Nyx ryckte till och satte sig upp. Hon hade drömt. Drömt om allt grått omkring henne, tomheten som värkte i henne så att hon skrek. Nu tystade hon skriket, satt för ett ögonblick blickstilla och lyssnade. Något hade väckt henne. Grannarna malde på som vanligt, hon kunde inte höra några andra ljud som stack av. Hon kröp ihop på sängen. Hon ville skrika igen, skrika så att de hörde henne, så att någon hörde, men hon visste att ingen skulle höra, ingen skulle komma dit. I drömmen hade allt varit så otroligt mycket starkare, tomheten värkte fortfarande i henne så att hon kved. Hon var tvungen att lägga händerna om pannan och blunda. Hon gungade fram och tillbaka, försökte tränga ute alla känslor som kommit i drömmen. Det hade funnits något där, något som hon försökt greppa. En blå kofta, en liten blå kofta som fladdrat och som bleknat. Som blivit lika grå till slut som omgivningen, försvunnit in, upplöst av verkligheten. Paniken inom henne skapade ett svart hål i bröstet, ett tryck som hotade att spränga henne om hon inte skrek. Inget ljud kom, hon bara satt, gungade fram och tillbaka och tryckte sig för pannan. Hon hade inte gått utanför dörren på flera dagar, hon hade knappt ätit eller druckit, bara vandrat runt runt eller försökt sova. Rastlös, rotlös och hemlös. Lägenheten där hon bodde var inte hennes hem, där hon kom ifrån var heller inte hennes hem, ingenstans hade hon ett hem, inte ett sånt hem som hon och hennes systrar drömt om när de var små. Någonstans där man hörde hemma. Hon såg på kniven som låg bredvid henne på nattduksbordet. Åter tog hon upp den, som hon gjort så många gånger den senaste tiden, lade den mot handleden. Major Gerard skrek i hennes huvud. Hon var en vekling! Hon var inte värd något! Hon klarade inte sig själv, han hade rätt, hon var vek. Det fanns ingen plats för henne i den här världen. Hon tryckte till med kniven mot huden, oförmögen att göra den skärande rörelse som behövdes för att den skulle gå in djupare. Den sylvassa eggen skar ändå igenom hennes skinn och hon började blöda. Hon slutade trycka, men lät kniven sitta kvar mot såret, följde med blicken den röda rännil som rann ner för hennes hand. Smärtan i armen lättade trycket i hennes bröst och hon slöt ögonen, andades. Det knackade någonstans, Nyx blev plötsligt medveten om att det var på hennes ytterdörr det knackade och hon förstod vad det var som väckt henne. Det var inte drömmen, det var knackningarna på dörren. Hon tog bort kniven, rev åt sig filten från sängen och torkade bort blodet och sen gick hon bort till hallen. Genom kikhålet i dörren kunde hon se en tanig flickkropp, klädd i en blå kofta. Flickan stod där och trampade och såg ut ungefär som om hon funderade på att gå igen. Nyx slöt ögonen. En blå kofta. Hon hade antagligen omedvetet kommit ihåg flickans doft och känt den i sömnen när flickan utanför dörren rört på sig. Nu var hon där, den blå koftan mitt i allt grått. Nyx kikade genom hålet igen och såg att flickan hade ett blåmärke på kinden och det såg ut som om hon grät. Nyx hörde en snyftning, kunde känna lukten av det smutsiga barnet, i övrigt var allt stilla. Efter ytterligare en liten stund så vände flickan sig om och började gå ner för korridoren. Allt grått sudd i Nyx huvud, all tomhet och all panik skapade något hos henne när hon hörde gråten som långsamt försvann ner mot trappan. En känsla. En känsla av att vilja få slut på gråten. Hon öppnade dörren. Vid ljudet av dörren så stannade flickungen och vände på sig. Hon försökte stryka bort tårarna och se morsk ut.
”Hej,” sa hon. Nyx visste inte vad hon skulle svara så hon svarade likadant.
”Hej.”
