Fabrice nickade åt henne när han satte sig framför henne. Hans fina ytterrock var fuktig av regnet och Nyx kastade en blick ut mot gatan där hon kunde se två stora skepnader stå och huttra. Paris kunde vara kallt i oktober. Fabrice slängde en blick på den öl som stod framför henne.
”Jag trodde inte du drack alkohol,” sa han.
”Nej, vanligen gör jag inte det. Men det här är ett undantag.
”Jag trodde inte du gjorde undantag heller.”
”Nej, vanligen gör jag inte det.” Han lade ifrån sig handskarna på bordet och likaså den eleganta grå hatten i bästa gangstermode som han alltid bar så fort det började bli lite kallare ute. Den våta rocken knäpptes bara upp de två översta knapparna, han skulle visst inte stanna länge. Nyx tittade åter ut på skepnaderna som stod i regnet utanför dörren.
”Får inte husdjuren följa med in?” frågade hon. Han kastade en blick över axeln.
”Nej, de gör bättre nytta där ute. Förresten gillar inte Puzzi dig.” Nyx flinade brett och ställde ner ölglaset igen.
”Förstår inte vad det kan bero på.” Hon fick ett flin tillbaka.
”Jag har ett jobb åt dig.” Hon nickade. Det började bli skralt i kassan och sen Léonin börjat hänga henne i hasorna så hade det börjat bli förskräckligt dyrt.
”Vad ger det?” frågade hon. ”Och vem?”
”En kille som lånat pengar av mig. 4000 euro. Marc, han som äger affären. Du får 200. Jag vet att han fått in pengar och jag vill ha tillbaka vad som är mitt.”
”Naturligtvis.” Nyx slickade sig om läpparna för att få bort ölskumet. ”Och vart bor han?”
”Allié d’oiseau, på hörnet. Han äger den där lilla mataffären, du vet.” Nyx visste vart det låg. Achillies skrapade med tassen mot hennes vad och hon böjde sig ner och lyfte upp sin hund i knät. Fabrice såg på den lilla chihuahuan med det svarta nithalsbandet som nu gläfste åt honom med höga skall och viftade på svansen.
”Varför skaffade du dig en sån där fånig liten sak?” frågade han. ”Jag kan hjälpa dig hitta en bättre hund. En schäfer eller en dobermann. Eller varför inte en fransk bulldog om du nu nödvändigtvis vill ha något mindre?” Nyx strök Achillies över öronen och han gav ifrån sig ett läte som påminde om när en råtta piper av belåtenhet.
”Achillies är en bra hund,” sa hon. ”Äter lite, gör inget väsen av sig och…”
”Framkallar förtjusta läten hos gamla damer snarare än har en respektingivande och skrämmande roll,” avbröt Fabrice och gjorde en grimas.
”När det gäller respekt och skräck så sköter jag den biten tillräckligt väl själv.”
”Det lär det snart vara slut med om du fortsätter så här, Nyx. En fånig liten ursäkt till hårig råtta istället för en riktig hund och det senaste skvallret är att du fått en adoptivdotter också.” Nyx höjde på ett ögonbryn. Kvarteret älskade att skvallra om henne, det visste hon, men hon hade faktiskt inte trott att detta skulle vara något som andra intresserade sig för. Vem hon slog till smågrus, vem hon misstänktes ha dödat eller vem hon senast pressat på pengar i Fabrice namn, men inte hennes hund eller Léonin.
”Jaså?” sa hon.
”Den där lilla taniga flickungen som brukar hänga här, vad hon nu heter. ”
”Léonin.” Fabrice nickade, som om namnet inte vore vidare viktigt egentligen.
”Ja, det kanske hon gör. Billiga Lucilles dotter, va? Du gav dig på hennes farsa för att han slog henne.” Nyx ryckte på axlarna.
”Jag gillar inte att man slår flickungar eller försöker tvinga dem att betala sina skulder genom att sälja ut dem till pedofiler. Han fick stryk, det är allt. Jag är inte orsak till att han är försvunnen.” Det var halvsanning, men hon tänkte inte berätta sanningen för honom. Lucille hade inte sörjt länge utan sökt sin tröst i sin nya hallick, vilken naturligtvis inte behandlade henne en bit bättre än vad Frank Millard gjort, men han lät åtminstone bli Léonin. Fabrice höjde ett ögonbryn tillbaka åt henne och hon gjorde en avvärjande rörelse med handen.
”Jag har inte dödat honom, Fabrice.” Fabrice ändrade inte sin min.
”Jaså du. Skvallret säger annat.” Nyx ryckte på axlarna igen.
”De gillar att skvallra om mig. Vad är det mer du hade att säga mig?” Fabrice ryckte på axlarna lite.
”Varför skulle jag ha något mer att säga?” undrade han.
”För att du annars inte skulle sitta kvar. Du har inte knäppt upp rocken, du tänkte dig inte en trevlig pratstund om ditt och datt över en kopp kaffe. Fram med det!” Han gav ifrån sig en suck och skakade på huvudet, trots att han borde ha förväntat sig svaret.
