Hon var något av en paradox där hon stod i dörren, klädd i ett par svarta militärbyxor och en tunn kortärmad tröja som smetade sig fast av fukten och regnet utanför. Genomblöt, med en militärgrön ryggsäck på ryggen och en liten marinblå bag i vänstra handen, var det bara ett stort vapen som fattades för att bilden av en soldat skulle vara komplett. Hon kunde dock inte vara en dag över 18, hennes ansikte var smalt och dockaktigt och det gav intrycket av att hon var skör och ömtålig medan hennes kroppshållning sa precis motsatsen. Jaques ställde ner glaset han höll i handen och lutade sig fram mot bardisken, väntade på att hon skulle gå in i lokalen, men hon stod kvar precis innanför dörren och tittade. Som om hon var osäker på om hon skulle gå in eller inte.
”Behöver du hjälp med något?” frågade han, men fick inte ens ett leende till svar. Hennes ansikte skulle kunna höra hemma på vilken omslagsbild som helst, precis som resten av henne, men det var tomt. Utan känslor. Han rätade på sig, tog upp glaset han hållit i och fortsatte rada upp glasen framför sig. Hon var för ung för att vara krigsveteran. Antagligen var hon lika hög som Eiffeltornet och han borde be henne gå igen. Knarkare gav alltid bara problem, slog de inte sönder inredningen så spydde de, stal saker eller skrämde bort övriga gäster, men som vanligt var han för snäll. Chefen var borta, René var ute på lagret, regnet hällde ner utanför och det fanns inte en kund i baren. För att ha något att göra medan han väntade på att hon skulle röra på sig eller säga något så räknade han tyst glasen framför sig, men hon stod kvar och såg på honom, tyst. Det började bli obehagligt och han försökte låta bli att titta på henne.
”Vill du ha något att dricka, tjejen?” frågade han och böjde sig samtidigt ner under bardisken och låtsades hämta något där. Basebollträt låg det där det skulle, tryggt inkilad mellan gaspatronerna för öltappen.
”Mjölk.” Han slog huvudet i barkanten och fick så när ett av vinglasen att falla i marken, för rösten kom plötsligt inte från dörren utan från sidan av baren. Han skyndade sig att resa på sig, ta ett stort ölglas och hälla upp mjölk i, försökte låta bli att se ut som om han tyckte hon var obehaglig.
”Bara mjölk? Inget starkare?”
”Grädde. Om du har.” Han mönstrade henne åter när han räckte över glaset och han ryckte på nytt till lite när han mötte hennes blick. Hennes ögon var lika en katts, med gul iris och svarta ovala pupiller och han kunde inte påstå att han tyckte hon såg drogad ut. Hennes ögon följde snarare mycket vaket alla hans rörelser och hon såg sig omkring som om allt var nytt, som om hon var förundrad över allt omkring henne. Satan, en genmod. Han ville inte ha en genmod där i lokalen. Han försökte le igen.
”Har inte sett dig förut. Ny här, va?” Hon lade huvudet på sned.
” Ja, det kan man säga.”
”Vart kommer du ifrån?”
”Helvetet.” Hon hade tagit ett stadigare tag om glaset hon höll i och det tomma ansiktet fick en jagad blick när hon svarade. Han återgick till att plocka med glas och prylar bakom bardisken.
”Ja, vem gör inte det,” svarade han. ”Vart ligger helvetet då?”
”Långt ner och långt bort.” Han noterade hennes avvisande ton, hon var inte där för att småprata. Han förstod inte varför han envisades med att fortsätta han heller. Hon borde inte vara där, polisen letade säkert efter henne om hon rymt från företaget som ägde henne. De dök upp då och då, förrymda genmodifierade slavar från de stora företagen, nästan alltid aggressiva, på allt, och alltid i stort behov av pengar för att kunna ta sig vidare ut ur staden och så småningom kanske även ut ur landet. Frankrikes lagar var stenhårda när det gällde genmodifierade människor, de fick inte gå lösa. De var ju inte människor. Han var dock rätt van vid genmod’s, det vore inte första gången någon som nyss rymt försökt råna honom och för den delen så var det få som tog sig mycket längre än hit, ner till Nedre Melun där de blandade sig med alla vanliga fattiga människor. Såg de tillräckligt mänskliga ut kunde de dölja sina modifiering, annars hamnade de allt som oftast i nere i tunnlarna under marken.