”Du sa att du skulle lära mig slåss,” sa flickan. Nyx drog in handen bakom ryggen så det inte skulle synas att hon blödde. Hon förstod inte riktigt varför hon skämdes, det var ett barn hon hade framför sig, ett barn som grät behövde hon inte vara stark och duktig inför. Ändå så kände hon sig skamsen.
”Hur hittade du hit?” undrade hon. Flickan tog ett par steg framåt mot dörren.
”Jag följde efter dig, från Rollings,” mumlade hon. ”Kan du lära mig slåss? Kan du lära mig hur man slipper vara rädd?” Nyx kände sig inte längre bara skamsen, utan även tafatt. Hon hatade att vara tafatt. Skärp dig, 21-3!
”Rädd kommer man nog alltid vara,” sa hon. ”Även om man kan slåss.” Flickan gick ända fram till henne, Nyx såg åter in i ett par barnögon som var fulla av förtroende.
”Du är inte rädd,” envisades ungen. ”De säger att du aldrig är rädd för något.” Nyx hade lust att le, men istället gjorde hon en grimas. De skulle bara veta om allt hon var rädd för. Ensamheten, tomheten, paniken, att alltid se sig om över axeln, att aldrig ha ett hem, en man i uniform som skulle släpa henne tillbaka.
”Du sa att du kunde lära mig slåss,” envisades flickan när hon inte fick något svar. Så såg hon plötsligt Nyx handled och gjorde stora ögon.
”Du har skurit dig!” sa hon. ”Varför har du det?” Nyx drog undan handen och backade.
”Du har slagit dig,” kontrade hon. ”Varför har du det?”
”Det var inte jag,” svarade ungen. ”Det var farsan. För att han var full och arg igen.” Nyx rynkade pannan. Förra gången hade flickan hävdat att hennes mor inte visste om att hon fanns, nu slog pappan sitt eget barn. Nyx förstod inte hur det kunde vara så. Föräldrar tog hand om sina barn.
”Det är dumt att skära sig,” fortsatte flickan och trängde sig in i hallen. ”Sandras mamma gjorde det och då fick hon gå i terapi och annat. Hon höll nästan på att ta livet av sig. Fast Sandra sa att hon aldrig menat att verkligen ta livet av sig, då hade hon klarat det, det var mer ett rop på hjälp. Jag tycker det är korkat. Jag menar, om man vill ha hjälp är det väl bättre att ropa? På riktigt alltså. Får jag stanna här en stund? Typ för en timme eller så?” Nyx stängde dörren om dem. Hon förstod inte riktigt vad som hände omkring henne, men det förstod hon att den där blå smutsiga koftan hade suddat bort allt det grå ur hennes hjärna för stunden. Tomheten ekade inte lika panikartat längre i henne och allt tryck i bröstet hade lösts upp.
”Jag är ensam,” sa hon. ”Det är därför jag gör illa mig.”
”Då borde du kanske skaffa en hund,” sa barnet. ”Sandras mamma skaffade en hund, som en del av terapin, och det gjorde henne gladare. Hundar är bra för människor.” Hon sa det på ett sånt sakligt sätt att Nyx förstod att hon antagligen hört vuxna säga allt det där, men Nyx måste ändå ge flickan det erkännandet att det lät klokt. Hon hade alltid tyckt mycket om soldaternas vakthundar. Blicken föll ner på de smutsiga fotavtrycken som lämnats i hallen.
”Ta av dig skorna när du går in,” sa hon och sträckte sig genast efter borsten som stod i hallen. Flickan verkade inte höra henne, hon stirrade omkring sig som om hon hamnat i himmelriket.
”Vad fint du har!” utbrast hon. ”Vilka fina saker! Du måste vara jätterik! Och så rent. Så rent har inte ens Sandras mamma.” Nyx ville morra. Nej, det var inte rent längre, för den där smutsiga varelsen hade släpat in en massa gatusmuts på golvet och nu var hon på väg mot soffan.
”Rör inget!” hann Nyx säga innan ungen damp ner på soffan i sin smutsiga blå kofta och de allt värre jeansen hon bar till. Nyx skyndade sig att sopa upp smutsen från golvet och sen ställde hon undan borsten innan hon gick efter in i vardagsrummet. Ungen hade redan börjat trycka på fjärrkontrollen.