”Det är en typ som frågat efter dig. En militär.”
”Militär?” Nyx kände hur nackhåren reste sig och hon såg sig genast om, nästan beredd på att de stora svarta bilarna skulle komma rullande, att major Gerard skulle kliva in genom dörren. Hon visste att hon aldrig skulle klara av att döda honom. Hon skulle bli till lilla lydiga 21-3, projektet CSH21, som bara var en varelse, ingen människa. Hon visste det. Fabrice studerade henne med huvudet på sned.
”Ja, en anglaise,” sa han. ”Hon frågade efter en genmod som troligen håller sig för sig själv, gula ögon, svart hår, eventuellt med ljusa slingor i. Verkar troligen jagad. Finns bara en sån här i området.”
”Vad exakt frågade hon? Vad sa hon?” Nyx kunde inte släppa dörren med blicken och hon kunde känna en tom svart känsla i magen som sa åt henne att springa, springa så snabbt hon bara kunde.
”Hon frågade efter dig, det är allt,” svarade Fabrice. ”Jag trodde först att hon var en av de där frihets-typerna från England som är här för att rädda er genmod och allt sånt där, dock beväpnad och lite för självsäker så hon är nog snarare från Engelska militären. Varför gör det dig så nervös?”
”Jag är inte nervös!” fräste Nyx.
”Verkligen,” påpekade Fabrice och Nyx insåg att hon klättrat upp på soffsitsen och satt beredd som ett vilt djur på att fly mot närmaste utgång. Hon satte sig ner igen.
”Åh. Ja, okej. Hon gör mig nervös. Militärer gör mig nervös. Sa du något åt henne?”
”Nej, varför skulle jag det? Jag skyddar de mina, det vet du. Hon verkade dock inte vara typen som gav sig så lätt.” Nyx bet sig i läppen. Det kunde hon tänka sig. Militärer gav sig aldrig. Inte så länge de levde.
”Hon bor på hotell Royal nere vid floden,” fortsatte Fabrice. ”Blond, klär sig i jävligt dyra och fina kläder, så hon syns ganska väl.” Nyx flinade till åt Fabrice och åter log han tillbaka utan att riktigt tänka sig för. Fabrice var smart. Han gav henne gratis information och därmed så visste han att hon skulle hålla sig till honom, fast han gav henne sugit med betalt. Hon lutade sig bakåt.
”Jag ska fixa de där 4000 åt dig,” lovade hon. ”Du har dem ikväll.” Fabrice reste på sig.
”Det misstror jag inte ett ögonblick,” svarade han och satte den grå gangsterhatten på plats på huvudet. Nyx följde honom med blicken medan han skred genom puben bort mot dörren. Fabrice var kung över området, den obesegrade fursten, och det gick inte att missta sig när man såg honom. Hon undrade hur han betedde sig när han träffade de som stod över honom. Han låtsades som om han inte hade någon över sig, men alla hade alltid någon över sig i hierarkin.
Hon satt inte kvar särskilt länge efter att den svarta bilen med Fabrice glidit iväg ut med gatan. Hon slängde åt Jaques några sedlar och nickade åt honom.
”För ölen,” sa hon. Han lät sedlarna glida ner i fickan och nickade åt henne, lika väl medveten som hon om att ölen hon druckit inte kostade mer än två euro, och det han fått hade säkert varit omkring 50. Det regnade ute och Achillies skickade en tanke åt henne som innehöll en massa känslor av blöta tassar och kall mage. Nyx lyfte upp honom och placerade honom i den flätade väskan hon brukade ha honom i. Hon klappade honom på huvudet.
”Du ska inte bry dig om vad Fabrice säger om dig,” mumlade hon medan hon började gå ner för gatan. ”De förstår inte. De kommer aldrig att förstå.” Hon fortsatte att småprata med sin chihuahua medan hon tog sig ner för de regnvåta gränderna mot Allié d’oiseau och den lilla affären som låg där på hörnet. Kanske hon borde passa på att handla mat medan hon ändå var där. Man skulle ju gynna de lokala affärerna hade hon hört. Eller så var man bara lat och slösade med pengar för att man inte orkade ta tunnelbanan iväg till de större billigare matkedjornas lokaler. Allié d’oiseau låg bara några kvarter nedåt mot Seine, nästan i närheten av där hon själv bodde, men hon hann ändå bli rejält blöt av regnet innan hon räddade sig in i den lilla trekantiga affären. Det stod en blond flicka i kassan och hennes mun öppnades för att protestera medan fingret började röra sig mot skylten där det fanns en hund med ett rött kryss över. Innan några ord hunnit fram kom en äldre kvinna och skyndade sig att lägga en hand över det pekande fingret.
”Hon får ta med sig hunden hit.”
”Men..!” Den yngre kvinnan såg förvirrad ut och Nyx vände ryggen åt dem som om hon inte alls hörde vad de viskade om.
