henne steg i hennes aktning. Det var inte många i Frankrike som vågade tala så öppet om lagarna och som inte samtidigt såg sig nervöst över axeln för att kontrollera att ingen från säkerhetspolisen stod där och lyssnade.
”Är hon i trubbel på något sätt?” frågade Jaques.
”Vem?”
”Nyx.” Cathryn valde att skaka på huvudet, irriterad på att hon hamnat i den utfrågades roll igen.
”Nej, inte alls. Varför tror du det?” Bartendern ryckte på axlarna.
”Det går ju rykten,” sa han. ”Inte för att jag tror på särskilt många av dem. Det där som hände på hotellet förresten, skottlossningen. Ja, det går ju rykten om det också. Att det hade att göra med att du frågat efter Nyx.” Cathryn studerade det vänliga ansiktet som fanns framför henne.
”Polisen sa att det troligen var ett vanligt rån,” svarade hon. Bartendern försökte spela oberörd.
”Ja, då var det säkert det. Som sagt, jag tror inte så mycket på de där ryktena om Nyx i alla fall. Vad vill du henne?”
”Personligt. Jag kan tyvärr inte gå in på det, då måste jag döda dig.” Ett nytt flin sa henne att skämtet gått hem. Bartendern lutade sig bakåt, tydligen mer avslappnad nu, som om han bestämt sig för att Cathryn inte skulle ställa till några besvär.
”Hon är en speciell kvinna,” sa han. ”Det här är hennes bord, faktiskt. Hon är liksom lite stammis här. Hon och Achillies.” Cathryn svalde ner sin munfull med öl.
”Achillies?”
”Hennes hund, en grå chihuahua.”
”En chihuahua?” Cathryn kunde inte hejda sitt förvånade uttryck. Den kvinna som hon träffat hade varit aggressiv och Cathryn hade fått intrycket av en låda dynamit, redo att sprängas i luften när som helst. Hon hade en chihuahua. Som hette Achillies. Bartendern log.
”Japp, udda för en sån tjej kanske. Det finns vissa här som skvallrar om henne, men hon har kommit hit nästan varenda dag det senaste året och har aldrig varit inblandad i ett enda slagsmål. Ja, förutom den gången hon hjälpte René köra ut en kille som höll på att slå sönder inredningen här. Duktig tjej, hon använde något grepp jag aldrig sett förut. Men hon slåss inte. Faktiskt, jag tror inte något kan få henne uppretad. Jag menar, det är ändå en del som försökt. Hon håller sig alltid lugn. Sitter där med sitt vatten eller sin mjölk. Hon köper en öl nån gång då och då, men det är sällan.” Cathryn kunde inte låta bli att skratta när hon hörde bartenderns svada. Det verkade som om Nyx gjort lika stort intryck på bartendern som hon lyckats göra på Cathryn själv, om än ett något annorlunda intryck. Cathryns intryck hade varit helt annat än lugnt. Nervöst, skräckslaget och aggressivt, men inte lugnt.
”Låter inte som någon bra kund, då,” påpekade hon. ”Vatten eller mjölk?” Bartendern nickade.
”Alltid bara nått av det. Men hon betalar alltid för det lika mycket som hon skulle betala för en öl, och hon ger dricks dessutom. Det är klart, jobbar man åt Fabrice kanske man tjänar bra med stålar. Det där du sa om hemlighetsfull och mystisk, förresten. Jag har sett tusen brudar som kommer in här och leker hemlighetsfull i hörnet. Det skulle kunna stå med neonbokstäver ovanför dem att de bara vill synas och att de inte vill annat än att man ska ta reda på deras hemlighet, men Nyx är inte sån. Hon är liksom bara… som om hon aldrig riktigt deltar. Hon håller sig undan. De säger att hon är på rymmen från något, det är säkert möjligt. Skulle inte förvåna mig, jag menar, det är väl ingen hemlighet att hon är genmod. Med hennes ögon och allt. Men det där att hon har dödat folk, nej. Är det något jag verkligen inte kan tänka mig om Nyx är det det. Att hon dödar folk alltså.” Bartendern ryckte på axlarna och lät blicken glida runt i rummet som för att kontrollera att han kunde sitta kvar ett tag till. Han skulle just vända sig mot Cathryn igen när dörren plingade till och tre ungdomar klev in genom dörren. Cathryn kände igen typerna, det var samma slags typer som hoppat på henne med k-pistar på hotellet. Den ena, en ung man med illrött hår och så mycket piercing i ansiktet att han skulle sitta löst till om han kom i närheten av en stark magnet, gick direkt bort till spelautomaterna i andra änden av lokalen. Cathryn fick nästan ont bara av att se honom. Piercingen var delvis av det cybernetiska slaget, inopererade taggar som satt vid ögonbrynen och som var fästa under huden i själva skallbenet. Det var mycket vanligt att göra ingreppen med så lite smärtstillande som möjligt, eftersom annars försvann ju en stor del av grejen med att ha dem. Den minsta typen, en mörkhårig kille med smalt ansikte med piercing av det mer traditionella slaget, gick raka vägen fram till baren. Jaques reste på sig.
