Nyx brydde sig sällan om att ta stora ingången vid sidan av Milles frisörsalong numera, hon gick in genom frisörsalongen istället och upp den lilla trappan som ledde raka vägen upp till hallen till Fabrice våning. Monsieur Mille stod kvar där nere i frisörsalongen och höll precis på att klippa Puzzi. Han såg upp och hon fick inte det vanliga leendet. I stället såg han på henne som om han just hört att hon fått en dödlig sjukdom.
”Du har låtit honom vänta,” påpekade han. Nyx ryckte på axlarna.
”Det har han tid med,” svarade hon. ”Är han uppe?”
”Ja, han och Alain.” Mille vände sig åter mot Puzzi, men Puzzi vred på sig så han kunde se Nyx.
”Lilla favoritdockan har visst hamnat i onåd,” sa han. ”Stackars lilla flickan.” Hon kattstirrade på honom, en lång blick som hon visste fick vem som helst att känna sig obekväm.
”Har inte Fabrice avlivat dig än, Puzzi? Jag trodde man gjorde det med husdjur man inte har nytta av.” Hon hörde ett väsande ifrån Puzzi, men Mille lade en hand på den store mannens axel.
”Gå upp nu, Nyx,” bad han. ”Bråka inte mer.” Med förnyad ilska slängde hon igen dörren om sig så hårt att en tavla hotade att åka ner. Hon hatade det här sättet att straffa henne på, att alla visste utom hon och att det plötsligt var hennes fel allt som hände. Lukten av Fabrice och hans stora cigarrer blandade sig med dofter av vin och de människor som rört sig där de senaste timmarna. Hon tyckte i vanliga fall om lukten, hon gillade Fabrices lägenhet även om den kanske var lite för vräkig i smaken för henne. Nu gjorde det henne mest irriterad. Alain, med sitt breda ansikte och ärret som löpte från pannan och ner över hakan, var i vanliga fall en man som hon inte riktigt tyckte om men som hon ändå inte föraktade. Nu kände hon lust att slå ner honom på fläcken och hon var glad över det. Förut när hon haft sina perioder hade hon funnit honom tilldragande, men ilskan fick henne att fungera glasklart. Han gjorde inget för att stoppa henne när hon kom gående genom hallen.
”Du är sen,” var det första han sa. Nyx upprepade exakt samma ord som hon svarat Mille en våning ner, men den här gången så lät hon inte lika vänlig. Alain sneglade på henne, som om han inte riktigt förväntat sig att det var hon som skulle vara arg.
”Han väntar på dig inne i matsalen,” sa han och gjorde ansatts att gå före och öppna dörren. Nyx valde att inte svara, men när han öppnat dörren åt henne och hon hunnit halvvägs förbi honom stannade hon till och såg upp på honom.
”Alain, om du sprider skit i Léonins öron en gång till så kommer jag skära halsen av dig. Är det uppfattat?” Han såg lite tafatt ut, som om han inte riktigt räknat med just den kommentaren heller, men så nickade han.
”Ehm, naturligtvis,” svarade han. Hon lät honom vara och klev in i matsalen. Alain var egentligen ingen att vara arg på, han gick bara Fabrices ärenden. Fabrice satt för närvarande i en av sina stora skinnfåtöljer och av lukten att döma höll han i ett glas med konjak. Hon stod kvar bara en bit innanför dörren, ett bevis på att hon inte tänkte sätta sig och småprata. Hon hade egentligen inte tid med detta.
”Ah, Nyx! Precis den lilla dam jag väntat på!” Han log mot henne och gjorde en gest mot flaskan framför honom. ”Lite konjak?” Här var det ingen min av att hon var dödsdömd, inget tecken på att hon var i onåd. Fabrice var en för hal orm för att vara så öppen mot henne. Hon skakade på huvudet och han nickade. Han satte ner sitt eget glas framför sig.
”Nej, just det. Du dricker inte.”
”Vad vill du?” Nytt leende, som om han kunde lukta sig till hennes ilska och bara väntade på att få hugga tag i den och trycka ner den.
”Någon har varit och jobbat lite på egen hand hörde jag,” sa han. Han sa det med samma tonfall som om han talade till ett oförståndigt barn och Nyx lät sina ögon smalna av.