”Vilken TV du har!” sa hon, fylld av den hängivenheten som bara ett barn kan ha när hon ser något nytt. Nyx tog ifrån henne fjärrkontrollen, stängde av TV:n och slet barnet något ovarsamt bort från soffan.
”Du är smutsig!” anklagade hon. ”Rör inget sa jag!” Flickan sänkte blicken i golvet.
”Förlåt,” sa hon. Skammen räckte dock inte långt, för strax lyfte hon blicken och fick syn på bokhyllan med böcker. Hon gick genast dit.
”Oj vad många böcker du har! Har du läst alla?” Nyx hann precis hejda den smutsiga handen innan den rörde vid böckerna.
”Du behöver tvätta dig,” sa hon. ”Du luktar illa.” Flickan såg åter skamsen ut.
”Morsan hann inte tvätta. Hon skulle göra det men…” Nyx suckade. Såret på handleden var redan läkt och allt grått i huvudet hade lösts upp. Hon mådde bättre än vad hon gjort på länge. Hon förstod inte varför, men beslöt att behålla ungen kvar där ett tag.
”Vad heter du?” Flickan log brett åt henne igen, de blå ögonen glittrade i lampljuset när hon åter höjde ansiktet mot Nyx.
”Léonin. Léonin Millard. Du heter Nyx de Winter.”
”Jo, jag gör väl det. Du behöver ta en dusch.”
”Men du lovade att lära mig slåss!” protesterade flickan. Nyx tog tag i hennes arm och släpade iväg med henne till badrummet. Hon drog in flickan, tog ner en handduk ifrån hållaren och lade den hopvikt på toalettstolen.
”Jag ska lära dig slåss,” sa hon. ”Men då ska du först tvätta av dig. Jag ska hämta en ren tröja åt dig och ett par byxor.” De skulle säkert vara förstora, men Nyx antog att flickan kunde låna dem tills de smutsiga barnkläderna var tvättade och torkade. Det skulle betyda att flickan måste stanna där över natten, men Nyx övertygade sig själv om att det inte fanns någon annan lösning. Hon skruvade på vattnet i duschen och tog fram schampo och tvål och balsam. Sen gick hon ut i sovrummet för att hämta kläder. Den blodiga kniven låg kvar på nattduksbordet. Hon stod ett tag och såg på den. En hund hade flickan sagt. Det lät som en enkel lösning. För enkel. Hon gick fram, tog kniven och torkade rent den med det redan blodiga lakanet som hon sen bytte mot ett rent. Det blodiga veks ihop och sen tog hon fram en tröja och ett par mjuka byxor som skulle gå lätt att vika upp ärmar och ben på. Utanför hörde hon att vattnet fortsatte att skvala och av ljudet att döma så hade Lèonin ställt sig under strålarna. Nyx gick in i badrummet igen med de rena kläderna och det blodiga lakanet. De smutsiga kläderna hade hamnat i en slarvig hög på golvet. Nyx rös och sen tog hon upp dem, stoppade in dem och lakanet i tvättmaskin. Genom det halvfrostade glaset kunde hon se att flickan verkade stå och bara njuta av varmvattnet mer än att tvätta sig aktivt. Det fick Nyx att le. Hon brukade göra samma sak, bara stå under det varma vattnet och njuta. Leendet kändes konstigt, hon undrade för sig själv hur länge sen det var som hon lett åt någon eller något. Det var länge sen hon stått i duschen och njutit också. På sistone hade hon bara tvättat sig för att hon måste.
”Är du hungrig?” frågade hon samtidigt som hon själv kände hur magen knorrade. Hon hade ätit alldeles för lite, hon måste få näring i sig.
”Det är jag jämt,” blev svaret ifrån duschen. Nyx undrade vad hon hade hemma som ett barn kunde äta. Hon hade bara kött, grädde och en del mjölk och hur man lagade till det visste hon inte. Hon hade en stekpanna, hon hade köpt allt det där som ett kök ska innehålla, men hon använde det aldrig. Hon åt köttet rått för att kunna få i sig tillräckligt med protein för att hennes kropp skulle orka.