”Hon får ta med sig hunden hit, säger jag,” väste den äldre. ”Du ifrågasätter inte henne och vad hon gör om du vill leva.” Achillies gnällde till när han kände Nyx missmodighet. Hon stack ner handen till honom och kliade honom bakom örat. Det var en sak att veta att folk var rädd för en, en annan sak att höra att de trodde man skulle döda dem för att de ifrågasatte huruvida man fick ta med sig sin hund in i affären eller inte. Kanske hade Fabrice rätt, kanske Leonins alla superhjältar höll på att göra intryck och göra henne vek. Sånt där skulle inte ha stört henne för bara några månader sen. Hon plockade åt sig några paket med fläskkotletter och ett paket med köttfärs. Hon fick en bild i huvudet av de där små paketen Achillies visste innehöll hundgodis. Hon suckade igen och gick bort till djurhyllan och tog ner ett sånt paket. Att kunna tala med sin hund med telepati var ibland mer till besvär än till nytta. Den unga tjejen vid kassan hade försvunnit när Nyx kom till kassan och det var bara den äldre kvinnan där. Hon lyckades med konststycket att le och se nervös ut samtidigt medan hon plockade ihop Nyx varor i en kasse.
”Det blir 15,45,” sa hon. Nyx plockade upp plånboken och plockade upp två tio-eurosedlar.
”Är Marc här?” frågade hon.
”På kontoret.” Kvinnan bet sig i läppen, kanske hon funderade för sig själv huruvida hon borde ha sagt det eller inte. Antagligen visste hon att Marc var skyldig Fabrice pengar. Nyx försökte sig på ett leende, men såg att det hade föga effekt. Hon tog sin växel, stoppade ner köttet i väskan hos Achillies och såg till att han fick några kulor från godispaket. Hon skickade en tanke åt honom att om han rörde köttet så skulle han få sova på golvet för lång tid och han pep till och viftade lite på svansem som ett tecken på att han förstod. Hon gick bort mot dörren bakom disken med den självsäkerheten som bara finns hos folk som vet att ingen kommer ifrågasätta deras närvaro. 4000 euro och Fabrice gav henne bara 200. Egentligen borde hon ge honom på nöten för att han gav henne så dåligt betalt. Hon borde ha fått åtminstone 400. Informationen, han hade gett henne värdefull information påminde hon sig själv om. För 200 tänkte hon inte slå någon sönder och samman, hon hoppades att den här mannen skulle betala.
Ta lite kattgener, lite spindel, lite groda, lite salamander och rätt mycket lejon och tiger. Stoppa in en drös förädlade mänskliga DNA-bitar, skapa dubbla DNA-kedjor, bind samman dem med speciella gener ifrån människor med psioniska krafter och hoppas på det bästa. Det var väl ungefär receptet på vad de gjort, dr Allard, dr Bratec och de andra. Någonstans gick det fel, någonstans brast logiken och DNA-kedjorna reagerade underligt med varandra. Det var sedan länge välkänt att det fanns människor som var så kallade transgenetiska, genmodifierade med olika egenskaper, och lika välkänt att det fanns människor med psi-förmågor, psioniska krafter, såna som kunde läsa tankar, påverka biologisk materia eller flytta saker i luften med bara tanken. Folk påstod att de kom ifrån militärlabb någon gång på 2030-talet, eller att de var resultatet av den kärnkraftsolycka som skett i Ryssland redan på 1900-talet. Andra hävdade att det virus utbrottet på 2020-talet eller att det var utomjordingar som skapat dessa människor, för självfallet var det mer logiskt än en nyck av evolutionen. Ytterligare några drog in Gud i det hela och sa att det antingen var änglar eller demoner. Oavsett anledning så fanns de i alla fall, de hade blivit ganska välkända redan under 60-talet. Det påstods att deras närvaro hade orsakat kriget i Europa på 2080-talet, fast kanske snarare att kriget uppstått då de franska och spanska lagarna om dessa människor infördes. Frankrikes och Spaniens regeringar sa att genmodifierade och psioniska människor inte var intelligenta nog att klara sig själv och därför måste de snälla företagen gå in och ta hand om dem. Att ta hand om i detta fall betydde ett elhalsband eller en fotboja och att bli företagens egendom. Vissa såg helt mänskliga ut och när de lyckades rymma kunde de gömma sig i slummen. Andra såg ut som monster och fick hålla sig nere i kloakerna. Hon själv och hennes fem systrar hade skapats strax efter Fransk-Engelska kriget. Soldater, det var vad Frankrike ville ha. Soldater som var bättre än Englands soldater, eller EU:s soldater. Hon och hennes systrar hade varit det tjugoförsta försöket av en lång rad med försök, mer eller mindre misslyckade. Det hade verkat gå bra, hon och hennes systrar hade verkat bli det de ville ha, men ingen hade någonsin tidigare prövat att korsa ihop transgenetiskt DNA och psioniskt DNA förut. Resultatet blev CSH21, produkten av en grupp