”Vill inte tala om det, va?” fortsatte han, fast han blev arg på sig själv för att han ens fortsatte prata med henne. ”Nå, du slipper, jag ska inte fråga. Vad heter du?” Det blev tyst en lång stund, som om hon blev ställd över frågan.
”Nyx.” Namnet kom tveksamt. Hon smakade på det, som om hon undersökte om det var rätt.
”Nyx De Winter.”
”Ovanligt namn,” kommenterade han. ”Taget?” Hon skakade på huvudet, fortfarande med en förbryllad min, som om pratet om namn gjorde henne både ledsen och fundersam.
”Jag fick det,” sa hon tyst. ”När jag var liten. Av min…far.” Jaques sneglade ut mot lagret. Rene hördes fortfarande stöka omkring där, hon såg inte särskilt stark ut, han kunde nog troligen övermanna henne själv om hon försökte med något.
”Så vad fick dig in hit då? Regnet förstås.” Hon skakade på huvudet igen.
”Nej, musiken,” sa hon och pekade bort där den gamla jukeboxen stod och skrålade på gammal musik från 1900-talet. Han tittade också bort mot den. Det gamla skrället hade stått där när Jean hade köpt stället och de hade gillat den, låtit den stå kvar, renoverat den och istället byggt upp övrig inredning runt omkring den så den kom i centrum, låtit hela baren andas av gammal 1900-tals känsla. De hade till och med döpt baren efter ett gammal skivbolag från 1900-talet, Rolling Records. Jukeboxen var så gammal att den nog troligen var antik, men den fungerade allt jämt.
”Johnny Tillotson, Poetry in motion,” sa hon. ”Jag hörde den ute på gatan.” Han höjde ett ögonbryn. Så, hon kunde lite om 1900-tals musik, för de flesta hade nog sagt något om Elvis Presley eller möjligen Beatles eller Abba. De gulbruna rovdjursögonen vred sig åter mot honom och hon lutade sig fram mot honom.
”Jag behöver hjälp,” sa hon. ”Och du ska hjälpa mig.” Han skrattade till även om skrattet fastnade lite i halsen på honom.
”Nej du, tjejen. Då vill jag allt veta vad jag ska hjälpa dig med först.”
”Jag behöver kläder, en bostad och pengar.” Det lät som en replik ur någon dålig gammal film och han fick bita sig i läppen för att inte börja skratta.
”Du har en klädaffär neråt gatan,” påpekade han. ”De kan säkert hjälpa dig.”
”Som jag sa, så har jag inga pengar. Man behöver pengar för att handla, eller hur?” Hon lät som om hon verkligen ville kontrollera att hon hade rätt i den frågan och han harklade sig. Hon tänkte uppenbarligen inte råna honom, men han borde verkligen köra iväg henne nu. Det var inte bra att hon var där om snuten kom och började ställa frågor.
”Ledsen, tjejen,” sa han. ”Av mig får du inga pengar.” Hon såg länge på honom under tystnad och han tyckte synd om henne. Antagligen var hon en genmod som blivit så hårt utnyttjad att hon blivit sinnessjuk. Med det utseendet ville han inte veta vad hon utsatts för, de flesta vackra genmod brukade hamna i sina ägares sängar så småningom, frivilligt eller ej. Bäst att få henne att gå innan hon verkligen försökte råna honom, än hade hon i alla fall inte tagit upp något vapen.
”Du, du har säkert haft ett helvete och du behöver säkert hjälp, men…”
”Ja, jag behöver hjälp.” Orden kom fortfarande utan desperation, bara ett lugnt konstaterande. Det gjorde dem bara mer övertygande.
”Det är nog bäst att du går nu, sötnos. Det finns en organisation som hjälper…”
”Inga organisationer,” avbröt hon. ”Jag är inte intresserade av några organisationer. Du ska bara svara på mina frågor. Var finns personen som sköter det här området? Den som styr. Jag har tjänster att erbjuda.” Den här gången tappade han glaset och han lyckades precis fånga det igen innan det slog i golvet. Han rätade på sig och stirrade på henne, beredd på att hon skulle ha tagit upp en pistol eller en kniv, men hon stod kvar som förut, lugn och utan minsta tillstymmelse till att skämta. Han såg sig omkring av ren vana innan han svarade.
