Pierre hade dykt upp någon gång i hennes liv när hon varit två eller tre. Hon mindes inte riktigt hur och när, bara att han varit där när hon varit sjuk. Hon och hennes fyra systrar hade drabbats av något slags virus, alla hade blivit sjuka och de hade varit tvungen att avliva Athena vilket hade gjort att Arachne nästan dött av sorg. Athena och Arachne hade varit tvillingar, mindes hon. Delat livmoder tillsammans och fötts samtidigt. Första gången Pierre böjde sig över henne hade hon bara sett hans ögon. De hade varit de snällaste ögon som hon någonsin sett in i och han hade lett mot henne och sagt något med en röst så mild och mjuk att hon lett tillbaka. Det hade varit första gången hon log trodde hon och leendet hade blivit mot en snäll gråhårig virusforskare som egentligen bara kommit dit för att avgöra om hon skulle avlivas så som Athena eller inte. Han hade blivit kvar hos henne, följt henne och hjälpt henne genom alla livets olika stadier tills han slutligen när hon var femton år, lugnt och stilla somnat in på kvällen för att aldrig mera vakna. Hjärtattack hade hon fått veta senare av de övriga på st Claire. Hon hade känt hans död, precis som hon visste att hon skulle känna Achillies död när hunden om några år skulle upphöra att existera. Pierre hade varit gammal, hon visste att han hade dåligt hjärta, men det hade ändå lett till en sorg nästan lika svår som för Arachne när Athena dog. Hon visste inte hur hon gjorde det, Pierre hade talat om en massa konstiga invecklade teorier hon inte hade begripit. Hon hade inte ansträngt sig heller. Det enda hon visste var att hon behövde känna den där speciella närheten med en varelse, annars förlorade hon lusten att leva. Hon behövde känna deras energier, deras känslor och deras livsgnista i sig och hur hon gjorde det spelade ingen roll. Léonin var på väg att bli likadan. Löftet Nyx gett henne hade på något sätt förseglat det ödet. Flickan satt framför TV:n igen när Nyx, blöt, blodig och fruktansvärt arg på sig själv och hela världen, klev in genom dörren. Det verkade vara samma typ av tecknat som gick den här kvällen som förra, men nu var det inget stenmonster med ett öga som den kvinnliga hjälten stred mot utan någon typ av mekaniserad robot. Nyx fångade upp Achillies som kom tassande fram mot henne med små glada skall. Han kändes varm i hennes famn, och hon tryckte honom till sig och fick en massa lyckokänslor förmedlade från den lilla grå varelsen i hennes armar. Han var lycklig att vara där, lycklig över att hon var hemma och han ville hemskt gärna ha ett sånt där kex från den blå påsen han visste stod i köket.
”Gick det bra?” frågade Léonin, utan att ens lyfta på huvudet. Nyx skickade en bild tillbaka till Achillies och påsen med ett stort rött kryss över. Hon visste att Léonin gett honom redan.
”Nej, jag var tvungen att döda två poliser.” Det fick Léonins huvud att dyka upp och hon såg bara på Nyx en halv sekund innan hon mer flög än klättrade över soffan så hon kom fram till Nyx.
”Är du allvarligt skadad? Kommer de hämta dig? Vet de att det var du som gjorde det?” frågorna haglade över Nyx och Nyx var tvungen att dämpa henne innan hon kunde svara på något alls. Hon fick Léonin att lugna sig och föste sen med sig flickan in i badrummet där hon själv damp ner på toalettlocket med ett stön.
”Det är okej, Leo,” sa hon och försökte le. ”Det här läker på en halvtimme. Du känner väl mig, jag är odödlig. Eller hur?” Léonin såg på henne med sina bruna ögon fulla av allvar. Ett leende och en skämtsam kommentar fick inte henne på fall så lätt. Hon var för vuxen för det.
”Du är inte odödlig,” sa hon med det sakliga tonfall som bara ett barn kan ha. ”Du läker fort, men du dör också om du blir tillräckligt skadad. Ska jag ta hand om det där?” Hon pekade på Nyx ombundna handleder och Nyx nickade. Leo var fin på att lägga om sår, hon hade varsamma händer som kunde få de mest svåra förband att ligga rätt.
”Det vore snällt,” svarade hon. Hon satt tyst medan Léonin pysslade med handlederna och tystnaden kändes skön. Léonin kunde hon vara tyst tillsammans med utan att det blev en sån där pinsam tystnad. Det hade varit samma sak med Pierre. Hon hade bara kunnat sitta tyst i hans knä och de hade stirrat på väggen tillsammans utan att egentligen säga något eller kanske ens tänka något särskilt. När Léonin var klar satte hon sig i Nyx knä, precis på samma sätt som Nyx suttit i Pierres en gång, och Léonin tog i sin tur Achillies i knät.