sjuka franska forskare och en nyck av naturen, en ickemänsklig varelse, en ickelogisk varelse som inte länge följde naturlagarna. Hon kunde leka logisk, hon kunde leka människa och hon hade långsamt men säkert blivit allt skickligare på det, men då och då bröt den andra gestalten i henne fram. Det var som om hon behövde vara även den. Första stället hon hamnat på efter att hon rymt hade varit hos några konstiga människor som pratat om Gud och att hon hade en djävul i sig som de ville driva ut. De hade inte förstått någonting, men hon hade valt att stanna för de hade varit snälla mot henne och gett henne kläder och mat och en säng att sova i. När det sen visade sig att de tänkte piska djävulen ur kroppen på henne hade det blivit blodigt. Fyra döda präster och 10 kyrkobesökare senare var kyrkan ett blodbad och hon var inte längre kvar. Det hade satt militären efter henne igen, så för ett långt tag hade hon valt att sova lite här och var där hon kunde, mest i övergivna fabrikslokaler och nere vid tunnelbanan, men när hon kommit till Melun hade hon bestämt sig för att stanna. Hon hade inte ens behövt döda den alkoholiserade mannen som bott i lägenheten innan, han hade varit död sen flera dagar tillbaka när hon väl bröt sig in i genom dörren. Hon hade dumpat liket i floden och sagt till hyresvärden att hennes farbror överlåtit lägenheten till henne medan han rest bort. Ingen hade ifrågasatt något, det gjorde man inte nere i dessa områden av Melun. Sen hade hon tagit arbete hos Fabrice, skaffat sig pengar för att göra om lägenheten och nu var den riktigt bra. Där kunde hon nästan känna att hon var normal, som alla andra. Hon stannade som vanligt utanför i korridoren och drog in luften genom näsan. Bara samma gamla lukt, ingen främmande fanns i hennes lägenhet. Däremot så kände hon en tydlig doft av barnschampo och godis och det kunde bara betyda en sak, att Léonin kommit och väntade på henne. Nyx låste upp dörren och Achillies verkade ha vädrat samma sak som hon för han fick bråttom att klättra ur väskan och hoppa ner på golvet. Han försvann in i vardagsrummet där TV:n stod och gick. Det verkade vara tecknad action om man skulle gå efter ljuden.
”Borde inte du vara i skolan?” När Nyx ställde frågan så dök ett mörkhårigt huvud upp ovanför soffkanten och Léonin mötte henne med ett brett leende utan ord. Frågan var ställd som alltid, mer av en känsla av att hon borde fråga, än att hon egentligen ville ha något svar. Små människor som Léonin gick i skola, eller borde i alla fall. De skolor Nyx sett på bild när hon varit barn själv hade varit något att drömma om, något hon hade gjort i hemlighet mellan varven av balansträningar och övning på att plocka isär en Glock 710 på tid. Hon hade förstått nu att Léonins skola inte alls stämde med bilden av skrattande och lekande barn som klängde på en röd klätterställning. Bilden Nyx mindes hade haft några gröna buskar, några träd och en sandlåda där barnen lekt, allt medan en leende knubbig kvinna hållit ett moderligt vakande öga på sina skyddslingar. Léonin hade beskrivit något som verkade vara gjort av asfalt, betong och smutsiga grå korridorer. Läraren var ingen leende moderlig kvinna, hon var en man med trött ansikte som stod längst fram och rabblade det han skulle utan att egentligen bry sig om vem som lyssnade längre. När Nyx frågat om det inte fanns några vuxna i Léonins liv som gjorde det vuxna borde hade Léonin ryckt på axlarna och frågat vad det var vuxna egentligen skulle göra. Efter det hade de inte sagt mer om saken. Nyx gick in i köket och lade in fläskkotletterna i kylen och satte samtidigt på lite musik på terminalen. Slutet av Eve of destruction började låta ut högtalarna och hon stannade upp och lyssnade på texten. Hon gillade den i vanliga fall, men nu lät texten olycksbådande på något vis och hon fick åter tankarna på den där engelskan som varit och frågat runt efter henne. Hon slängde igen kylskåpsdörren och morrade till. Bara tanken på militärer kunde få henne att vilja klösa sönder världen. Hon hade ju skaffat sig ett liv där! Vänner, fiender, något som man kunde låtsas var ett riktigt liv, ett mänskligt liv. Det var ett våldsamt liv, men det var mer liv än vad hon någonsin haft.
”Något fel?” Nyx vände sig om när hon hörde Léonins röst bakom sig och när hon såg ner på skärbrädan såg hon tre långa skåror efter hennes klor. Hon skyndade sig att dra in klorna.
”Det är en kvinna som frågat runt efter mig bara,” förklarade hon. ”Bry dig inte om det.” Léonin bytte fot, uppenbart oroad.
”En kvinna? Vad då för kvinna? De där du alltid talar om?” Nyx ryckte på axlarna.
”Vet inte. Kanske. Jag ska undersöka saken. Jag kanske måste ge mig av igen om det är dem.”