”Fabrice,” sa han. ”Fabrice sköter området här, men jag skulle inte snacka högt om det om jag var du. Han gillar inte att folk snackar om honom. Stick nu.”
”Nej.” Hon lät orubblig. ”Jag behöver en lägenhet och jag har en farbror här i området som jag tyvärr glömt namnet på. Han är alkis, träffar aldrig folk och har inga släktingar och vänner. Du kanske vet någon som stämmer in på det?” Jaques gjorde en grimas. Farbror, i helvete heller! Nå, det var inget annat att göra än att ge namnet på några olika som han visste stämde in på just den beskrivningen. Hon gav honom ett leende som gjorde att han kom på sig själv med att bara stå och fånle tillbaka. Han suddade hastigt ut leendet.
”Gå nu,” bad han. ”Annars ropade jag på René.”
”Gör inte det, det blir så lätt grisigt om det blir flera inblandade.” Leendet var försvunnet och orden bara ett krasst konstaterande. Hon svepte resten av mjölken och tog upp sina väskor som hon ställt på golvet.
”Var kan jag hitta Fabrice?”
”Fabien Fabrice, Rue De La Varenne 45. Det ligger en liten frisörsalong på botten. Gå in där och fråga efter honom.” Hon nickade och krängde på sig ryggsäcken. Jaques släppte ut luften ur sina lungor när hon började gå mot utgången, men drog in andan lika hastigt när hon plötsligt vände sig mot honom igen.
”Vi ses säkert igen. Jag gillade musiken så jag stannar nog i det här området.” Så var hon borta och han sjönk ihop över disken med ett stön. Han kunde inte förklara känslan, hon hade faktiskt inte hotat honom, inte ens varit särskilt otrevlig, och samtidigt hade han haft känslan av att han klarat livhanken på en sytrådstunn marginal.
”Vem var det som var här?” Jaques skrek till och snurrade runt. Han stirrade på René och skakade på huvudet.
”Herregud, människa!” utbrast han. ”Skräm mig inte så!” René höjde på ett ögonbryn.
”Förlåt, jag visste inte att du var så lättskrämd, Jaques.” Jaques andades långsamt ut igen och försökte lugna sig, utan att riktigt kunde släppa de sista orden hon sagt. René ställde ifrån sig lådan med sprit som han hållit i och sträckte sen lite på ryggen så hela hans ståtliga längd på en och nittiofem förlängdes med ytterligare ett par centimeter. På jukeboxen började en ny låt spela. René gungade sin kraftiga kropp i takt med musiken medan han gick bort till några av borden och började torka av dem. Hans basröst brummade till Zodiaks ljusa stämmor.
”Stay, just a little bit longer… oh oh oh, staaay…” Han såg sig om över axeln på Jaques som fortfarande inte kom sig för att återuppta arbetet.
”Nå, vem var här?” frågade han. Jaques ruskade på sig och såg på det tomma glaset där hon lämnat ett suddigt avtryck av sina läppar mot kanten.
”Någon du inte ville skulle stanna, om man säger så.”
”Något nytt tjackluder?”
”Nej. Antingen så kommer Fabrice att avrätta henne om några timmar eller så har vi en ny hitman i området.”
”Åh.” René skrattade till. ”Jag trodde du var van vid såna där idioter. Eller var hon så ful så du blev skrämd av bara tanken?” Jaques kunde inte låta bli att skratta med. Fabrice hade ett antal hitmans, de flesta han hade var män i Renés kaliber, stora långa biffiga typer som oftast hade boxarnäsa och ärr i ansiktet efter strider. De två enda kvinnorna Jaques kände till var inte mycket bättre. Han visste att René fått erbjudande ett flertal gånger, men René verkade nöjd med att arbeta som utkastare på Rolling Records och bära omkring på backar med sprit och öl. Kanske han var för intelligent för att gå på Fabrice lena tal om pengar.
”Nej,” erkände Jaques. ”Tvärtom. Hon lär få rykte om sig som ”La Belle Mort” om hon stannar här. Hennes ögon, de var liksom gula, som rovdjursögon, kattögon, du vet. Och när hon log så… Man blev bara stående och fånlog, fast man någonstans hade känslan av att hon studerade en som om man egentligen bara vore en köttbit hon snart skulle stycka.”
”Verkar som om hon onekligen gjort intryck på dig, Jaques,” småskrattade René. Jaques ruskade på sig igen.
”Ruggig brud säger jag ju. Och hon sa att hon skulle stanna här för att hon gillade vår musik.”