”Jag är rädd när du är borta,” sa hon. ”Jag vet aldrig om du kommer hem eller inte.”
”Om jag inte gör det så vet du vart pengarna ligger och då vet du att du ska ha dem och lägenheten. Eller hur?” Léonin blängde på henne och flyttade sig ifrån henne igen.
”Vad dum du är. Det är väl inte det jag är rädd för heller!” Nyx la sina armar om den tunna flickkroppen och drog henne nära sig igen. Hon sa inget, satt bara tyst, men hon kände plötsligt hur hennes energier långsamt grävde sig ner i Léonins och ville ta med sig delar av Léonin tillbaka. Hon ville vara Léonins hjältinna, den som alltid klarade allt och alltid kom hem i slutänden. Hon skulle kunna gå obeväpnad emot vilket monster som helst med ett öga och stenhud, hon kunde slåss till sista blodsdroppen mot robotar, militärer, vad för fara det nu än gällde, bara för att få sitta där och känna Léonins och Achillies varma kroppar nära henne.
”Kommer polisen ta dig?” Nyx skakade på huvudet åt frågan.
”Nej, Leo, det behöver vi nog inte vara oroliga för.” Hon tog sig samman och knuffade ner både hund och barn ur knät och reste på sig. För några timmar sen hade hon varit varm och torr. Nu var hon blöt igen. Det var irriterande.
”Du, det har varit en jobbig dag och den är inte slut. Tyvärr. Jag måste duscha igen och ta mig iväg till Rolling.” Léonin suckade så tungt att hon kunnat spräcka en sten.
”Men du var bara hem och duschade förut idag,” klagade hon. ”När du träffat den där Taylor kom du hem, bytte om och försvann igen. Igår var du hos Hombres hela kvällen.” Nyx kände den där obehagliga känslan i sig som hon lärt sig betydde dåligt samvete. Det skulle bli många armhävningar av det här och antagligen en träningsomgång som skulle få henne så trött att hon ville kräkas.
”Följ med då,” hörde hon sig själv säga. ”Jaques blir säkert glad över att få se dig.” Léonin lyste upp som en lampa och hon skuttade ut ur badrummet med Achillies i famnen. Nyx försökte övertala sig att det bara var för att Achillies ändå behövde ut och röra på sig och då hade hon någon som kunde se efter honom, men hon ljög inte vidare bra för sig själv den här gången heller. Hon började dra av sig kläderna och klev in i duschen. Léonin stod redan och trampade i hallen när Nyx kom ut från badrummet. Hon hade bytt om till en ljusblå tröja med glittriga enhörningar på, en som Nyx köpt åt henne för bara några dagar sen, och hon hade redan fått på sig skorna, de där med en liten klack som hon tjatat till sig några veckor tidigare. Nyx försökte ignorera henne medan hon gick in i sovrummet och tog fram torra kläder åt sig, men det var inte lätt att ignorera en tioårig flicka som mer eller mindre trampade en på hälarna hela tiden och konstant babblade på som om hon inte sett en människa på minst en vecka.
”Du är värre än Achillies,” muttrade Nyx medan hon drog på sig en grön strechtröja som hon själv ansåg att hon såg mycket bra ut i. Varför hon ville se bra ut framför Cathryn Taylor ville hon inte ens tänka på. Hon blev stående framför spegeln och såg in i sina gula ögon och kunde inte låta bli att tänka på hur människor egentligen uppfattade henne när de såg de där ögonen. Hon var skapad för att varje man skulle hänga med tungan som en hund när de såg henne, så hon hade svårt att förstå varför de inte sett till att skapa hennes ögon i en annan färg. Hon ryckte på axlarna och tog upp hårborsten och samlade håret i en hästsvans.
”Får jag använda din mascara?” Nyx såg ner på sin svarta mascara som hon knappt använt nån gång och nickade sen.
”Visst, om du vill.” Léonin såg ut som om hon dragit en högvinst.
”Får jag använda ditt läppstift också? Det där mörkröda du har?” Nyx drog ner några hårslingor i pannan och studerade sig själv kritiskt. Kanske hon borde ta lite mascara hon med. Efter att ha läst i tidningarna som låg i Mills frisörsalong hade hon förstått att smink vara något viktigt för alla kvinnor, men hon hade aldrig riktigt lyckats lösa gåtan hur man sminkade sig utan att se ut som en idiot, så mest låg mascaran och läppstift i hennes handväska oanvända.
”Visst, om du vill det så. Smeta inte ner badrummet bara.”