”Ge dig iväg? Utan mig?” Nyx såg ner på den taniga flickan framför sig. Flickan kämpade för att inte gråta. Tio år och redan vuxen. Stackars flicka. Hon såg upp till Nyx som en hjälte från någon serietidning och Nyx visste ingen annan råd än att försöka ta henne ur den villfarelsen genom att vara så ärlig som möjligt mot henne. Det hjälpte sällan. Léonin hade alltid en bra ursäkt för vad Nyx gjorde om det så handlade om att bortförklara människor som blivit dödade för att de hade skulder till Fabrice.
”Léonin, vi har pratat om det här. Du vet att jag kanske inte kan stanna här för evigt.”
”Ta mig med!” Nyx visste inte riktigt vad hon skulle svara. Ta med henne. Det vore underbart. Det vore helt fantastiskt, för det skulle betyda att hon faktiskt inte var ensam. Hon skulle ha Achillies och hon skulle ha Léonin. Det vore en katastrof. Léonin var en duktig liten tjej, men hon var tio år och hon skulle hela tiden bli ett hinder. Léonin började gråta. Ingen hjärtslitande gråt med höga snyftningar, bara tysta tårar som rann över kanten på de mörka ögonen. Flickan hade lärt sig att gråta som en vuxen, inte som det barn hon var.
”Ta mig med. Lämna inte kvar mig här.” Nyx drog ett djupt andetag.
”Leo, jag kanske inte kan,” mumlade hon. ”Jag kanske inte kan ta dig med. Men… jag kommer och hämtar dig sen så fort jag kan om jag måste ge mig av. Okej?” Lögnen brände på tungan. Gav hon sig av för att militären kommit henne på spåren så måste hon lämna allt, aldrig gå tillbaka. Léonin försökte svälja ner tårarna.
”Lova att du inte lämnar mig,” snyftade hon. Innan Nyx riktigt begripit varför så hade hon knäböjt vid Léonin och höll henne hårt intill sig och hon kunde höra sig själv svära inför allt hon höll heligt att hon aldrig skulle lämna flickan. Inom henne kunde hon höra major Gerard skrika åt henne. Du är svag, 21-3! Du är vek! Vekhet leder till misslyckande! Misslyckande leder till död! Hon fick straffa sig själv sen för sin vekhet, nu hade hon inte tid. Hon hade en militär att ta hand om. Léonin slappande av när hon hörde löftena och kände Nyx armar om sig och hon slingrade sig rätt snart lös och försökte stryka bort tårarna från kinderna. Nyx rätade på sig.
”Det här betyder att jag kanske inte kan vara hemma så mycket närmsta tiden,” sa hon. ”Jag måste ta itu med den här kvinnan som frågar efter mig och jag kanske måste få henne att försvinna.” Léonin nickade. Nu när hon fått ett löfte om att få följa med verkade det som om hon nöjde sig med det och inte brydde sig mer.
”Ska vi äta tillsammans i kväll i alla fall?2 frågade hon. Nyx skakade på huvudet.
”Nej, jag måste iväg till Hombres.”
”De där?” Léonin rynkade på näsan. ”Jaques på Rolling säger att de är riktiga drägg som man ska akta sig för. Han sa att de äter barn till frukost.” Nyx kunde inte låta bli att le.
”Det gör de säkert,” sa hon. ”Men jag tror inte de äter genmanipulerade stridsmaskiner, så jag går nog ganska säker. Tror du inte?”
”Den där Victor som du slängde över räcket för några månader sen, han våldtog en tjej förra veckan och han skröt om det efteråt.” Nyx kunde tänka sig det om den killen. Hon hade aldrig gillat honom, men hon var ingen superhjälte som kunde springa och bestraffa folk när de betedde sig fel. Hon hade sig själv att sköta.
”Victor är ett as, men jag ska inte prata med Victor. Jag ska prata med Zack och Saz.”
”Zack slog sönder kiosken på Trean bara för att de inte hade hans typ av cigaretter.” Nyx rufsade till Léonins hår, hon tyckte om att känna det mjuka håret emot handen, precis som hon tyckte om att känna Achillies päls.
”Du behöver inte oroa dig, jag ska bara prata med dem. Du får stanna här om du vill, hålla Akilles sällskap.”
”Får jag köpa pizza?”Nyx nickade.
”Jag kan beställa innan jag går,” lovade hon. Léonin gav henne ett av sina charmigaste leenden, det som fick flickan att bli riktigt söt, och sen lyfte hon upp Achillies i famnen och gick tillbaka till soffan där hon tydligen var tvungen att backa tillbaka filmen en bit för att fortsätta titta på den. Nyx stod kvar bakom soffan en stund och såg på de tecknade figurerna som härjade på skärmen. Det var en smal kvinna, för smal för att någonsin kunna ha alla revben kvar. Hon höll som bäst på med omöjliga kungfu-sparkar mot något slags monster med bara ett öga, muskler som liknade massiv sten och en grotesk mun med stora huggtänder. Kvinnan, som var obeväpnad och bara klädd i en liten åtsittande body, verkade helt klart ha kontroll över situationen. Kanske det inte var så bra för Léonin att se på såna där våldsamma filmer, men kanske det var bättre att hon satt hemma och såg på tecknade våldsamheter än att vara nere på gatan och se på våld som var grymt realistiskt. Det var nästan komiskt, som om moder jord beslutat sig för att ha en obarmhärtig ironisk humor. Nyx var skapad för en enda sak, att döda, och hon hatade det. Moralens lagar sa att våld aldrig löser problem, och ändå var det just det hon fick betalt för av Fabrice. Hon hade aldrig riktigt fått ihop moral och verklighet. Hennes blick föll på bordet där Léonin ställt fram bröd och smör och ost åt sig.