”Äh,” avfärdade René. ”Hon kommer i alla fall inte störa oss. Slappna av.”
Ett år på fri fot hade aldrig fått henne att slappna av. Det hade fått henne att förstå desto mer att hon aldrig kunde göra det någonsin igen. Det var svårt att vara människa och all träning hon fått på militärlabbet, all minnesträning, all stridsträning, de pedagogiska leksakerna de skaffat åt henne som barn, det hade inte hjälpt henne mycket när det gällde en sån enkel sak som att kunna handla i en affär. De två biffarna som nu blockerade hennes väg när hon kom gående mot dörren var egentligen de enda människor hon visste hur hon handskades med. De stod och hängde mot glasrutan som var skyltfönstret in till den lilla frisörsalongen Milos Coiffeur, var sin flaska med öl i handen, uppenbart beväpnade och med ett tydligt uppdrag, att vakta dörren bredvid fönstret så ingen obehörig kom in. Den ena var blond och medelålders, den andre en mörkhårig ung man som såg italiensk ut. Båda var säkert minst ett huvud högre än hon själv, med svällande muskler som avtecknade sig under deras tajta tröjor. Nyx slickade sig om läpparna för att få bort den torra hungerkänslan. Mängden kött hon kunde få från dem vore tillräckligt för att hålla henne mätt säkert tre dygn, men hon hade lovat sig själv att aldrig äta människor, det spelade ingen roll hur desperat hon var eller vad hennes tigergener som flöt i blodet sa. Hon var däremot riktigt hungrig, hon måste äta snart, annars så skulle hon aldrig kunna hålla fokus. Den ene biffen, italienaren, lade armarna i kors.
”Och vad vill du?” Hon koncentrerade sig på att se på hans knöliga ansikte i stället för armarna som pumpade av blod. Lukten av mannen fyllde hela hennes näsborrar och hon tyckte inte om den. Den starka lukten av dåligt rakvatten och den hårgelé som fick hans mörka krusiga hår att ligga slickat bakåt gjorde honom mindre aptitlig. Det var bra.
”Jag ska träffa Fabien Fabrice,” svarade hon.
”Jaså, så det ska du?” Den blonde hånflinade åt henne. ”Jag tror inte Fabrice tar emot just nu, lilla stumpan. Han äter nämligen.”
”Jag kommer inte bli långvarig. Tala bara om vart han är så hittar jag själv.” Italienaren med bakåtslickat hår såg på henne uppifrån och ner.
”Hm… kanske han kan tänkas träffa dig sen. Han kan säkert tänka sig ha lite ”efterrätt”. Och innan dess kan du få bli min förrätt.” Mannen sträckte ut handen för att stryka henne över armen och Nyx grep tag i hans handled och vred upp den bakom honom så han satt fast.
”Jag är hungrig, kall och trött. Bråka inte med mig, jag känner inte för det.” Mannen skrek och försökte ta sig lös medan han svor och Nyx höll honom bara så pass länge att han skulle förstå att det var hon som släppte honom, inte han som vann. Hon fick inte starta bråk, för lät hon raseriet slippa loss så skulle den här mannen strax inte ha något hjärta kvar i kroppen och hon skulle antagligen vara mätt igen. Den andre hade dragit upp en pistol, men så sänkte han ner den i hölstret igen när han såg att hon släppte greppet.
”Vad vill du Fabrice?” frågade han. Italienaren gned sig över armen och blängde på henne.
”Skit samma, hon ska fan inte upp till honom!” morrade han. Uppenbarligen hade hans manlighet fått sig en rejäl törn. Stackars liten.
”Käften, Puzzi,” avbröt den andra utan att se på sin kamrat. ”Nå, tjejen, ska du svara eller?” Nyx andades in det dåliga rakvattnet för att koncentrera sig. Mat! Hon behövde äta!
”Du har inget med det att göra.” De båda männen och Nyx bedömde varandra för ett ögonblick, hon med stelt ansikte som inte visade några känslor, italienaren med ogillande och ilska och den blonde med mer avvaktande. Hon skulle aldrig få respekt ifrån dessa män, men kanske rädsla nog för att få sin vilja igenom.