”Nej, Nyx.” Léonin snodde med blixtens snabbhet åt sig mascaran och försvann in i badrummet. Nyx stod kvar med hårborsten i handen och blängde på sig själv. Hon kunde minnas lukten av Cathryn, hon mindes hur det känts när deras händer lätt nuddat vid varandra. Cathryn var sminkad. Så där som vackra människor på TV och film, snyggt, diskret och som om det var en del av henne. Nyx ville skrika av ilska. Det hade fasen räckt med att hon inte kunde vara ensam i ett rum med en man tidigare utan att vilja hoppa på honom, det här skulle bli helt ohållbart. Hon började metodiskt leta efter någon sång i huvudet som kunde ta bort tankarna på Cathryn, men hon hittade bara tystnad. Tystnad som ekade så högt att den dånade.
”Vad är det?” undrade Léonin, som inte missade många saker när det kom till Nyx. Nyx suckade.
”Jag är på väg in i en löpperiod,” erkände hon. ”Fast saken är den att… tja, jag är intresserad av kvinnor den här gången också.” Léonin ryckte lite på alxarna.
”Jaha, och?”
”Jag trodde mest jag hade sex för att mina instinkter sa åt mig. Du vet, mina äggstockar och min livmoder tycker att jag ska barn. Det här är nått nytt.” Léonin skrattade, ett ärligt och uppriktigt skratt som bara ett barn kan ha.
”Shit, de lärde dig ingenting på det där stället där du växte upp?” sa hon. ”Alltså, Nyx, kvinnor kan vara intresserade av kvinnor. Det är lika naturligt som en man och en kvinna eller två män.”
”Vet jag väl,” muttarade Nyx. ”Men jag är inte bara en kvinna. Jag är ett monster. Jag har sex för att mina instinkter säger åt mig att reproducera mig, inte för att…” Hon avbröt sig och såg ner på flickan bredvid sig. ”Varför diskuterar jag det här med dig?” undrade hon. ”Du är bara tio år, du vet ingenting.” Léonin skrattade igen.
”Min mamma tar betalt för sex, det jag inte vet om sex är inte värt att veta. Fast jag bara är tio år. Så det så. Så, du är intresserad av en kvinna. Det kanske är bättre? Jag menar… då kanske du inte vill döda henne när det går för dig?” Nyx kände hur hennes irritation gick över i ett bubblande skratt. Léonins saklighet upphörde aldrig att ta henne ur tankar som bara gick runt i hennes huvud.
”Jösses,” skrattade hon. ”Leo, du ska inte ens använda såna där ord! Du är bara ett barn. Se så, nu går vi. Och om jag får för mig att hoppa i säng med den där engelska agenten så stoppar du mig. Deal?” Léonin höll upp en tumme mot henne.
”Jepp, tummis på den!”
Hon spände genast ögonen i Cathryn när hon klev in genom dörren, som om hon redan vetat att Cathryn suttit där. Det var mycket folk i baren trots att klockan bara var barnet, men det verkade som om samtliga flyttade sig undan för Nyx, hon behövde inte ens tränga sig fram. I hennes kölvatten följde en liten tanig unge, säkert inte mer än nio år och ungen höll i en liten grå sak som skulle kunna vara en hund. Flickan hade tagit på sig mascara och ett mörkrött läppstift, men Nyx var osminkad, precis som förra gången. Cathryn såg att såret i Nyx panna var nästan borta och det bekymrade henne. Nyx var genmod, och hon hade varit ovanligt stark och ovanligt snabb. Hade hon dessutom förmågan att läka sår så snabbt så kunde Cathryn lätt förstå att militären ville ha tag på kvinnan, men det förklarade inte att det var så svårt att få tag på information om henne. Cathryn njöt dock av att se på Nyx. Den slanka kroppen rörde sig över golvet som en katt, som om hennes fötter knappt rörde vid marken, och den gröna tröjan hon hade på sig visade att Cathryn haft rätt när hon misstänkt att den där våta regnkappan dolt en underbar kropp. Nyx stannade vid bordet.
”Hur vet du att jag brukar sitta här?” sa hon och hennes ansikte erbjöd inga leenden den här gången och inga mjuka antydningar. Hon verkade åter igen avsky hela Cathryns uppenbarelse, precis som hon betett sig första gången de mötts, och det fick Cathryn mer än lovligt paff. Hon försökte le mot Nyx, utåt mer självsäker än vad hon egentligen kände sig.
”Jag frågade bartendern,” svarade hon. ”Lite whisky?” Hon gjorde en gest mot flaskan med den fjortonåriga Tormore som stod på bordet. Nyx såg på flaskan och skakade sen på huvudet.
”Nej, tack.”
”Jag vill ha!” utbrast den lilla flickan med hunden i famnen. Nyx log mot flickan och Cathryn noterade mjukheten i leendet, och likaså försiktigheten Nyx hade när hon lyfte upp hunden i sin egen famn.
”Gå och köp en läsk i stället,” sa hon. ”Och hämta ett glas vatten åt mig är du snäll.” Flickan riktade ett par bruna ögon mot Cathryn.