” Kunder,” sa han. ”Ursäkta.” Så gled han iväg bort till baren, men Cathryn lade märke till att han såg nervös ut och att han först tittade på de nya kunderna och sen Cathryn själv igen. Det fick Cathryn att titta till extra på dem och hon insåg att hon faktiskt kände igen den smale. En kort skymt av ett ansikte som skrikit åt de andra att ducka när Cathryn svarat på deras attack med egna vapen. Ett örhänge som Cathryn aldrig skulle glömma, i form av en naken kvinnokropp i silver. Ingen av dem verkade ha lagt märke till henne än och hon funderade på om hon borde agera.
”Zack! Du måste se det här!” Den med illrött hår viftade med armen och den med det smala ansiktet såg upp. De verkade vara stammisar, för bartendern hade redan försett de två vid baren med var sin öl, som om han visste att det var vad de ville ha.
”Att störa någon när han dricker sin öl är som att stjäla någons hora, Saz!” sa den smale och skrattade. ”Vad fan är det nu då?”
”Nyx har spelat igen,” svarade den piercade med illröda håret. ”Kolla resultatet! Hon kan det här, den där tjejen. Fan, varför hatar Victor henne så? Hon är rätt cool.” Zack tog en djup klunk av sin öl och rapade högt.
”Vänta du bara tills hon blir förbannad på dig,” svarade han. ”Hon…” Han vände sig åt Cathryns håll och tystnade. En guttural svordom föll över han läppar, sen var han i flygande språng på väg ut därifrån. De två som varit med honom frågade inget utan kastade bara en blick på Cathryn och följde sen efter sin kompis. Cathryn kastade sig efter och hon undrade hur smart det var egentligen när hon med långa steg tog sig ifatt dem på gatan utanför. Hon lyckades få tag i Zack och slängde upp honom i ett stadigt grepp mot väggen medan de två andra trevade efter vapen. Cathryn släppte Zack med ena handen och knyckte till med armen så pistolen hon hade i ärmen föll ur hölstret och ner i hennes hand.
”Ah ah,” sa hon och skakade på huvudet samtidigt som hon riktade pistolen mot de andra två. Hon var beredd på att Zack skulle försöka greppa sitt vapen, men tydligen var killen smartare än hon trott. Han stod stilla mot väggen och nickade åt de andra att låta bli sina vapen.
”Vad vill du?” undrade han. Cathryn sänkte sitt vapen några centimeter som en liten gest för att hon inte ville skjuta dem egentligen, men fortfarande beredd att använda det.
”Bara prata med dig en stund,” svarade hon. ”Så länge dina två vänner där inte drar vapen eller försöker slå ner mig så kommer jag inte bli våldsam, jag är inte här för att bråka. Okej?” Zack nickade och riktade sen blicken mot sina båda kompisar som fortfarande stod och tvekade.
”Saz, Lupe, stick!” väste han. ”Jag klarar mig, okej? Ni vet vart hon bor om ni hittar mig sönderslagen.” Det sista verkade få de båda att lugna sig och med löften om gruvlig hämnd i fall deras polare, och som det verkade, deras ledare, kom till minsta skada så började de dra sig bakåt. Cathryn bytte grepp på Zack och tog honom om nacken i stället.
”Då så,” sa hon. ”Då går vi in i gränden här och tar ett litet samtal mellan fyra ögon.” Zack gjorde inget motstånd, han klev snällt med in i den mindre gränden som löpte mellan husen. Han var inte särskilt stor alls, märkte Cathryn när hon åter tryckte upp grabben mot den smutsiga tegelväggen i gränden. De var nästan lika långa och Cahtryn hade inga som helst problem att övermanna honom när det kom till styrka. Zack verkade inte vidare gammal heller, knappa tjugo, och en sån kille som lyckats bli ledare för ett gäng av den där typen borde vara en smart kille i stället.