”Och?” Han lade huvudet på sned och lutade sig bakåt, fullständigt försäkrad om att han strax skulle få henne att böja sig.
”De tre gatubratsen var väl en sak, en tjänst till Zack hörde jag. Nu gillar jag inte att du gör dealer med Zack utan att prata med mig, men okej. Ingen av de mina dog ju. Däremot, de där två poliserna?” Nyx gjorde en grimas och började gå in i rummet. Det här skulle inte ta kort tid, det här skulle resultera i tjafs. Tjafs hon inte hade lust med. Vid såna här stunder önskade hon sig tillbaka till militären. Där var det aldrig onödigt tjafs.
”Vem säger att det skulle vara jag?” undrade hon. Fabrice flinade till.
”Åh, snälla!” svarade han. ”Mörkhårig kvinna, medellängd, båda poliserna skjutna i huvudet med militär precision. Det finns bara en sån här i området som är så duktig, Nyx. Så vida du inte tror att det var ”Dem”, de där svartklädda människorna utan fingeravtryck som vakar över oss. Eller kanske militära spioner, va?” Hans hånfulla ton fick hennes nackhår att resa på sig. Han spred rykten om henne och sen hånade han henne för att hon var paranoid. Hon satte sig i en av fåtöljerna mitt emot honom och lade benen i kors, noga med att hålla kontroll på sin ilska. Hon var tillräckligt flippad redan för att veta att om hon tappade humöret kunde det sluta hur som helst.
”De två poliserna var ett slarv som inte var menat, men å andra sidan, jag har inte blivit inplockad för det heller. Så vida inte du skvallrar, Fabrice. Men det är klart, skvaller är du ju duktig på.” Hon fick ett par höjda ögonbryn som svar och hon fnös. Han var djävulen själv i förklädnad när han ville.
”Alain snackade skit inför Léonin så sent som igår kväll om Frank Millard,” fortsatte hon. ”Se till att han inte sprider mer sån skit.”
”Jag kan inte rå för vad mina anställda säger och inte säger.”
”Skitsnack, Fabrice!” Han ryckte på axlarna åt hennes fräsande.
”Det var inte det vi skulle tala om,” fortsatte han. ”Men det har med saken att göra, det erkänner jag. Jag gillar som sagt inte att du springer och gör dealer med Zack och polismord är något som är bra mycket mer allvarligt och som kommer ge mig problem nu. En av dem var dessutom på min lönelista. Jag hade tänkt ta det med dig senare, men för en timme sen fick jag dessutom höra att du spöat Simon. Han kom springandes här och bölade om att du sagt att du skulle döda honom om han någonsin rörde sina horor igen. Vad är det här? Tror du att du är områdets lilla superhjälte, de Winter? Områdets egna rättvisans hämnare? Eller var det för att det var Lucille? Den lilla horungens mamma?” Nyx reste på sig igen. Kanske hon inte var någon rättfärdig hjälte, men hon var inte Fabrice egendom heller!
”Fabrice, vad jag gör med mitt liv och med folk här i området ska du bara ge blanka fan i!” Hon kämpade för att hålla rösten lugn, men det mörka morrandet ville smyga sig med. En morrning som sa henne att hon var alldeles för spänd för att klara av att ha en vettig diskussion med någon som bara satt och försökte vara överlägsen. Hon borde gå sin väg. Hans leende var bortsuddat nu och han blängde på henne.
”Det är mitt område, inte ditt, de Winter,” sa han kort. ”Du kollar med mig innan du springer och gör egna saker och vad Simon gör med sina horor är hans ensak. Du är inte områdets räddare i nöden, du är min lönnmördare. Min! Fattar du?” Hon backade ett steg och skakade på huvudet. Han hade sagt det enda ord han inte fick. Raseriet blev vitglödgat i hennes huvud.
”I över ett år har du varit nöjd med att jag skött mig själv,” svarade hon. ”Jag har gjort precis det du velat och inte blinkat över det. Jag har inte svikit dig en enda gång. Dock! Jag tillhör inte dig, Fabrice. Du ska inte lägga dig i vad jag gör för affärer med andra och du ska inte försöka lägga dig i mitt privatliv. Om du tycker att jag blivit blödig för att jag bryr mig om Léonin så hade du kunnat säga det till mig, inte skicka dina små springpojkar och försöka snacka skit inför henne.” Han reste på sig även han och armarna som lades i kors över bröstet talade sitt tydliga språk. Dr Allard och major Gerard hade vetat i det här läget att inte pressa henne mer. De skulle ha backat när de hörde den låga dova rösten som plötsligt verkade sakna alla känslor. Fabrice visste inte vad han lekte med.