”Jag heter Léonin. Är du Cathryn Taylor?” Cathryn nickade. Läppstiftet och mascaran såg helt felplacerade ut på ungen, men hon blev ganska charmig av det.
”Leo.” Nyx sa smeknamnet mjukt, inte som en befallning, men ändå sprang flickan genast bort mot baren. Cathryn satt kvar och undrade vad den här märkliga varelsen hon hade framför sig skulle ta sig till härnäst och Nyx förvånade henne igen. I stället för att sätta sig så gick hon bort till jukeboxen som stod precis bredvid bordet, stoppade in sitt kort och tryckte på en knapp. Hon verkade inte ens behöva leta, som om hon kunde alla låtars nummer utantill. Cathryn kände inte igen musiken som kom strömmande ur högtalarna, men hon antog att det var från mitten av 1900-talet precis som all annan musik där. Hon tyckte om den. Så slog Nyx sig äntligen ner framför henne och hon förväntade sig att den märkliga kvinnan framför henne skulle fråga henne om militärerna, men Nyx satt tyst och väntade. Cathryn gjorde en ny gest mot flaskan.
”Säkert att du inte ska ha lite? Jag kan beställa något annat åt dig om du inte tycker om whisky. Den här är annars inte så dum.” Nyx skakade på huvudet.
”Jag dricker inte,” svarade hon. Svaret kom kort, hon hade uppenbarligen bestämt sig för att inte flirta med Cathryn så som hon gjort gången innan. Något i hennes uppenbarelse sa Cathryn att Nyx egentligen hellre ville ta sig därifrån så snabbt som möjligt, men det här var ändå inte den hetsiga skräckslagna kvinnan hon träffat ute i regnet, inte heller den sensuella kvinna som verkat vilja slita av Cathryn kläderna på plats i gallerian. Det här var åter igen en ny typ av henne, en lugn, sammanbiten och kontrollerad kvinna. Hon satt stilla, rakt upp och ner och väntade. Det gjorde Cathryn nervös och det irriterade henne att hon blev det. Cathryn Taylor blev inte nervös i kvinnors sällskap.
”Jag har fått lite svar,” erkände hon. ”Ryckt i några trådar. Men jag vill inte ta det här.” Nyx nickade, utan ord. Den lilla flickan dök upp bredvid dem igen och hon höll i ett glas vatten och något som såg ut som en drink med massa paraplyer.
”Jaques gav mig en drink!” sa hon och hela ungen sken som en sol. ”Hoppas jag inte blir full nu!” Cathryn noterade att Nyx drog in ett djup andetag, vädrade likt en hund, och sen log hon brett som om hon genom det övertygats om att det inte fanns någon egentlig alkohol i drinken.
”Nej, det får vi verkligen hoppas,” sa hon. ”För jag tänker då inte bära hem dig ikväll.” Hon verkade inte vara personen som tyckte om barn, inte om Cathryn skulle gå efter hur hon betett sig tidigare, men tydligen var hon förtjust i den här flickan i alla fall. Cathryn sträckte långsamt ut sin förmåga mot Nyx och lät den sjunka ner mycket försiktigt i hennes hjärna, sträckte sig efter hennes minnen och känslor. Precis som förra gången fick hon en massa förvirrade känslointryck och bilder, inga ord. Den här gången var de lugnare, varma och kärleksfulla när Nyx vilade ögonen på Léonin som nu satt med hunden i knät och lekte vuxen. När Nyx lyfte blicken och lät den svepa över rummet var hon vaksam, letade hot. Då var hon mycket lugnare, mycket mera klar, men det var ändå inte samma som att läsa tankarna på en människa, det var fortfarande ljud och lukter som kom före ord. Cathryn släppte kontrollen igen och studerade dem med sina egna ögon en stund.
”Jag vill dansa!” utbrast Léonin och svepte sen resten av det som var kvar i glaset. Hon var i nästa stund redan halvvägs borta vid det lilla dansgolvet som fanns en bit bort och där några andra redan dansade. Nyx ryckte på axlarna.