”Du var med på hotellrummet,” började Cathryn. Zack avbröt henne nästan genast.
”Alltså, det var inget personligt! Okej? Vi tänkte aldrig skada dig, fattar´u? Vi skulle bara göra det som en tjänst. Okej?” Cathryn lät honom snacka på en stund innan hon harklade sig och avbröt.
”Vem skickade er att kidnappa mig?” Zack blev tyst och hans blick gick omkring som om han kontrollerade att ingen hörde eller såg. Cathryn släppte greppet om killens hals och backade undan ett steg, dock fortfarande med pistolen i handen.
”Nå?” sa hon. ”Vems tjänst utförde ni?” Zack slickade sig om läpparna och verkade fundera på bästa lögnen. Cathryn väntade. Väntan var bättre än hot i nio fall av tio. Tystnad skapade bättre frågor än uttalade. Zack harklade sig.
”Du sa till polisen att det var ett rån,” påpekade han. Cathryn nickade.
”De har inget med mig att göra och de ska inte gräva i saker de inte förstår, ” svarade hon. ”Jag väntar fortfarande på ett svar.”
”Men hon dödar mig för fan om jag säger det!” Cathryn kände sig triumferande.
”Hon,” upprepade hon. ”Hon som i Nyx de Winter?” Hon såg på den panikslagna blicken hon fick att hon aldrig haft så rätt som nu. Zack skakade hastigt på huvudet.
”Det har jag fan inte sagt!” fräste han. ”Varför skulle hon ha med det hela att göra?” Cathryn hade redan svaret, men hon kunde passa på att pressa ut lite extra. Bartendern hade sagt att Nyx var en lugn och stabil tjej som aldrig dödade folk. Zack trodde uppenbart att hon gjorde det.
”Varför ville Nyx de Winter att ni kidnappade mig, Zack?” Zack ryckte till när han hörde sitt namn och Cathryn såg hur frågan var på väg innan den ens ställts.
”Hur vet du vad jag heter?” Cathryn valde att bara le åt frågan och leendet fick Zack att bli ännu mer nervös. Cathryn lät pistolen glida ner i fickan. Det var ingen idé att hota mer, på det skulle hon inte komma långt med den här grabben. Psykologi var nyckeln här.
”Du ställer väldigt många frågor och ger väldigt lite svar, Zack min vän,” sa hon. ”Hur vore det om vi gick tillbaka till Rolling nu och satte oss ner? Jag bjuder på en öl och du svarar på mina frågor. Bättre än att stå här i kylan, eller hur?” Zack såg tveksam ut och hans blick gick åter till den större gatan utanför. På något sätt kändes det inte förvånande om Nyx plötsligt skulle uppenbara sig där, hon verkade vara överallt och ingenstans, men nu var där tomt.
”Alltså, jag kan inte säga något,” mumlade Zack. ”Fattar du trögt? De dödar mig.”
”Så det blev de nu?” Cathryn skrattade och beslöt att ge upp. Hon hade fått svar på det som var viktigt och ställde hon en massa ingående frågor om Nyx så skulle Nyx antagligen få reda på det. Det verkade onekligen som om hon hade mer makt här i området än vad Cathryn först föreställt sig.
”Nu går vi in och sätter oss,” avgjorde hon, och sen började hon gå tillbaka mot den större vägen och ingången till Rolling Records. Zack följde med, han trodde antagligen att han skulle bli skjuten om han inte gjorde det.
”Jag kan inte snacka om henne heller,” muttrade han. ”Hon gillar inte att man snackar om henne.”
”Har jag frågat om henne?” Den tillbakaslängda frågan fick Zack att rycka till och han flinade till mot Cathryn.
”Nej, faktiskt inte.” De klev in i baren igen och Cathryn nickade åt bartendern och såg att Zack gjorde det samma. Bara ett litet tecken på att allt var lugnt och att ingen skulle börja skjuta på den andre. Cathryn bad om en ny öl och en till Zack också och de slog sig ner vid samma bord som innan, det vid jukeboxen. Cathryn studerade gängkillen framför sig. Zack var fortfarande nervös, men Cathryns egen trevliga attityd och lugn verkade smitta av sig. Cathryn skulle lätt kunna bryta ner Zacks försvar och plocka den information hon behövde, men det var riskfyllt. Telepati var inget man använde sig av i Frankrike hur som helst, det fanns lagar för sånt och även om Zack aldrig skvallrat på Nyx och låtit polisen eller militären hämta henne, så betydde inte det att han var lika överseende med telepater som med genmodifierade. Många drog en skarp linje där emellan och Cathryn hade inte lust att få ett elkoppel om halsen. Zack såg sig åter om som om han ville försäkra sig om att ingen lyssnade.