”Okej,” sa den blonde slutligen. ”Vi tar dig till Fabrice.” Han höll upp en hand för att åter tysta italienaren. ”Men skyll inte på oss om han beslutar att skjuta dig för att du stört hans middag. Okej?” Nyx nickade och följde med mannen in genom dörren och upp för en trappa. Trappan var gammal, själva trappstegen var av grå kalksten och trappräcket som satt fast i väggen bredvid var av riktigt trä. Nyx strök handen över det blankslitna träet, lät fingertopparna känna fibrerna som löpte längs med räcket. Hon älskade känslan av saker som var äkta och detta var ett mycket vackert hus. På så sätt tyckte hon om Melun, för på grund av fattigdomen hade dessa gamla hus aldrig rivits och bytts ut emot betong och glaskomplex så som i övriga Paris, här fanns dessa gamla snirkliga oregelbundna hus kvar. Den blonde mannen framför henne ledde henne in i en korridor, ganska bred, med en tjock heltäckningsmatta som nog för många år sedan varit färgstark och vacker, nu gråbrun och sliten. Utmed korridoren låg det mycket jämt fördelat tre dörrar, varav den i mitten var en stor dubbeldörr med frostat glas där det sipprade ut en lukt av kött. Nyx mage gav ifrån sig ett högt protesterande läte och hon var noga med att inte se på det vandrande köttstycket hon hade framför sig. Han stannade vid dubbeldörren.
”Vänta här.” Nyx hade inte tid att vänta. Hon ville ha det här avklarat och sedan behövde hon skaffa mat om hon så skulle behöva döda råttor igen. Utan ett ord knuffade hon undan det blonda köttstycket och öppnade själv dörren. Rummet var stort och antagligen nyrenoverat, för det fanns ingen sliten heltäckningsmatta utan ett nylagt trägolv, vräkiga stora tunga trämöbler, draperi i pärlor vid den lilla dörren längst in i rummet och stora tunga vinröda gardiner för de höga fönstren. Nyx visste inte mycket om heminredning, men hon tyckte om det. Det var inte grått. Mitt i rummet stod ett långt mörkbrunt bord med en massa stolar, och vid kortänden satt en stor mörkhårig man med breda axlar och smalt ansikte, klädd i en vit skjorta och ett par kritstrecksrandiga byxor. Han såg förvånat på henne och var halvvägs upp från stolen han suttit på.
”Vad i…? Vem i helvete är du?” Den blonde skyndade sig in och ställde sig mellan Nyx och mannen vid bordet. Nyx blick fastnade på bordet. Det stod ett fat där, med stora härliga biffar. De var visserligen stekta, men den här kocken kunde sitt och hade i stort sett bara brynt dem. Lukten av härligt rött blodigt kött gjorde henne nästan vansinnig och hon lyssnade knappt på männens käbbel utan gick i stället fram och slet åt sig en köttbit från fatet. Den mörke vid bordet stod nu upp och han stirrade på henne som om hon vore galen.
”Toni!” röt han. ”Ta ut flickan eller jag avrättar er båda här och nu!” Köttet i hennes mun fick hennes sinnen att lugna sig och hon slickade rent ena handens fingrar från köttsaft. För mycket peppar, hon skulle få ont i magen, men det var ändå himmelskt gott. Hon borde ha lärt sig bättre under senaste året än att göra såna här saker när hon var hungrig.
”Mitt namn är Nyx de Winter och jag tänker jobba åt dig.” Båda männen stirrade på henne och den mörke, som inte kunde vara någon annan än Fabien Fabrice, såg ut som om han skulle börja skratta och skrika samtidigt. En massa ord arbetade i halsen på honom men kom inte ut, istället blev han bara stående och blängde på henne.
”Va?” fick han slutligen ur sig. Så skakade han hastigt på huvudet och det verkade som om han beslutade sig för att skratta i stället för att skrika. Han slängde bak huvudet och gav upp ett gapskratt som fyllde hela rummet. Nyx slickade av andra handens fingrar och såg med missnöje ner på fatet som inte erbjöd henne mer kött.
”Som jag sa,” sa hon. ”Du ska ge mig jobb. Jag gör det mesta.”
”Så det gör du? Och jag ska ge dig jobb?” Han hade hämtat sig från sitt skrattanfall och nu såg han bara på henne med ett brett flin, samma slags flin man ger en liten hund som morrar åt en när man vet att man bara kan sparka den ur sin väg. Han viftade med handen.