”Barn,” sa hon. ”Kommer strax.” Cathryn fyllde på sitt glas med lite mer whisky och lutade sig bakåt. Hon var van vid vackra kvinnor. Uppvuxen med sin psioniska förmåga som så naturligt fick människor att dras till henne i kombination med ett hem där pengar aldrig varit något problem så hade män som kvinnor flockats kring Cathryn, de flesta mer ute efter pengarna än något personligt med henne. Hon hade snabbt, redan i tonåren, lärt sig att skilja på alldagligt söt och strålande vacker, delat in sina kärleksrelationer i kategorier och fack. Nyx skapade dock sitt eget fack. Hon var inte som de andra. Hon var osminkad, hon hade på sig ett par jeans och en grön tröja som visserligen satt lite tajt, men som inte var vidare speciell i övrigt. En slags naturlig skönhet som inte ens verkade medveten om att männen omkring henne slutat med vad de än höll på med och mest stod och fånstirrade när hon smidig som en katt rörde sig över dansgolvet. Nyx höll bara ögonen på sin lilla vän, brydde sig inte om männen. Hon kunde inte dansa särskilt bra, inte egentligen, men Cathryn skulle kunna döda för att få se henne lära sig det ordentligt. När hon dansat en liten stund vände hon plötsligt blicken bort mot Cathryn och Cathryn stirrade in i ett par gula ögon som verkade suga i sig hela hennes medvetande. Det svaga leendet i Nyx ansikte som plötsligt dök upp och hennes händer som gled långsamt utmed de mjuka linjerna som utgjorde hennes kropp talade om att hon uppfattat att Cathryn tittade på henne och att hon tyckte om det. Cathryn ville ha sina händer på Nyx händer, få smeka samma linjer och röra vid det långa svarta håret som Nyx föste bort från ansiktet. Nyx ägnade sig åt Léonin igen, men då och då såg hon upp och då möttes deras blickar igen. Cathryn fick ett nytt leende, en subtil sensuell vink som var aldrig så liten, något som bara fanns mellan henne och Nyx, ingen annan. Hon kunde inte släppa Nyx med blicken. Ett leende, en lätt smekning utmed kinden och fingrar som rörde vid ett par mjuka fuktiga läppar. Hon insåg inte förrän musiken slutat och Nyx stannade upp att hon spillt ut whisky på bordet. Cathryn tog hastigt servetten som Léonin lämnat vid sitt glas och torkade upp pölen. Jösses, hon borde vara vuxen nog att inte tappa koncentrationen på det där sättet för en flört. Någon skrapade henne på benet och hon såg ner på den lilla grå hunden som satt vid hennes fötter. Hunden hade ett svart nithalsband som matchade illa med resten av den lilla patetiska varelsen, men det var onekligen ganska komiskt.
”Achillies,” muttrade Cathryn. ”Hur fasen kan man döpa en sån liten råtta som dig efter en grekisk hjälte?” Hunden skrapade med tassen igen och verkade vilja bli upplyft. Cathryn böjde sig ner och tog upp hunden i knät, kliade honom bakom örat medan hon såg sig om efter Nyx igen. Nyx hade lämnat dansgolvet tillsammans med Léonin och de var på väg fram till bordet igen. Cathryn insåg att hon faktiskt var tacksam för det. När Nyx böjde sig över henne för att ta upp sin hund fick Cathryn anstränga sig för att sitta stilla och se oberörd ut. Nyx lät hunden hoppa ner i en flätad väska hon hade och åter kom det där leendet som fick Cathryn att förlora sig i det vackra ansiktet framför sig.
”Ska vi gå?” frågade Nyx. Cathryn nickade och det kändes som om hon fick gå hem med balens drottning när hon följde efter de båda mot utgången. Hon kunde se de övrigas missbelåtna blickar, avundsjukan för att Cathryn fick henne och inte de. Hon hade inte varit människa om hon inte tyckte om den känslan antog hon. Precis innan de nådde dörren hejdade Nyx sig och vände blicken in mot ett annat bord. Cathryn såg inte Zack genast, men hon såg de andra. Ett gäng av piercade tatuerade gängmedlemmar som satt vid bordet och skrålade med öl i händerna. Nyx kastade en blick på Cathryn och sen på gänget.
”Vänta ett tag,” sa hon. ”Jag ska bara snacka med en där borta innan vi går.” Sen stegade hon iväg bort mot dem. Cathryn kände Léonins hand smyga sig in i hennes och flickan höll den hårt.
”Gå inte dit!” viskade hon. ”De våldtar folk och de slår sönder saker!” Cathryn kunde tänka sig det. Ingen av männen där borta såg ut som trevliga människor och de tjejer som satt vid bordet var av den typen som hamnade i kategorin ”översminkat trash”. Nyx hade de tydligen respekt för. När hon kom fram till bordet rätade flera av dem på sig och fick något osäkert i hållningen. Cathryn försökte höra genom skrålet vad som sades, men det var svårt. Med ansträngning och en del läppläsning fick hon ihop delar av samtalet. Nyx talade om för gänget att något var gjort. De tre de kommit överens om var ur vägen. Zack, som satt längst in mot väggen, nickade och Cathryn trodde att han muttrade något om att han inte hållit avtalet och var skyldig henne. Med en nick vände sig Nyx åter om och lämnade gänget igen och Cathryn undrade om hon skulle ta upp saken, det där kidnappningsförsöket som Nyx uppenbarligen hade haft något med att göra. De kom ut på gatan utanför och Nyx vände sina konstiga men vackra ögon mot henne igen.