”Du har smulat ner,” påpekade hon. Léonin såg upp på henne och gav ifrån sig ett irriterat ljud.
”Sånt som händer när man äter smörgås,” svarade hon. ”Bröd smular, Nyx, en av naturens lagar.”
”Det finns en naturlag till som gäller,” avgjorde Nyx. ”Barn som inte städar upp smulor efter sig får inte äta smörgås framför TV:n.” Léonin flinade tillbaka.
”Äh, jag får inte smula ner någonstans för dig, så försök inte. Du borde söka hjälp för din renlighetsnoja, vet du det?” Nyx valde att inte svara. Antagligen så var hon en aning pedant, antagligen en rest av sin uppväxt.
”Du tar hand om Achillies i kväll åt mig, va?” Léonin nickade, nu utan att ta ögonen från filmen där blodet ifrån de tecknade karaktärerna fullkomligt sprutade. Nyx tvekade. Pierre hade låtit henne se på tecknat när hon själv varit liten. Ett tidsfördriv när major Gerard inte plågat henne med en massa tester och en massa träning. De tecknade filmerna hade handlat om en flicka som hette Barbie och som verkade ha klarat av allt hon förutsatte sig bara hon hade en stor stark man som hette Ken som kom till hennes undsättning. Även den flickan hade haft för långa ben och för smal midja. Gerard hade upptäckt de där stunderna av tecknad film och förbjudit dem. I stället hade hon fått se på olika faktafilmer som innehöll nyttig kunskap, men varenda gång hon hade misslyckats efter det hade han hånfullt frågat henne om hon kanske inte hellre ville klä sig i rosa ballerinakjol och höga klackar. Den enda gång hon svarat ja hade hon ångrat.
Nyx hade haft tre män i sitt liv som alla hade varit en del av henne uppväxt. Den första var Pierre. Han som gett henne hennes namn, som funnits där vid hennes sida och försökt ge henne både omvårdnad och känslomässig värme. Kanske han hade varit den som lagt grunden för att hon överhuvudtaget kunde känna varma känslor för andra, den som lärt henne om empati. De hade delat ett själsband och därför skulle hon för alltid älska honom, men all kärlek hade alltid blandats med en känsla av att bli sviken. Han hade aldrig tagit henne därifrån, han hade aldrig räddat henne. Dr Allard var hennes far i den mening att han var den som skapat henne. Han satte ihop den omöjliga cockail som kom att bli hennes DNA, men han hade aldrig tagit ansvar för sin skapelse. Dr Allard hade varit nervös, alltid snurrat på sin penna i närheten av henne och sista tiden medan hon varit kvar på St Claire så hade hon varit övertygad om att han önskat att han aldrig skapat henne. De hade alltid hyst ett ömsesidigt förakt för varandra som Nyx först nu i vuxen ålder kunde begripa. Hon hatade honom för att han hade skapat henne och han hatade henne av samma anledning. För att hon blivit en reflektion på hans egna inre monster. Major Gerard å andra sidan hade alltid varit en auktoritet och någon hon sett upp till som barn. Han var den typen av människa som ledarskap faller så naturligt för, som dominerar ett helt rum när han kommer in. Egentligen hatade hon honom inte, inte ens när hon i tonåren började förstå vad han försökte göra henne till. Major Gerard hade nog aldrig varit ond, inte egentligen. Han hade bara trott så intensivt på vad han gjorde och han hade antagligen trott att han gjorde henne en tjänst genom att plåga henne så hårt. Nej, hon hatade honom inte. Hon avskydde honom, hon var rädd för honom, för att han jobbade åt Dem. För att han skulle ta henne tillbaka till grå kala väggar och en steril miljö, för att hon visste att hon aldrig skulle kunna sätta sig upp emot honom. Innan hon rymde hade hon inte vetat om allt hon nu visste om omvärlden, då hade hon bara haft bilder. Nu skulle hon ha verkligheten att sakna.