”Toni, kör ut henne. Och se till att hon får betala för att hon käkar upp min mat.” Den blonde Toni tvekade och Nyx var tämligen belåten med att han såg så nervös ut. Han gjorde en ansats att gå emot henne och hon såg att hennes orörliga ansikte gjorde effekt på biffen framför henne. Han stannade igen.
”Eh… Fabrice, jag… jag tror inte…” Fabrice verkade inte alls förstå problemet.
”Nå? Kör ut, henne, Toni!”
”Alltså… eh… jag tror inte… ehum… jag klarar henne nog inte själv,” erkände Toni med ett lätt stammande. Fabrice höjde bara ett ögonbryn och sen såg han på Nyx igen.
”Så du har lyckats imponera på mina livvakter och du går in här, stjäl min mat och säger att jag ska ge dig ett jobb.” Hans min började gå över från road till intresserad och Nyx kände sig nöjd. Han lade ena pekfingret fundersamt mot läpparna och trummade lite med det.
”Folk brukar be mig snällt om jobb, eller så ber jag dem, men de brukar inte beordra mig att ge dem jobb.”
”Jag brukar inte be om saker,” erkände Nyx.
”Nej, du brukar traska in hos folk, äta från deras tallrikar och beordra dem som om det var du som styrde området. Vet du vem jag är?”
”Den som styr området. Jag behöver pengar.” Fabrice skrattade igen. Inte samma rungande gapskratt, mer ett skrockande. Så satte han sig ner vid sin tallrik och såg ner på den.
”Toni, kan du se till att Benîot steker upp två bitar kött till.” Så såg han upp på henne. ”Eller kanske jag ska ta fyra?” Nyx mage svarade ja åt henne innan hon hunnit fundera på om hon borde eller inte.
”Bara lätt brynt och inga kryddor,” hörde hon sig själv säga. Fabrice nickade.
”Du hörde, Toni. Be om en till tallrik också, och se till att rappa på.” Toni tvekade ett ögonblick, som om han trots allt inte ville lämna sin chef med den där konstiga människan som just dykt upp, men så suckade han och lämnade rummet. Fabrice spetsade ett par gröna bönor på gaffeln.
”Jag vet inte om jag gillar dig,” sa han. ”Hur mycket pengar vill du ha?” Nyx beslöt att sätta sig ner och hon valde stolen på hans högra sida. Det var nu det blev svårt, för hon visste egentligen inte särskilt mycket om vad man faktiskt betalade för ett mord eller två.
”Beror på vad du vill att jag ska göra.” Han tuggade på sina bönor, fortfarande uppenbart road av hela situationen.
”Vad gör du för något då?”
”Det mesta,” svarade hon med en axelryckning. ”Förutom det där. Du vet… ” Hon gjorde en menande gest och han skrattade igen.
”Horar menar du? Du skulle ju annars kunna göra succé.” Han såg helt oblygt på henne uppifrån och ner och lät ögonen stanna först vid hennes ansikte, sen hennes byst och midja. Nyx blängde på honom samtidigt som bilden av ett skräckslaget ansikte dök upp i hennes minne. Jo, hon hade ju onekligen kunnat ta samtliga pengar som fanns i hans plånbok, för han hade ju aldrig mer behövt dem. Sex hade hon tidigt lärt sig att det var något som inte fungerade särskilt bra ihop med människor.
”Jag provade det en gång,” erkände hon. ”Men kunden levde inte längre än till sista akten.” Fabrice höll på att sätta sista bönan i halsen och hostade. Han kom dock mycket snabbt i fattning igen, men nu såg han på henne med mer avvaktan. Det roade var borta.
”Ja, det är ju inte vidare bra service,” sa han. ”Du verkar minsann ha mer under skinnet än vad blotta ögat kan se. Är du genmod?” Nyx morrade till. Samma fråga jämt och ständigt. Som om de verkligen trodde att hon skulle svara ja på den.
”Är det något du har att göra med?” fräste hon. Han skakade på huvudet.
”Nej, egentligen inte. Men jag tycker om att veta vart jag har folk.” En tjock man med smal mustasch som fick honom att se rätt lustig ut dök upp och Nyx drog in doften av kött och kände hur hon blev lätt okoncentrerad av den. Den tjocka mannen såg något storögt på Nyx. Toni hade antagligen skvallrat och Nyx kände att hon faktiskt skämdes lite när hon såg de stora ögonen kocken gjorde på det tomma fatet som nu byttes ut mot ett fat med fyra nya stora köttbitar, två bara lätt brynta så som hon bett om. Kocken ställde ner en tom tallrik framför henne och lade ner en gaffel och en kniv.