”Ditt hotellrum?” frågade hon.
”Eller hem till dig.” Cathryn fick bara ett himlande med ögonen till svar och de började gå ut med gatan åt det håll som hotellet låg. Léonin skuttade bredvid och pratade på om någon tv-serie som hon tydligen följde. Cathryn beslöt att ta upp ämnet kidnappning någon annan gång. Inte när flickan var med. Regnet hade upphört igen, men från Seine hade en kall tät dimma vält upp i stället som gjorde att en obehaglig fukt trängde sig på och in överallt. Cathryn var van med dimma och fukt från Londons höstväder, men hon kunde inte påstå att hon någonsin tyckt om det. Dimma var bara bra för en sak, att gömma sig i, och det betydde att lika många andra kunde göra det samma. Deras steg ekade mellan husen när de gick och hon lade märke till ytterligare en sak med den märkliga kvinna hon slagit följe med. Nyx steg hördes knappt. Att Cathryns högklackade stövlar hördes var inte så konstigt, men dimman framkallade en tystnad på gatorna som gjorde att även Léonins steg hördes. Hon hade slutat skutta och gick bredvid dem och hennes små skor skapade ljud som dovt ekade mellan husväggarna. Inte Nyx gympadojor. Cathryn studerade Nyx fötter en stund och kom inte riktigt fram till hur Nyx gjorde, men på något sätt så var hennes sätt att gå naturligt tyst, som om hon aldrig riktigt satte ner hälen. Hon hade kanske inte smugit sig på Cathryn trots allt där i gallerian. Nyx märkte att Cathryn tittade på henne och höjde ett ögonbryn, men Cathryn valde att inte kommentera sitt stirrande.
”Vad tycker du om Barbie?” frågade Nyx plötsligt när Léonin varit tyst en stund och de gått sida vid sida utan att någon sagt något.
”Barbie? Du menar dockan? Ehm… vet inte riktigt. Hon är väl kanske lite fånig. Lite för mycket våp. Vet inte.” Cathryn fick intrycket av att Nyx testade henne och hon såg nu att hon gett det svar Nyx förväntat sig.
”Skulle du låta dina barn se på Barbie?” frågade hon vidare. Cathryn såg på Léonin för att se om hon reagerade på frågorna, men flickan var fullt upptagen med att prata med Achillies och försöka få honom att leka med henne för att ge något svar.
”Jo, det skulle jag väl,” svarade hon. ”Vill barn se på Barbie får de väl göra det om de vill. Det är i alla fall inte så mycket våld som i andra program.” Nu såg Léonin upp och hon rynkade sin lilla näsa åt dem båda.
”Barbie är en tönt!” utbrast hon. ”Såna som Aimë och Max är så himlans mycket bättre!” Nyx rufsade om hennes hår med ena handen.
”Din blodtörstiga lilla typ där!” skrattade hon. ”Du som envisas med att ha högklackade skor, läppstift och rosa glittersnoddar i håret.”
”Man kan vara tuff ändå,” muttrade Léonin, något buttert. ”Faktiskt kan man det! Så det så! Max slåss i högklackat.” Nyx såg upp på Cathryn och Cathryn ryckte på axlarna åt henne medan hon undrade om hon klarat hennes test.
”Det var länge sen jag såg på tecknat,” erkände hon. ”Jag vet inte.” Nyx frågade inget mer, men det nöjda i hennes ansikte sa Cathryn att hon fått det svar hon trott att hon skulle få. Om det var bra eller dåligt gick inte avgöra. De gick tysta resten av vägen och Cathryn hämtade nyckelkortet i receptionen innan de tog hissen upp till hennes rum. De båda flickorna betedde sig ungefär lika när de gick genom korridoren och när de slutligen kom in i Cathryns rum. De höll på att vrida nackarna av sig själva för att kunna se allt omkring dem och båda verkade lika förundrade över lyxen som fanns där. Själv ansåg Cahtrine att det var ett ganska mediokert ställe, men det dög.
”Vill ni ha något att äta så säg till,” sa hon medan hon slängde nyckelkortet på bordet vid sängen och tog av sig rocken. Nyx drog av sig sin grå regnjacka och släppte ner Achillies på golvet.
”Nej, tack,” sa hon. ”Det är bra. Léonin, är du hungrig? Du åt aldrig innan vi gick.”
”Du åt heller inget,” påpekade Léonin. ”Tänk om du…” Hon avbröt sig, som om hon tänkt säga något som hon inte fick. Nyx verkade låtsas som inget, men Cathryn såg blicken hon gav sin vän och Léonins hastigt ihopknipna mun.
”Jag är inte hungrig just nu,” svarade Nyx. ”Men ät du, Leo, om du är det. Léonin såg inte helt nöjd ut, men så började hon ägna sig åt menyn som låg på bordet bredvid terminalen.