Hon stannade till utanför den rödmålade plåtdörren där Hombres märke var sprayad i svart. Till och med detta var bättre än labbets sterila miljö. För detta, den grå smutsiga vägen, soporna som stank från gränden och den otäcka högljudda musiken som dånade ut från Hombres lokal, det var verkligheten. Det var på något sätt mer äkta. Hon såg genom den gulbruna fönsterrutan att det satt några inne i lokalen och hon gick bort mot dörren och öppnade den. Inne i lokalen möttes hon av en lukt som nästan var värre än gatans sura soplukter. Här inne stank det av olja, smuts, bakfylla och svettig otvättad människa. Hon rynkade näsan, men hon gick ändå vidare in i lokalen. Hon stannade några steg in och registrerade rummet, den något torftiga möbleringen där det inte fanns annat än två nedsuttna soffor i grönblått, fyra motorcyklar och så diverse bänkar och bord belamrade med verktyg för att fixa med motorerna. Tre killar satt i sofforna, varav en hade en tjej i en kort latexkjol som skrevade honom. Alla såg upp när Nyx kom in. De två utan tjej kom hastigt på fötter och hon anade att de hade lagt händerna på sina vapen de hade på sig. Den tredje satt stilla med den rödhåriga tjejen kvar i knät, Nyx kände igen honom som Victor. Ytterligare två tjejer stod längre in i lokalen vid en motorcykel. De två erbjöd knappast något motstånd, de verkade mest skräckslagna över att se henne där. Musiken dånade så det gjorde ont i hennes öron och hon såg bort mot den stora ljudanläggningen som stod utmed väggen medan hon funderade på om hon skulle slå sönder den ifall de inte gjorde som hon sa. Meningslöst våld brukade tyvärr fungera utmärkt på det avskrap från gatan som satt framför henne. Något hon heller aldrig riktigt förstått utan som bara var ett konstaterat faktum. När hon stått tyst en stund utan att någon gjort en ansats till att stänga av oljudet från högtalarna gick hon själv fram och tryckte på off-knappen. Ingen ifrågasatte, ingen rörde sig, alla bara såg på henne.
”Är Zack eller Saz här?” frågade hon.
”Kanske, kanske inte!” svarade en av de mörkhåriga närmast henne. ”Du har inget här att göra! Försvinn!” Nyx stod kvar. Det stod sju öppnade ölflaskor på bordet och hon kunde känna en tydlig lukt av dålig sprit och av Zack. Han hade inte varit där för så länge sen.
”Tala bara om vart jag kan hitta dem så ska jag låta er supa vidare, okej? Eller vad ni nu gör.” Hon tittade på tjejen i latexkjol som satt grensle över Victor och kvinnan reste på sig som om Nyx sagt åt henne att hon varit en stygg flicka.
”Var har du din lilla råtta då?” undrade Victors raspiga röst. Nyx försökte kväva sin irritation. Hon hade inte tid att slänga käft med Victor.
”Jag var rädd att han kunde bli smittad av någonting.”
”Och den lilla snorungen då?” Victor reste på sig även han och klev fram mot henne. Nyx registrerade att övriga i rummet backat en aning. De var fler än hon, men de visste att hon skulle få med sig någon av dem och ingen ville bli den första.
”Victor,” började tjejen i latexkjol. ”Snälla, börja inte…” Victor vred på huvudet för en sekund och blängde på tjejen.
”Håll käft, Nila!” sa han. Så vände han sig mot Nyx igen och Nyx såg att en av de andra killarna smet ut genom en dörr som borde leda ut till baksidan av huset. Kanske han hämtade förstärkning eller så kanske han hämtade Zack. Hon kunde ha tur.
”Trodde den där ungen alltid hängde dig i kjolarna,” fortsatte Victor.
”Vill du bråka med mig, Victor?” Victors breda boxaransikte flinade mot henne och hon insåg att han antagligen var hög som ett hus av crack. Hon skulle kunna spöa upp honom, igen, men hon hade ingen lust att slåss. Använde han crack så skulle han dessutom aldrig känna någon smärta och hon var inte där för att vare sig slåss eller döda folk. Hon tog ett steg åt sidan så han blev tvungen att snurra runt efter henne om han ville slå mot henne.
”Hit the road, Jack, jag har inte tid att slå dig på käften just nu.” Hon såg hans trevande i fickan och visste att en kniv skulle komma upp vilket ögonblick som helst. Någonstans inom henne sa en röst åt henne att döda honom. Han var en fara för henne. Hon kvävde rösten.
”Victor, lägg av!” Zacks smala ansikte blev synligt i den lilla dörren bakom motorcyklarna. Han var inte stor, men hela gänget av idioter slappnade av som om en räddande ängel klivit in genom den svartmålade dörren. Nyx kände att hon själv slappnade av när Victors klumpiga kropp förflyttade sig ur hennes väg och Zack placerade sig mellan sin kompis och Nyx. Det var uppenbarligen mer för Victors skull än för hennes.
”Teo sa att du vill mig nått.” Nyx nickade.
”Ni ska kidnappa en person åt mig,” svarade hon. ”Hon bor på hotell Royal.” Zack stod tyst och verkade försöka avgöra vad hon ville det tilltänkta offret. Han luktade inte vidare mycket bättre än Victor och de övriga och hon hade lust att ta ett steg bakåt för att slippa den otäcka lukten i näsborrarna, men hon tvingade sig att stå kvar.
”En engelsk kvinna,” fortsatte hon. Zack nickade.
”Jag har sett henne,” påpekade han. ”Hon var på Rolling igår. Lång, blond, stora bröst.” Han gjorde en liten rörelse med handen för att accentuera hur stora och Nyx suckade. Hennes suck fick honom att sluta flina och försöka hålla sig till ämnet.