”Du tillhör visst mig, de Winter! Vem annars skulle du jobba åt? Va?” Nyx hånlog åt honom men hennes händer darrade.
”Lilla Fabien Fabrice,” sa hon. ”Tror du verkligen att det bara är du som behöver en bra lönnmördare? En person som tar död på sex personer åt dig på en kväll utan att ens fråga varför?”
”Det är en sak att sköta sina egna affärer och en helt annan att döda två poliser, de Winter!” Nu höjde han rösten ordentligt och det fick henne att skrika tillbaka.
”Far åt helvete, Fabrice! Det där är bara en dålig jävla ursäkt för att försöka få mig att känna skuld! Poliserna var inte ens i ditt distrikt!”
”Nej, men tror du de bara letar på den sidan av floden, va? De Winter, för fan! Vad sysslar du med? Den där militären bara! Kidnappning? Du har alltid varit ett jävla psykotiskt missfoster, Nyx, men nu verkar det som om det släppt för dig totalt! Hädanefter gör du ingenting utan att först be mig om tillåtelse, är det uppfattat?” Hon fick kämpa för att inte kasta sig på honom och slita upp strupen på honom.
”En sak ska du har klart för dig!” morrade hon. ”Du låter bli mitt liv, du låter bli att ifrågasätta mina privata göromål och dina killar ska aldrig någonsin mer kalla på mig som om jag vore din lilla hund som ska komma när du visslar! Tycker du inte om den dealen så varsågod, då kommer du få bråka med de här!” Hon lät klorna fällas ut och han backade bakåt ett steg och för ett ögonblick såg hon skräck i hans ansikte. Hon lät dem förbli utfällda en stund, lät honom beskåda de livsfarliga vapnen som var en del av henne och lät innebörden av hennes ord sjunka in. Så ruskade han på sig som om han försökte ta kontroll över sig själv. Han lyckades, när han såg på henne igen så såg han åter lugn och sansad ut och hon var imponerad av honom för det, för hon kunde känna hur hans rädsla osade i hela rummet. Det pep till vid Fabrice handled.
”Allt lugnt, boss?” hördes Alains röst. Fabrice harklade sig.
”Allt är lugnt, Alain.” Så skakade han på huvudet åt Nyx. ”Okej, nu tar vi det lugnt,” fortsatte han. ”Ta det lugnt.” Hon drog in klorna igen och drog ett djupt andetag. Det där hade varit korkat. Det verkade som om hon inte gjorde annat än korkade saker på sistone.
”Förlåt,” bad hon. ”Mitt humör gick visst över styr.”
”Mitt med.” Han log men en droppe av svett syntes på hans panna, hans hjärta dunkade hårt och lukten från honom osade fortfarande. ”Så, nu sätter vi oss och tar det lugnt.” Hon lydde och satte sig i samma fåtölj som tidigare och han satte sig ner och tog en djup klunk av konjaken. Hon slickade sig om läpparna för att få bort den torra nervositetskänslan.
”Okej, jag är skyldig dig en förklaring,” började hon. ”Men… jag kan inte förklara allt. Det vet du. Du sa redan för ett år sen att du inte brydde dig.” Han skakade på huvudet.
”En miss i kommunikationen,” påpekade han. ”Jag bryr mig när du skapar blodbad i mitt område och jag inte får veta något förrän efteråt.” Hon bet sig i läppen. Där var problemet. Fabrice hade genom skvaller och rykten skapat något som plötsligt fått eget liv och blivit ett hot. Hot eliminerade man. Han var rädd nu, han hade sett bitar av henne som han skulle få svårt att glömma. Ville hon stanna i området måste hon rädda situationen.
”Jag har aldrig försökt ta av dig makten, Fabrice. Det tänker jag aldrig göra heller. Det har fungerat bra tidigare, kan vi inte bara låta det fortsätta så?” Han nickade.