”Vill ni ha mer potatis och…” började han, men Fabrice viftade bort kocken.
”Nej tack, Benîot,” sa han. ”Det är bra så.”
”Ja, Monsieur Fabrice.” Kocken böjde på huvudet, nästan som om han bugade sig, och tog sen det tomma fatet och gick. Fabrice hade åter fått den roade minen och han nickade åt henne.
”Ska du inte fortsätta att äta upp min mat?” Hon tog de två bitarna som var till henne och de slank ner lika kvickt som köttet innan. Fabrice nöjde sig med att lägga upp en bit och han åt med vad som troligen var att betrakta som kungligt bordsskick jämfört med hennes.
”Ledsen att jag åt upp din mat,” sa hon när hon väl kände att hon började bli mätt. ”Jag kan inte tänka klart när jag är hungrig.” Fabrice nickade utan att kommentera saken vidare. De satt tysta ett tag och plötsligt hade rollerna förändrats. Nu var det han som skaffat sig övertaget, han som ledde konversationen. Hon trivdes inte med det, men hon kunde inte heller komma på något bra sätt att ta tillbaka initiativet. Fabrice lade slutligen ner sina bestick och tog sig en munfull vin.
”Du kan nog hjälpa mig,” sa han när han svalt ner vinet. ”Jag har faktiskt ett jobb åt dig, men det är inget enkelt jobb. Du kan få göra det som tack för maten, kan vi säga.” Nyx såg ner på sin åter igen tomma tallrik. Fyra rejäla köttbitar, varav två skulle hon troligen få ont i magen av. Dålig betalning, det kunde till och med hon förstå.
”Vad går det ut på?”
”Jag har ett litet utbrytargäng här i området. Sex stycken loosers som tror att de kan regera området här utan att lämna ersättning åt mig. Jag vill ha minst 3 av dem döda, och jag vill ha dem döda ikväll.”
”Tre stycken? För lite kött?” Han rörde inte en min och hon reste på sig. Så det var ett test. Tester var hon van vid, det hade hon vuxit upp med. Det var nu hon antingen gick och begav sig av till ett annat område där det bodde någon gangster som hon kunde köra med, eller accepterade testet och kanske fick en hårdare herre men en som hon visste var hon hade. Hon hade testat honom, nu var det hans tur.
”Jag ska döda dem om jag bara får namn och ansikte på dem,” sa hon. ”Jag vill veta vart de brukar hålla till och jag vill ha namn på deras vänner och adresser dit. De kommer vara döda ikväll, innan midnatt.” Fabrice nickade, fortfarande med en orörlig min.
”Toni ger dig uppgifterna,” sa han. ”Det är nog bäst du sätter igång genast, för det är redan eftermiddag.” Nyx beslöt att spela med i hans spel. Man ifrågasatte aldrig tester, ifrågasatte aldrig varför han så nödvändigtvis måste ha det gjort ikväll eller vad som hände om hon inte lyckades. Det var inte relevant. Hon gick bort till dubbeldörrarna och öppnade den ena. I dörren vände hon sig om.
”Den här gången gör jag det gratis, Fabien Fabrice. Som tack för maten. Nästa gång får du betala mig.” Han nickade och nu log han.
”Den första är alltid gratis,” sa han. ”Jag hoppas vi ses ikväll. Innan midnatt.” Nyx stängde dörren om sig och stod stilla en stund ute i korridoren medan hon funderade. Tre stycken objekt på en kväll utan att dra polisen på sig var mycket, omöjligt för de flesta, men inte för henne. Osäkerheten började, samma osäkerhet hon alltid kände när de testade henne. Fabrice hade plötsligt fått samma status som vilken som helst av forskarna, dr Adrien eller major Gerard, och hon insåg att det hade gjort henne rädd. Det var situationen, testet som han gett henne. Samma sak varenda gång. Klarade hon inte testet så hade hon inte rätt till något och det skulle komma en bestraffning. Hon knöt handen hårt om sina fingrar och kände klorna för ett ögonblick tränga fram och skära in i hennes hud. Hon slickade bort dropparna av blod som sipprade fram ur klösmärkena. Hon skulle klara testet. Hon måste. Annars kom bestraffningen.