”Så… Hur som helst. Jag vet, hon frågade folk efter dig. Verkar jobba för nån sån där rädda-valarna-organisation.” Nyx kastade en blick på Victor som fortfarande stod kvar och blängde på henne. Aset ville bråka med henne, cracket hade fått honom att tro att han hade en chans. Zack verkade inte orolig för bråk, han såg fortfarande bara på henne.
”Vad får jag ut av att vi kidnappar henne åt dig?”
”Vad vill du ha ut av det?” Nyx såg rakt in i hans ögon och Zack backade bakåt, bara ett steg, men det räckte.
”Jag hade tänkt be om en dejt,” svarade han och försökte sig på ett flin som blev lite för osäkert för att vara övertygande.
”Jag dejtar inte.”
”Nä, du gör ju inte det. Dricker inte, dejtar inte, tar inga droger och slår inte folk på käften.” Han gick upp nära henne och hon kunde känna hans andedräkt när han nästan strök sig mot henne. Han luktade billigt rakvatten och gammal öl.
”Säg mig, de Winter, vad gör du?” Hon sköt honom ifrån sig utan så mycket som ett leende.
”Dödar folk som inte håller sig till ämnet. Ni ska ta henne till någon lokal där jag inte behöver bli störd när jag förhör henne. Ni nämner inte ett ord om det här för någon, bara ser till att utföra uppdraget snabbt och utan vittnen och sen ringer du mig. Jag struntar i om hon är skadad, men hon ska vara i sånt skick att hon kan prata.” Zack lät en hand med olja under naglarna smeka henne över kinden, nästan ömsint. Nyx kom på sig själv att rygga bakåt bara vid tanken på att han skulle vara intresserad av henne mer än som en kurvig kvinnokropp.
”Oåtkomlig som alltid, Nyx de Winter,” sa han. ”Nå, jag har faktiskt ett problem du skulle kunna hjälpa mig med. Tjänster och gentjänster. De finns två killar och en tjej som bråkar med oss på andra sidan floden. Jag skulle behöva ha bort dem.”
”Tre stycken mord som betalning på en kidnappning?” Nyx höjde på ett ögonbryn. ”Du var en dyr jävel, Zack. Nästan lika dyr som Fabrice själv.” Han öppnade munnen för att komma med sina protester, men hon förekom honom med en nick.
”Vi säger så,” sa hon. ”Jag vill ha namn och ansikte på dem jag ska eliminera och jag vill veta vart de hänger och om du har hemadresser på dem. Du kan skicka uppgifterna senare om du inte har dem här och nu.” Han skakade på huvudet .
”Jag hade förståss tänkt nöja mig med en, men tar du alla så blir är det jag som är skyldig dig en tjänst.” Nyx insåg att samtliga människor i lokalen hade börjat se på varandra och samtliga hade blivit nervösa igen, som om hon sagt något tokigt. Hon hade kanske gått med på morden lite för lättvindigt, hon hade inte tvekat och det hade varit fel. Sagt var sagt och kom aldrig mer igen. Nu hade hon lärt sig ännu mer om hur det var att vara människa.
”Har du uppfattat uppdraget eller måste jag repetera för dig?” frågade hon. Zack skakade åter på huvudet.
”Nej, jag tror jag fattat. Kidnappa den engelska bruden på Royal utan att nån annan fattar vad som händer, vi kan få det att se ut som ett rån. Ta henne till något bra ställe och ring dig så du kan fråga ut henne. Jag behöver ditt nummer.” Nyx rabblade raskt alla tio siffror och insåg sekunden efter att han inte hade en chans att komma ihåg dem. Hon rotade i väskan efter en penna och hittade en något tuggad och blöt blyerts. Hon måste lära Achillies av med den där egenheten att tugga på saker som låg i väskan. Hon krafsade ner numret på en liten papperslapp och räckte honom.
”Jag vill ha det gjort ikväll. Ring mig innan ni går in så jag vet när ni påbörjat jobbet och bränn sen den här lappen och radera mitt nummer ur din e-com.”
”Varför det?” Nyx blängde på honom.
”Om jag dödar tre personer åt dig för att du ska kidnappa en så gör du bäst i att inte ställa frågor utan bara lyda order. Är det uppfattat?” Zack flinade mot henne och gjorde en honnör, med fel hand, så slarvig att major Gerard skulle haft honom att skrubba toaletter i tre veckor för det.
”Yes, sir!” sa han. ”Några fler order, sir?” Nyx vände på sig och började gå mot utgången.
”Gå aldrig in vid det militära, Zack,” sa hon. Hon kunde höra honom skratta bakom henne.
”Jaså? Tror du inte jag skulle bli en bra soldat?” Nyx öppnade dörren.
”Nej,” svarade hon, utan att vända sig om. ”Du frågar för mycket och du tvättar dig för sällan. Ring mig när ni påbörjar jobbet och skicka namn, adresser och bilder till min e-com så jag kan påbörja mitt.”