”Så länge du lovar att hålla mig uppdaterad om vad du gör. Jag tänker inte lägga mig i, men tala om vad du gör. Är det en deal du kan leva med?” Nyx nickade, försökte bedöma om hon hade lyckats lugna honom nog.
”Visst,” svarade hon. ”Men du ger fan i att sprida mer lögner om mig. Okej? Mitt förhållande till Léonin är no touch area för dig.” Han flinade till och äntligen såg hon honom slappna av.
”Absolut, Nyx,” sa han. ”Se bara till att inte bli för blödig. Då har jag ingen nytta av dig.” Hon gjorde en grimas. Det var som att höra Gerard i egen hög person och hon mådde illa av orden.
”Visst,” sa hon. ”Visst, Fabrice. Jag ska se till att inte bli för blödig. För övrigt, angående Zack och militären. Jag var tvungen att försöka få någon kontakt med henne och jag visste inte om de var fler på hotellet så jag skickade Zack så jag själv slapp synas om det gick åt helvete.”
”Vilket det gjorde,” påpekade Fabrice. Hon ryckte på axlarna. Det hade i alla fall inte varit hennes fel.
”Zack var ett test,” erkände hon. ”Så jag visste hur bra hon var innan jag gav mig på henne och frågade ut henne. Jag kan inte säga mer, Fabrice. Det kommer kanske bli blodigt imorgon också, och det ska du inte veta något om. Det är bättre så.”
”Nyx, om du släpar hit en massa soldater och startar krig i mitt område så…” Hon skakade på huvudet.
”Nej,” avbröt hon. ”Det blir inte krig. Jag har saken under kontroll. Det kommer nog bli blodigt imorgon, men sen är det över. Antingen på det ena eller andra sättet. Du kommer märka vilket.” Han nickade.
”Då vet jag. Då ska jag inte fråga mer. Allt det här är glömt nu.” Nyx visste att det inte var glömt. Hon hade väckt hans vaksamhet, det var inte bra, men det var inte så mycket att göra åt saken nu. Han behövde henne fortfarande och det var hennes trumfkort. Hon reste på sig och såg på klockan. Halv tio. Det var hög tid för henne att ta sig hem, Léonin behövde sova om hon inte redan somnat av sig själv framför TV:n.
”Jag måste gå nu, sa hon. Kalla inte på mig som en hund igen, Fabrice. Jag tillhör inte dig. Okej?” Han tog åter upp sin konjakskupa.
”Jag har förstått det,” sa han. Hans fundersamma min verkade kräva något mer av henne och hon skyndade sig att le mot honom. Inget mer bråk, inget mer tjafs nu.
”Jag jobbar bara åt dig så länge jag är kvar här i området. Du har makten officiellt, men i slutänden är det jag som bestämmer vad jag gör och inte.” Han såg mer nöjd ut.
”Är det ett löfte? frågade han. Att bara jobba för mig?” Hon nickade och började gå mot dörren.
”Vi ses,” sa hon. Han nickade åt henne och när hon stängde dörren om sig insåg hon vad hon faktiskt svarat. Den räven hade snärjt henne ändå. Hon stod kvar ett tag och funderade på att gå in och klargöra vissa saker tydligare för honom, men så skakade hon på huvudet för sig själv. Inget mer tjafs nu. Alain och Tim stod i andra änden av korridoren och såg på henne, helt klart för att försöka avgöra vilket humör hon var på och hur de skulle behandla henne. Nyx gick emot dem, hon visste att ingen av dem skulle våga fråga henne. De skulle slinka in till Fabrice och slicka hans fötter för att få reda på vad som hänt. Hon föraktade dem, men lika mycket föraktade hon sig själv. Hon hade inte slickat Fabrice fötter, men hon hade inte precis gett honom vad han tålde heller. Att äta eller ätas, det var vad det hela gällde. Hon nynnade tyst på You don´t own me medan hon tog sig tillbaka genom de fuktiga gatorna. Nej, han ägde henne inte, men det spelade egentligen ingen roll. Hon var hans ändå, och det var inget hon egentligen kunde göra något åt. Hon hade i alla fall visat honom att om inte han också skötte sig så skulle han förlora henne. En farlig sak att visa en man som Fabrice, men hon var dyrbar för honom, han hade ingen annan som henne, och hon förlitade sig på att det skulle räcka nog den här gången.