”Tycker du om fläskkotletter?” undrade hon.
”Får jag potatis till eller ris?” undrade rösten från duschkabinen.
”Riset är slut och potatisen också.”
”Pasta? Sallad?”
”Inte det heller. Bara fläskkotletter.” Det blev tyst ett tag från ungen och så verkade hon nicka bakom imman och vattnet.
”Funkar,” sa hon. Nyx lämnade badrummet med en kommentar om att flickan skulle se till att torka upp alla vattenpölar med den speciella golvtrasan som hängde över elementet. Så fortsatte hon ut i köket och tittade i kylskåpet. Hon insåg hur hungrig hon faktiskt var när hon utan att tänka sig för hade slitit upp ett av paketen med nötkött och tagit en stor tugga av innehållet direkt ur paketet. Hon hörde duschen stängas av och hon ställde paketet på diskbänken, fällde ut klorna och skar upp köttet i lagom stora bitar. Hon åt dem en och en medan hon fortsatte att ta fram mer kött. Fläskkotletter. Hon hade tre kvar och de verkade inte vara förstörda. Hon tog fram stekpannan och satte den på spisen. Steka kött. Det kunde inte vara så svårt. Hon visste att hon köpt en kokbok, för en sådan hade funnits med på bilden av köket hon kopierat till verkligheten. Hon ville bli människa och människor hade kokböker i köket, precis som de hade böcker i bokhyllan ute i sitt vardagsrum. Nyx hade noga kopierat allt på bilderna i från inredningstidningarna hon köpt. Nu hämtade hon stekpannan och letade i registret i kokboken. Fläskkotletter. Där var det. Hon stirrade på receptet. Det här krävde mycket mer än bara en fläskbit. Det skulle vara svamp och grönsaker och kryddor. Hon suckade och bläddrade vidare. Fläskkotlett med svamp, fläskkotletter med chili, fläsk med sparris. Inget med bara en fläskkotlett. Hon tog ännu en tugga av sitt eget kött och beslöt att helt enkelt lägga kotletterna till Lèonin i stekpannan, slå på värmen och hoppas på det bästa. Hon hade nästan hunnit äta upp allt sitt kött när det började lukta först varmt kött och sen stekt kött, sen bränt. Nyx tittade ner i stekpannan. Ovansidan var ännu inte mer än svagt färgad åt grått, de var inte klara än. Lèonin dök upp i öppningen in till köket. Nu var hon ren, luktade av det oparfymerade schampot och tvålen som Nyx använde och hon luktade av Nyx med, för hon hade tagit på sig de rena kläderna.
”Ska du inte vända på dem?” undrade hon och tittade också ner i stekpannan. Nyx kände att den brända lukten blev värre och antog att flickan hade rätt, de borde väl kanske vändas på.
”Hur då?” undrade hon. Lèonin såg på henne med stora ögon.
”Med en stekspade,” sa hon i ett tonfall som om det var något alla visste. Nyx undrade vilket av alla redskap i lådan som var en stekspade. Hon drog ut lådan och barnet bredvid henne tog genast ut ett svart platt spadformat föremål. Hon vände på kotletterna som hunnit bli ganska svarta på undersidan.
”Har du inget fett i pannan?” undrade hon.
”Ska man ha det?” Lèonin stirrade på henne igen, tydligen verkade hon inte kunna förstå hur det var möjligt att en vuxen människa inte kunde laga mat.
”Jag kanske ska göra det här,” sa hon och sen sas det inget mer om den saken. Lèonin slänger ur de kotletter som uppenbarligen blivit brända och sen stod de båda tysta och väntade på att det nya köttet skulle bli klart. När det var det tog Nyx ner en tallrik från hyllan och letade rätt på ett par bestick från en av lådorna. Spisen hade blivit fruktansvärt kladdig, så efter att ha låtit Lèonin lägga upp köttet på tallriken så torkade hon noga rent hela spisen. Lèonin slog sig ner vid det lilla bordet inne i köket.