”Nyx, kan du läsa åt mig?” bad hon. Nyx gick bort och Cathryn blev sittande i en av fåtöljerna och studerade scenen i hennes eget hotellrum. På hennes säng hade den lilla grå hunden redan tagit sig plats och vid bordet bredvid satt en ung skönhet med gula kattögon och en liten tioårig flicka och försökte tillsammans hjälpas åt att läsa den rätt enkla menyn. Nyx kunde jukeboxens låtar utantill och hon satte respekt i ett mc-gäng, men hon var usel på att läsa. Cathryn insåg att hon inte längre förvånades över något med Nyx.
”Vill ni ha hjälp med det där?” frågade hon. Nyx skakade på huvudet medan hon tuggade på underläppen. I det ljuset såg hon mer än någonsin ut som en liten hjälplös kvinna som behövde skyddas.
”Nej,” sa hon. ”Du har redan bestämt dig, Leo. Det är räksmörgåsar du vill ha, det vet jag.” Léonin nickade.
”Fast de är dyra,” påpekade hon.
”Hon betalar.” Nyx pekade med ett smalt finger på Cathryn och sen flinade hon åt henne. Cathryn log tillbaka.
”Stämmer,” svarade hon. Så gick hon bort till dem, tryckte på den lilla gröna knappen för roomservice och meddelade raskt vad hon ville ha. Hon passade på att beställa upp åt sig själv också, en enkel liten bricka med ost med en flaska Tommasi från 2097 som hon gillade. Hon bad om två glas, trots att hon hade på känn att Nyx skulle neka även vin.
”Du har ångbastu här inne!” påpekade Léonin som redan sysslesatt sig med att undersöka badrummet. Cathryn insåg sin chans att bli av med ungen en stund så det gick att prata friare med Nyx, så hon hämtade en stor handduk från skåpet och slängde åt flickan.
”Prova den du,” sa hon.
”Wow! Coolt!” Léonin försvann in och Cathryn följde efter för att visa henne hur ångbastun fungerade. Hon kunde inte låt bli att skratta lite åt barnets fascination för alla knappar på badkaret och på ångbastun. Likaså hur hon lekte pryd och krävde av Cathryn att hon skulle gå ut för att Léonin skulle kunna klä av sig, medan flickan ändå hade så bråttom att få prova nyheten att hon nästan slet av sig kläderna. När Cathryn kom ut i rummet igen hoppade Nyx tillbaka till den flätade stolen hon suttit i. Cathryn såg att lampskärmen var sned, att överkastet på sängen rörts och att hennes roman som hon höll på att läsa flyttats. Nyx hade tydligen inte försuttit någon tid den korta stund Cathryn varit inne i badrummet. Nu satt hon och låtsades som ingenting. Cathryn bestämde sig för att se efter innan Nyx gick att Nyx inte stulit något, men hon tänkte inte vara så oförskämd just nu. Hon satte sig i stolen på andra sidan av det lilla runda bord som stod ut med fönstret.
”Då kanske vi kan prata,” sa hon. Nyx nickade. Inga frågor den här gången heller. Cathryn fick en olustig känsla av att så fort de pratade om militärerna så agerade Nyx som om hon vore ett befäl som frågade ut sin underordnade. Cathryn kände sig som en menig som rapporterade igen och hon tyckte inte om känslan.
”Nå,” fortsatte hon. ”Gruppen som jagar efter dig leds av en sergeant vid namn Adam Laroche. Det är en grupp om sex personer, och sergeant Laroch verkar inte ha rapporterat något vare sig nedåt eller uppåt. Han verkar ta det här personligt och han verkar hoppas på att kunna stiga i graderna om han lyckas med sitt uppdrag, det vill säga, ta dig levande. Varför vill de ta dig levande, Nyx?” Inte en min rördes i Nyx ansikte.
”Inga frågor,” sa hon. ”Fortsätt.” Cathryn försökte låta bli att visa sin irritation.
”De har skaffat tillgång till en lägenhet i nedre Melun. De kommer träffas där kl 12:00 i morgon, så som jag sa tidigare. Det är deras utgångspunkt för operationen och de kommer röra sig därifrån sen för att ta sig mot målet, det vill säga, din lägenhet. Mitt förslag är att vi tar ut dem redan vid deras punkt A. Vi tar oss in via taket och…” Hon avbröt sig och harklade sig. Medan hon pratat hade Nyx klättrat upp på stolen och var halvvägs över bordet. Hon verkade inte längre lyssna på Cathryn, hon var bara fullt upptagen med att studera henne. Cathryn kände att det började krypa i nacken på henne. Nyx studerade henne mer som en måltid som hon snart skulle sluka och Cathryn mindes vad Zack sagt, varningen hon fått. Hon fuktade sina läppar och leendet hon fick gjorde henne ännu mer nervös. Det var något som inte stod riktigt rätt till med den här kvinnan.