”Om du inte tänker fråga om Nyx de Winter, vad var det du skulle fråga mig om?” muttrade han sen. Cathryn tog en djup klunk ut ölglaset och gjorde sig ingen brådska med att svara även om frågorna började trängas i huvudet på henne.
”Jag behöver verkligen veta vem som beordrade kidnappningsförsöket,” sa hon. Zack stirrade ner i sitt glas.
”Kan jag inte svara på,” sa han. ”Du får väl tro att det är Nyx om du vill, jag har inte sagt att det är det.” Cathryn nickade.
”Kommer det göras några fler sådana försök?” frågade hon. En hastig huvudskakning och ett flin blev svaret. Cathryn höjde ett ögonbryn en aning och Zack skrattade till.
”Inte från oss i alla fall,” lovade han. ”Skulle inte tro att vi blir ombedda en gång till heller, det gick ju inte precis bra förra gången. Shit, bruden, du är läskig när du slåss. Känner du de Winter förresten? Eftersom du frågade efter henne,” lade han till sen, bara aningens för hastigt. Cathryn skakade på huvudet.
”Nej,” sa hon. ”Känner henne gör jag inte. Jag har träffat henne, det gjorde jag strax efter ert försök på hotellet.” Zacks blickar gick runt och han verkade inte vidare bekväm med att tala om händelsen på hotellet och Cathryn förstod honom. Kanske hon borde fråga om Zacks kompisar klarat sig, om det var någon som hade blivit skadad, men hon var inte där för att bli kompis med den här killen. Hon tyckte egentligen inte ett dugg om honom, hon hade sällan något för de där typerna som trodde de var häftiga för att de hade en kniv, en gängtillhörighet och ett gäng stulna prylar hemma i lägenheten.
”Verkar som om hon är full av överraskningar den där de Winter,” påpekade hon. ”Känner du henne själv?” Ett nytt flin.
”Ingen känner Nyx de Winter.” Samma svar hon fått av bartendern. Hon gjorde i alla fall intryck på folk, den där bruden. Cathryn beslöt att spela bartenderns roll den här gången för att se om Zack också ansåg att Nyx var mer skvaller än verklighet.
”Jag tyckte hon verkade som en trevlig tjej när jag träffade henne,” sa hon. ”Lugn och sansad.” Hon fick ett hånflin ifrån Zack.
”Har du verkligen träffat Nyx och inte hennes lilla chihuahua?” blev det spefulla svaret. ”Lugn? Jo, lugn som en jävla flaska nitroglycerin innan det smäller!” Cathryn höll masken och såg bort mot spelautomaterna där den piercade grabben tidigare stått.
”Din vän tyckte hon var cool,” påpekade hon. ”Men hon är en bråkig typ alltså? Lite hetsig?” Zack gjorde en grimars, som om ölen han drack plötsligt blivit sur.
”Nyx är typen som du inte vet om hon försöker få dig i säng eller om hon vill döda dig,” svarade han. ”Saz vet inte vad han snackar om. Nej, hon är inte cool och hon är inte aggressiv heller. Jag vet inte vad du vill henne, bruden, men håll dig borta från henne. Hon är livsfarlig. Hon är knäpp, psyko. Fattar du?” Cathryn såg bort mot bartendern för att se vad för reaktioner Zacks lågmälda prat fick, men bartendern verkade inte ha hört. Tungan på Zack hade i alla fall lossnat, för han fortsatte självmant utan att Cathryn behövde ställa mer frågor.
”Jag har inte haft mycket med Nyx att göra egentligen,” sa han. ”Hon håller sig på sin kant och jag på min efter det där med Victor. Men man har ju hört.” Cathryn drog sig till minnes att den piercade sagt något om saken, men hon valde att inte påpeka det hela. Zack verkade prata på bra nu och Cathryn tänkte inte störa med orelevanta frågor. En sak stod klart för henne. Nyx de Winter verkade bestå av rykten, där vissa sa det ena och vissa det andra, själv visste Cathryn inte längre vad hon skulle tro. Kanske Nyx dödade folk, kanske inte. Cathryn skulle inte bli förvånad om hon gjorde det.

Editera kapitel

FöregåendeNästa