”Du gillar inte oordning, va?” sa hon. Nyx skakade på huvudet.
”Nej, det gör jag inte.” Lèonin sa inget mer om det heller, hon stack i stället en köttbit i munnen. Sen grimaserade hon.
”Det här var jätteäckligt. Har du inget salt eller peppar på?”
”Ska man ha det också?” Nyx insåg när hon sa det att alla recept hade innehållit just salt och peppar. Hon tog fram det lilla saltkaret hon hade, det som hon då och då strödde lite på köttet och tvingade i sig för att det var nyttigt och behövligt för henne att få i sig salter. Lèonin saltade ordentligt på köttet och sen såg hon nöjdare ut.
”Fortfarande inte så gott, men nu går det att äta,” konstaterade hon. ”Vet du, man kan köpa färdiga kotletter om man vill. Färdiggrillade. Finns kyckling också. Mamma brukar köpa det när hon hon vill vara snäll. Sen kan man förstås beställa pizza. Kan vi beställa pizza?” Nyx hängde undan disktrasan och satte sig mittemot Lèonin som fortsatte att rabbla olika saker man kunde köpa som inte behövde lagas till. Det rörde inte Nyx ryggen att hon var dålig på att laga mat. Det var inte en färdighet som räknades högt, hade det varit viktigt hade Major Gerard eller Pierre lärt henne det. Det var dock underhållande att lyssna på flickan som försökte förklara för henne hur hon skulle göra för att laga en rätt hon aldrig skulle äta. Så fastnade Lèonins blick på Nyx handled.
”Du har läkt!” sa hon. ”Du är genmod!” Innan Nyx hade hunnit komma med några protester så hade flickan fortsatt.
”Vad häftigt! Ni är ju hur coola som helst! Jag har alltid önskat att jag var en sån!” Nyx stirrade på henne. Hon påminde sig om att flickan var ganska liten, att hon kanske inte hade riktigt full kunskap om hur företagen behandlade genmod. Hon försökte låta bli att bli arg.
”Jag antar att du tycker det är lika häftigt att bli behandlad som en slav?” frågade hon. Flickan tystnade.
”Nej,” mumlade hon och slog ner blicken. ”Det är klart. Men jag tycker de är skitdumma som gör så där. De är väl också människor? Eller? Jauqes nere på Rolling säger så. Att företagen är hemska som har de där lagarna.”
”Jauqes har nog rätt,” höll Nyx med. ”Ja, jag är genmod. Och lite till. När du ätit klart så ska vi diskutera vad det är jag ska lära dig.” Flickan såg nöjd ut, men Nyx anade att hon ändå inte åt så fort som hon kunde, hon verkade tycka om att sitta där med Nyx.
”Du borde skaffa dig en hund,” sa hon. ”Det finns en djuraffär bara några kvarter bort, de säljer valpar just nu. Såna där chihuahuavalpar, jättesöta.”
”Ja, kanske det kanske.” Nyx visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hon visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till med flickan som plötsligt satt där i hennes kök och tog upp plats och tankar. Något Nyx kunde förstå lika lite var det faktum att Lèonin inte var rädd för henne som alla andra barn brukade vara, eller det faktum att flickan fick Nyx att känna sig levande igen, fick henne att tänka klart. En hund. Kanske hon kunde hitta livsgnistan där, den där livsgnistan som Pierre alltid pratat om att hon saknade, som hon behövde av någon annan. Själsband. Hon visste inte om hon kunde ha ett själsband med ett djur, men det skadade väl inte att försöka. Lèonin verkade redan ha bestämt att hon skulle det.
”Man kan ju alltid gå dit och titta,” sa hon och såg hoppfull ut. Nyx kom på sig själv med att le. Hon hade själv alltid önskat sig ett husdjur när hon var liten. Den här lilla människan framför henne kanske inte var så annorlunda mot vad hon själv varit för tio år sen. Lénonin stoppade sista köttbiten i munnen.
”Du borde skaffa dig en hund,” upprepade hon. ”Och jag borde få följa med och välja valp, för du verkar inte riktigt veta något om hundar.”