”Militärer,” påminde hon. ”Som vill låsa in dig.” Orden fick Nyx att rycka till, som om hon inte ens varit medveten om vad hon gjort, och hon satte sig på stolen igen med samma otroliga hastighet som tidigare. Cathryn lade huvudet på sned.
”Är det något jag behöver veta om dig innan vi genomför den här operationen?” frågade hon. För ett ögonblick var den dimmiga giriga blicken och leendet tillbaka, som om hon åter tänkte kasta sig över Cathryn och slita av henne kläderna, men så ruskade Nyx på sig och verkade mer vaken igen.
”Antagligen, vi tar det sen. Hur många män har du att tillgå?” Cathryn slog ut med ena armen.
”Behövs det någon mer än mig?” försökte hon skämta. Skämtet föll platt, båda visste att hon borde kalla på förstärkning men att hon inte skulle hinna.
”De är ju bara sex stycken och vi tar dem med överraskning,” sa hon istället. ”Som jag förstått det så är du inte helt outbildad när det gäller skjutvapen.”
”Nej, långt ifrån,” svarade Nyx. ”Du behöver inte oroa dig för mig, Cathryn Taylor. Jag är lika stridsduglig som någon annan du mött.” Cathryn såg länge på henne igen och hon hade varit blind om hon inte sett Nyx intresse, de små rörelserna som alla kvinnor gjorde när de var intresserade av någon. Plockandet med håret, tungan som försiktigt fuktade läpparna, hållningen när hon satt. Nyx var onekligen lockande, men Cathryn hade då aldrig varit med om en kvinna som varit så sexuellt frustrerad att hon bara för det det glömt bort att en grupp franska militärer jagade henne.
”Kommer du kunna hålla fokus?” frågade hon. Nyx ryckte till, åter som om hon faktiskt inte varit riktigt medveten om sitt beteende.
”Naturligtvis. Som jag sa, oroa dig inte för mig när det gäller strid.” Cathryn var inte helt säker, men hon sa inget. I stället påpekade hon för Nyx hur lämpligt det vore att hon och Léonin tog in på hotell även de, det kunde vara farligt att vara hemma i lägenheten just nu.
”Jag betalar, givetvis”, påpekade hon när hon såg hur Nyx tvekade. Nyx skakade på huvudet.
”Nej, jag har pengar,” svarade hon. ”Men… vi har inget med oss. Jag måste hem och hämta och…” Så suckade hon som om hon just tagit ett svårt beslut. Hon reste på sig.
”Jag lämnar Léonin och Achillies här,” sa hon och spände sina gula ögon i Cathryn som om hon vore färdig att slita upp strupen på henne. Cathryn öppnade munnen för att säga åt henne att hon kunde slappna av, men Nyx avbröt henne innan hon hann fram med ett ljud.
”Jag litar inte på dig, Cathryn Taylor,” sa hon. ”Rör du Leo eller Achillies så kommer jag hitta dig och jag kommer döda dig. Förstått?” Cathryn slängde en blick på hunden i sängen och insåg att hunden måste läsa sin matte mycket väl, för han hade satt sig upp och satt med sina små sylvassa tänder blottade i ett morrande.
”Varför skulle jag göra illa nån av dem?” suckade hon och fick bara en blick till svar. Nyx skulle inte slappna av, vad Cathryn än sa. Cathryn gav upp fler försök att resonera med Nyx.
”Så,” sa hon. ”Vill du att jag bokar in ett rum här åt dig medan du är borta?”
”Nej!” Ordet kom med desperation och Nyx tog sig snabbt samman direkt efteråt. ”Nej,” sa hon med lugnare ton. ”Nej, det är bättre att jag bokar in mig på ett annat hotell. Din närvaro här är inte direkt okänd om man så säger.” Cathryn studerade Nyx ansikte och var mycket sugen på att åter igen använda sina krafter. Hon lät dock bli, lika som hon lät bli att ta upp ämnet om kidnappningsförsöket. Hon måste få Nyx att lita på henne och det skulle hon inte få på en handvändning. Hon måste ha tålamod med den här kvinnan. Hon började dock bli lite orolig att Nyx led av personlighetsklyvning och att detta skulle ställa till det i slutändan.
”Okej,” sa hon. ”Du har mitt nummer.” Léonin och Achillies kan stanna här så länge, det är inga problem. Hon höjde händerna mot Nyx när hon åter såg hotet vara på väg över Nyx läppar. Jag vet, sa hon. Jag vet att du kommer döda mig om något händer dem. Du kan vara lugn, de är säkra hos mig just nu. Okej? Nyx tvekade lite, men så nickade hon, åter igen uppgivet som om beslutet nästan gjorde ont i henne.
”Okej,” sa hon.